Vidskepelse - Arbetets uppföljning

En notis i malmötidningen Arbetet för den 4 juni 1891 följde upp målet mot kvinnan i Västerås som fällts för signeri mot betalning. Artikeln menade att hon sluppit billigt undan och meddelar ett fall där en kvinna fått sex månaders fängelse för samma brott (Anna Jönsson Lund).

Artikeln redogjorde också för hur själva den magiska ritualen gick till (efter en artikel i VLT):

"Som den vigtigaste faktorn ingår vid förrättningen bly, men det måste vara af en särskild sort, känd endast af den invigde, och som handelsvara endast tillgängligt i Axel Sundströms järnhandel (f. d. G. R. Lagerqvist).
Ansigtet på den sjuke, som skall behandlas med den undergörande kuren, betäckes med en duk, och på bröstet ställes en skål fyld med kallt vatten. Öfver skålen lägges en sax med utspärrade skenglar, och förarbetena äro undanstökade.
Under tiden sättes blybiten på elden att smälta, och sedan detta är gjordt dryper sibyllan under uttalande med dof och graflik stämma af besvärjelseformeln: "vik hädan skogsrå, sjörå och gårdsrå", det smälta blyet mellan skenglarne i det kalla vattnet, hvarvid naturligtvis ett ilsket fräsande ljud uppkommer - det är den onde anden, han må nu tillhöra skog, sjö eller gård, som lämnar den sjuka kroppen, där han hitills haft sin varelse, förklarar oraklet.
Nu slås vattnet ut under en annan besvärjelseformel, alt för hemlighetsfull för att vi skulle kunna ha del af densamma, och kuren är afslutad."

Att blyet var en "handelsvara endast tillgängligt i Axel Sundströms järnhandel" belyser min tidigare diskussion om denna magiska praktiks plats i spänningsfältet mellan marknad och folkliga traditioner. Den kloka sjömanshustrun verkar ha utvecklat en egen magisk "produkt" med både folkliga inslag och kommersiella egenskaper knutna till hennes unika marknadsfördelar: kunskapsmonopol, tillgång till unik "insatsvara" m m.

Den socialdemokratiska malmötidningen Arbetet (tidningen startades 1887 av Axel Danielsson) visar också ett ytterligare perspektiv i det diskursiva fältet kring det ockulta. Dess tyngdpunkt tycks ha legat på det orättvisa i myndigheternas hårda behandling av folklig (och kvinnlig) utövning av folklig läkekonst. Denna stred visserligen mot materialismen och vetenskapen som Arbetet såg den, och i viss mån var den folkliga traditionen reaktionär och vidskeplig, men den var ändå folklig. Därför var det viktigt att ta dess parti i striden mot överheten och se den folkliga kulturen i perspektivet klasskamp.

"Vidskepelse"

Västerås rådhus där rättegången förmodligen ägde rum.
Invigdes 1860.
Källa: Riksantikvarieämbetet, Public Domain.

Vidskepelse - det är rubriken till en rättegångsnotis i Vestmanlands Läns Tidning för 28 maj 1891. Vid rådhusrätten i Västerås hade den 26 maj ett lite udda mål avgjorts. När jag hittade den här notisen  reagerade jag över att vidskepelse kunde komma under rättsväsendets hantering vid en sådan sen tidpunkt som 1891. Vad är det här utslag för? Fanns lagar mot felaktiga uppfattningar? Var det ett religionsbrott? Var det något brott mot vetenskaplighet? Eller vad?

I artikeln framgår att brottet rubriceras som "signeri och vidskepelse för vinnings skull". Den svarande fälldes och dömdes enligt 1864 års strafflag, kap 22 "Om bedrägeri och annan oredlighet", 15 §, "Far någon med spådom, signeri eller annan vidskepelse, att dermed bedrägeri öva eller vinning sig förskaffa; straffas med böter eller fängelse i högst ett år". (Den tilltalade fick betala 15 kr i böter, en rätt betydande summa för vanligt arbetande folk den tiden.) Bedrägeri är att uppträda under t ex falskt namn, under falskt angivet yrke o liknande till skada - fr a ekonomiskt - för den som utsätts för bedrägeriet. Signeri är enligt Nordisk familjbok i 1917 års uggleupplaga: "ett slags besvärjelse /.../, användning av vissa kraftord, trollformler och vidskepliga bruk dels till framkallande af öfvernaturliga verkningar, dels till förtagande af kraften af sådana, utgångna från ens fiender".

Tidningen beskrev målet vara av "mera muntrande beskaffenhet" än det nyss avhandlade som var ett mål om sexuellt övergrepp mot barn, eller sedlighetsbrott som det kallades. Den tilltalade var en sjömanshustru från Västerås. Någon ålder angavs inte.

"Den tilltalade hade enligt åklagarens utsago sökt bota en flicka som 'hade ont i bena' genom att - under mumlande af vissa ordformler såsom 'vik hädan gårdsrå, skogsrå och sjörå' eller dylikt - i vatten stöpt bly öfver den sjuka genom en sax och därför bekommit 25 öre".

Intressant är att se hur "rådanden" förekommer här. I t ex teosofisk kontext skulle de kallas elementalandar, eller nymfer, d v s andar som råder över naturens fyra riken: eld (salamandrar), vatten (undiner), jord (gnomer) och luft (sylfider). Tydligen ansåg den "kloka" att det var fråga om besättelse av dessa andar i flickan som skapade det onda. Hon åkallade inte dessa andar att hjälpa utan ville fördriva dem. Den andra komponenten i den klokas metod var att stöpa bly; en beskrivning hur det kunde gå till finns på Nordiska museet här. I artikeln anges hur hon arbetade mot hudutslag:

"[Då] tyckes ett kraftigare medel hafva varit af nöden, enär i det vatten, hvari bly stöpts, lagts dels skrap av guld, silfver och af den sjukes linne, dels knappnålar och bitar af den sjukes naglar, hvilka blifvit klippta 'korsvis' ..."

Artikelförfattaren trodde att dessa ingredienser var okända för "farmakopien".

"Den tilltalade gumman påstod, att hon egentligen blott 'lärt att bota engelska sjukan' men var fullkomligt öfvertygad om att med Guds hjälp de hårdsmälta medlen vore ofelbara, enär en 82-årig gumma i Sörmland en gång botat hennes dotter för någon åkomma, och därför hade hon lärt sig konsten af henne."

Stöpslev för bly.
Från Sörmland.
Användes för att stöpa bly över
sjuka barn.
Nordiska museet:
Identifikationsnummer NM.0198629

Kontexten tycks peka på att det rör sig om en folklig läkekonst. En rimlig tolkning är denna: Den 82-åriga gumman framträder som en s k "klok gumma". Den folkliga tron kombineras med en tro på Gud, förmodligen i en kristen, kyrklig kontext. Sjömanshustrun ville inte se sig själv som hedning, utan tvärtom var det en god kristen handling till helande av en lidande medmänniska. Kunskapen förs från individ till individ, här en äldre kvinna till en annan kvinna som själv är mor. Det betyder att kunskapen inte överförs hur som helst, till vem som helst. Det kräver ett förtroende, och en förtrolighet. Den gamla kvinnan måste anse den som tar emot kunskapen som en värdig förvaltare av den uråldriga visdomen. Samtidigt finns det i berättelsen en dissonans som talar mot denna tolkning.

Sjömanshustrun tycks vara den aktiva som söker dra kunskapen ur den gamla gumman. Det finns inget som säger att hon själv ingått i någon folklig kontext av tradering av folklig visdom. Traderingen skedde vanligen i en trängre lokal krets, t ex inom släkt och familj. Sjömanshustrun kommer utifrån; från Västerås i Västmanland far hon över Mälaren till gumman i Sörmland. Det finns ett slags marknadskontext här. En individ söker en annan för att köpa en tjänst. Den tjänsten var så verksam att hon vill lära den själv och utbjuda den på en marknad. Hon tar, eller får, betalt. Den folkliga kontexten är uppblandad med en modern marknadsdiskurs. Hade hon inte tagit betalt, hade signeriet skett i en mer traditionell hushållsbaserad kontext, inom lokalsamhället, hade kanske aldrig verksamheten kommit till de rättsvårdande myndigheternas kännedom. Men nu skedde det i en marknadskontext, och därför mer synligt.

I rättens och tidningens kontext tycks den kristna religionen ha varit irrelevant, det var inte ett religionsbrott som behandlades utan ett bedrägeri där overksamma medel användes mot en utsatt stackars lidande flicka som fick betala 25 öre utan att få något för det. Det var det som var brottet. Men det antagandet måste då understödjas från rättens sida att signeriet inte var verksamt. Och förmodligen utifrån dess perspektiv ett "brott" mot naturvetenskapens lagar. Men det var inte det som dömdes i och för sig, men borde ha ingått i förutsättningen för att kunna döma sjömanshustrun för bedrägeri, vinning genom signeri.

Kvinnan själv verkar ha haft en viss "vetenskaplighet", hon var osäker om vissa ingredienser verkligen fungerade m m. Hon tycks haft en viss experimenterande attityd. Även det ett slags utslag för marknadstänkande, hon måste ju uppehålla en trovärdighet gentemot sin kundkrets, precis som vilken köpman som helst måste hon ju följa marknadens efterfrågan och nycker. Kvinnans make uppträdde också i rätten, han uppgavs vara benägen på starka drycker, men trots det hyste han "ej något förtroende till gummans hokus pokus".

Tonen är raljerande, förlöjligande, road. Dryckenskap och hokus pokus, bedrägeri och marknad. Det folkliga har förlorat sin sedliga innebörd och blivit ett marknadsgyckel. I den meningen ett bihang till modernitetens diskurs, ett slags förruttnande kvarleva av en äldre tid, dömd att dö ut när väl de vetenskapliga krafterna dikat ur träsket, sjöråets habitat.

Sjömanshustrun sade i sin slutplädering att hon inte tog betalt i alla fall. Hon såg sin verksamhet som "hjälpsamhet" och att hon utan "ersättning botade fattiga" men kunde inte neka att hon i andra fall tog emot betalning för sin hjälpsamhet. Hon ville se sig själv som passiv, hon fick men begärde inte betalning; hon fick betalt av tacksamhet från dem hon hjälpte. De tycks ha ansett sig ha blivit hjälpta; varför skulle de annars ha betalt kvinnan? Men kanske ingick det som en förutsättning; betalade de inte skulle inte kurens magi verka? Det finns olika sätt att tolka detta.

Slutligen: var stod dessa praktiker och föreställningar bakom signeriet i förhållande till moderna former av alternativa läkekonster och ockultism? T ex mesmerismen som i huvudsak var en modern företeelse inom mellan- och högre skikt i samhället, ofta i en marknadskontext där läkare och klient möttes inom urbana marknadsnätverk. Något av detta finns även i sjömanshustruns verksamhet, men i lägre folkliga sociala skikt. Hennes föreställningar hade kanske redan funnits i en litterär form; kanske hade hon läst sig till vissa av sina idéer medan hon fått andra från en traderad folklig visdom? Men kanske i flera olika omblandningar; folklig visdom som publicerats som text, som behandlats i en modern "ockult process" och återförts till ett folkligare sammanhang.

Bilden är komplex, och jag nöjer mig med det som resultat tillsvidare.

Kristina Nilssons magiska biografi

Ett påstående om att den svenska divan och sopranen Kristina Nilsson (1843-1921) ska ha varit förebilden för Christine Daaé i Gaston Leroux (1868-1927) Le Fantôme de l’Opéra från 1910 väckte min nyfikenhet. Så här skriver författaren till artikeln "Askungesagan om Christina Nilsson inspirerar ännu" på Stockholm Stories (2013): "Romanens kvinnliga huvudfigur Christine Daaé har många likheter med Christina Nilssons liv, från fattig bondflicka till upptäckten och framgången i Paris."

Jag sökte upp Leroux bok i engelsk översättning från archive.org; den finns här. Den här boken utkom 1911 i New York på Grosset & Dunlaps förlag. Den engelska titeln är den som vi känner igen från musikalen: The Phantom of the Opera. Låt oss se hur han berättar Christines bakgrund. Kapitlet där hennes historia återberättas är betitlad The Enchanted Violin; Vicomte de Chagny minns den när han är på väg för att träffa henne:

"The nearer he drew to her, the more fondly he remembered the story of the little Swedish singer. Most of the details are still unknown to the public." (s 63)

Genom ett slags förtrollad dröm får läsaren sedan veta sångerskans magiska uppväxt. Berättelsen börjar med "There was once a little market-town not far from Upsala ..." Alltså anslaget till en saga. Där bodde en bonde med sin familj som i veckan grävde i jorden och på söndagen sjöng psalmer i kyrkans kör. En from man således. Bonden hade en liten dotter som han lärde musicera innan hon hunnit lära sig läsa, d v s kunde läsa noter innan hon kunde läsa orden. Hennes far var en stor musiker utan egentligen veta om det. Han spelade fiol som ingen annan i Skandinavien och hans rykte var vida spritt. Fiolen hans fick spela upp till dans vid många bröllop och fester.

Sedan träffar olyckan, Christines mor avlider när flickan inte är mer än snart sex år. Fadern som bara levde för sin dotter och sin musik, sålde då sin mark och sökte lycka och ära i Upsala som i berättelsen tjänar som sagans förgyllda stad. Men där gick det honom illa och han fann inget annat än fattigdom. Istället blev han en vandrande speleman med sin förtrollade dotter vid sin sida som extatiskt lyssnade och sjöng till hans "Scandinavian melodies". (Ett uttryck vi kommer få se igen längre fram)

Nu kom de en dag till Ljimby Fair (läs Ljungby marknad) där de träffade på professor Valérius (också ett namn att hålla i minnet). Han blev tagen och tog dem med sig till Göteborg. Valérius ansåg fadern vara världens främste violinist och lilla Christine ha talang att bli en stor artist. Hon fick utbildning. Paret Valérius tog sedan med sig fadern och dottern till Frankrike och där blev så småningom Christine en stor stjärna. Vi lämnar där Leroux berättelse och övergår till Kristina Nilssons biografi; även den med många fantastiska och förtrollade inslag.

1868 eller däromkring publicerade Guy de Charnacé en serie biografier över firade sångerskor under titeln Les Étoiles du chant. Där ingick förutom Adelina Patti och Gabrielle Krauss också vår svenska diva Kristina Nilsson. 1870 utkom en engelsk översättning som jag här bygger på, kallad A star of song: the life of Christina Nilsson. (Den finns på archive.org här.)

Här får vi veta att Nilsson kom från en by Hussaby utanför Växjö och att hon var yngsta dotter till bonden Nilsson och hans maka. Fromma var de och sjöng psalmer i kyrkan på söndagarna. Här ser vi en direkt likhet med Leroux historia. I de Charnacé förment realistiska biografi är de magiska inslagen nästan fler än i novellen. Nilssons födelse är full av magiska och gudomliga tecken. Familjen som var strävsam men fattig hade knappast råd med ytterligare ett barn, men i sin fromhet tackade de Gud för det nya barnet.

Den tredje augusti 1843 kom så Kristina till världen, "a beautiful little girl with fair hair, greenish-grey eyes, and transparent complexion - a real daughter of Odin." Hela hennes tillblivelse är magisk, gudomlig: "At the christening came an uninvited guest as godmother - a kind of fairy of the Sagas, who, leaving the child's soul to God, then and there claimed her genius." (s 6) Inte nog med dessa omen, hennes far hade föraningar om henns framtid, och hade ofta drömt om henne innan hon föddes, i dessa drömmar framträdde hon alltid "brilliant, glorious, and happy".

Hennes uppväxt är i stort identisk med den som Leroux tecknar i sin novell; rollen fadern hade där innehas i bion stället av hennes äldre fiolspelande broder Karl. Tillsammans vandrade de runt och spelade på fester och marknader. De spelade och sjöng "the simple Scandinavian melodies" (ja!) och förtrollade sina åhörare; Kristina med sin friska röst, sitt långa silkeshår, uppriktiga ansikte och naturliga charm. Så kom de till Ljungby marknad (ja!), precis som i Leroux novell. Som de Charnacé skriver: "Was it chance, or the will of her fairy Godmother, that occasioned a fortunate meeting at this time?" (s 7)

Här kom Kristina under vingarna av häradshövding Thornerhjelm som charmats av hennes sång. Hon blev adopterad av häradshövdingen och kom på dennes gods i kontakt med en sångerska med namnet Valerius (ja!) som blev hennes lärare. Och sedan fortsatte karriären och hon kommer så småningom till Frankrike och gör en lysande karriär som operasångerska under 1860-talet.

Bild från Memoirs of an American
Prima Donna av C.L. Kellogg (1913)

Parallellerna mellan novellen och biografin är slående, och som sagt är biografin nästan mer fantastisk än fiktionen. de Charnacés bio är fylld med magiska inslag och gudomlig försyn: "Had God bestowed upon Christina that angelic voice only to call the cattle to pasture?" Självklart inte menar han. Och så fortsätter det igenom den ganska charmiga biografin. Han anser att hennes verkliga genombrott var som Nattens drottning i Trollflöjten 1865 där hennes nordiska själ genialt tolkade den germanske Mozarts opera. Den beskrivningen (s 15) kan också få en att undra vem som var den verkliga fantomen på operan:

"When the young girl appeared before us in her dark
mantle glittering with stars, the gleaming crescent on her brow, a fierce light in her eyes, and we heard from lips terrible in the smile of a demon, "Oui, devant toi tu vois ime rivale!" the effect was grand.

Almost a century after this sublimest creation of a wonderful genius the gods bestowed a second Aloysia, that we
of this age might realize the true conception of Mozart's
brain. Skeptical as we naturally are, at first we believed
the vision supernatural, for it was of brief duration. But
when I listened to the notes which few have ever uttered
the trilling, bird-like treble, those daring staccati of marvelous
vibration, I felt my soul penetrated with a mysterious
sense of this entirely German creation. M. Blaze de
Bury has justly remarked of her : "As a true daughter of
the North, as sister of Jenny Lind, Christina Nilsson has
comprehended the idea of the master. If her clear, vibrating
voice climbed to heaven, it was only that from those
heights she might curse as a Titaness ; for the notes came
from her mouth as serpents of fire, and she sneers like

Hecate."