"Denna dag utgör vändpunkten i mift lif"

Den dagen var den 2 april 1899. Orden var Mary Karadjas som skrev dem på hösten samma år denna vändpunkt inträffat.* Nu kan man fråga om en vändpunkts giltighet är huggen i sten? Det var endast cirka ett halvår senare Karadja ansåg att det var hennes livs vändpunkt. Men skulle hennes jag 10, 20 eller 30 år senare anse detta påstående giltigt? Det vet jag inte i nuläget, men frågan är ändå berättigad redan här. Vändpunkter i ett liv är ju också något som konstrueras, berättas, i olika skeden efter det inträffade. Kanske är det framför allt där som vändpunkten "finns"? När den ska ha inträffat, kanske den inte alls inträffade? Det är framför allt i historiens, eller berättelsens, ljus som vändpunkter framför allt "inträffar"? Jag vill åtminstone hålla fast vid det perspektivet, hålla det öppet, för tolkningen av Karadjas väg in i spiritualismen (och i förlängningen hur hennes roll och position som dess ledande figur i Sverige under några år i början av 1900-talet skapades). För det var den som var vändpunkten i höstens berättelse om vårens händelser:

"Den första spiritualistiska séance, jag i mitt lif bevistade, ägde rum i Stockholm den 2 April 1899. Ett härstädes välbekant medium, hvars bekantskap jag gjort två dagar förut, såg i en vision och beskref noga allt hvad jag gjort, tänkt och kännt sedan ett år tillbaka. Hon ingick i detaljer, som voro mina allra närmaste obekanta. Därefter profeterade hon tilldragelser, som sedermera till fullo gått i uppfyllelse." (Mary Karadja, "Spiritistiska fenomen och spiritualistiska vyer", Varia, 1899, s 725)

Uppsatsen i Varia ovan, gavs ut separat
året efter på Svanbäcks förlag.

Vilket mediet var framgår inte. Men fortsättningen skedde framför allt i London senare under året. Därom får jag återkomma. Men just nu vill jag gå tillbaks lite i Karadjas historia. Hennes genombrott som spiritualist skedde inte i ett vakuum. Två faktorer står ut. Dels hennes makes och (äldsta sons?) bortgång 1894. Dels hennes författarskap som var av betydligt äldre datum än hennes karriär som spiritualistisk apostel. Den senare aspekten vill jag belysa lite här. Tidskriften Idun, den kanske viktigaste dylika för den bildade liberala kvinnliga medelklassen runt sekelskiftet 1900, gjorde 1896 en biografisk skiss av Karadja. Där var fokus på hennes konstnärskap. Hennes spiritualistiska berättelse - som inte fanns då - kom 1899 att baseras på en redan existerande, den om hennes författarskap. Den spiritualistiska berättelsen var så att säga ett barn i barnet. 1899 hade hon debuterat som spiritualistisk författare med det långa poemet Mot ljuset. Men hennes litterära debut som skönlitterär författare hade skett redan sju år tidigare:

"År 1892 utgaf Mary Karadja sitt första litterära arbete på franska språket: en samling aforismer, 'Etincelles'. Boken utgick på 6 veckor i 3 upplagor och rönte mycket bifall i utlandets press."
("Prinsessan Mary Karadja, född Smith", Idun, 1896, s 369)

Och debuten var ju verkligen en succé! Annat vore svårt att påstå. Så hennes berättelse som skönlitterär författare kunde knappast ifrågasättas. Sedan inträffade katastrofen då hennes make och äldsta son gick bort. Efter detta slog hon sig ned på familjens gods Bovigny i natursköna Ardennerna i Belgien med sina två återstående barn, en son och en dotter, där hon under några år utövade sitt konstnärskap. Språkbegåvad - ett "öfverraskande språkgeni" konstaterade Idun, hon ska ha behärskat engelska, franska, tyska, holländska, grekiska, spanska och italienska, dessutom latin - därtill berest, välutbildad och dotter till en av Sveriges mest framgångsrika företagare under den tiden L. O. Smith hade hon tillgång till en större arena och resurser än de flesta av sina samtida svenska författare, både manliga och kvinnliga. Hennes nästa verk var skådespelet Victory som ska ha gått upp på flera teatrar. Sedan kom ett lustspel från hennes penna: A. B. C. Poste restante som till julen skulle sättas upp i London. Och slutligen då artikeln publicerades 1896 arbetade hon på ett libretto som hon uppmanats skriva av en kompositör Bach. Efter detta kom också dramat Efter uppvaknandet (1898) som gjorde succé på svenska teatrar.

Vad som är klart är att Mary Karadja redan hade en etablerad och stark position som författare. Hon hade inte behov att gömma sina alster och sin penna i någon andemakts händer, inte behov att avsäga sig sitt författarskap till förmån för "andeförfattare" och automatisk skrift, vilket hon märkligt nog kom att göra. T ex ifråga om hennes spiritualistiska debut Mot ljuset. Detta är något märkligt. Och spännande. Min uppfattning efter att ha läst en del av hennes alster i olika genrer: som skönlitterär författare, som spiritualistisk dito, och som profan utlandskorrespondent m m, är att hon var begåvad med flera röster: den milda ängeln, den vreda profetissan, den nyktert redogörande m m. Jag vill slå fast att hon var en komplicerad, kreativ och intelligent agent som navigerade sitt liv, sitt skepp, i en sammansatt roll i det upprörda hav som var sekelskiftets 1900 brytningar. Jag kommer att fortsätta följa detta mycket intressanta skepp på dess väg, och låta prinsessan var en lots, en guide genom denna dynamiska berättelse där vändpunkterna kan komma att vara allt annat än huggna i sten.

 

Hon var ej nöjd med en stjärnas lott:

att stråla från svindlande höjder,

att evigt ensam, från fjärran blott

åskåda de lefvandes fröjder.

 

(Mary Karadja, "Ett stjärnfall", Idun, 1896, s 370)

 

*Jag har tidigare skrivit något om hennes uppgång och fall som spiritualismens apostel i Sverige under 1901. Här vill jag nu lite mer undersöka bakgrunden till den rollen.

SUMMARY: Princess Mary Karadja (1868-1943), one of the leading personalitites in Swedish spiritualism at the turn of the century 1900, told the story of her "turningpoint" - vändpunkt in Swedish - when she embraced spiritualism. She points to a specific date: April 2, 1899, when she met a Swedish medium who after she had a vision told Karadja things about her life that no one knew but herself and the medium prophesied things that came true etc. Karadja told this story in an article six months later. I discuss whether a turningpoint really can be seen as definitive and how it relates to narrative. I also discuss this new spiritualist narrative in relation to her pre-conversion narrative of her life as a successful author. I find Karadja an intelligent and a complicated person, an agent with multiple voices who navigated her carreer, her ship, in the stormy waters that was her time.

Prinsessans spiritistiska frågobyrå

Året 1901 var ett år då intresset för spiritism och besläktade fenomen verkar ha nått en topp. I alla fall om man ska tro veckotidningen Damvärlden:

 

"Spiritismen, Spiritualismen och Teosofien hafva på senare tiden vunnit en så stor och betydande utbredning äfven i vårt land, att dessa företeelser ej längre kunna 'tigas ihjäl' ..."

Varför dessa fenomen skulle behövas tigas ihjäl framgår inte. Men när man nu tydligen hellre borde tala än tiga, så gällde det att få någon med prestige och kunnighet att skriva om ämnet. Valet föll på Mary Karadja, född Smith 1868, som genom sitt giftermål 1887 med turkiska sändebudet i Stockholm prins Karadja, själv begåvats med titel av prinsessa. Maken hade avlidit redan 1894, så hon var 1901 en relativt ung änka med vad det verkar någorlunda goda ekonomiska resurser att göra vad hon ville med sitt liv. Och detta hon ville med det var att göra karriär som författare och vara apostel för spiritualismen. I mångt och mycket kunde dessa två arbeten förenas i ett. Som nu när hon blev ansvarig för Damvärldens "spiritistiska frågobyrå". Redaktionen hade dränkts i en flod av brev från sin läsekrets som efterlyste just en sådan frågelåda.

"Som vi gärna uti allt söka gå vår läsekrets till mötes, hafva vi satt oss i förbindelse med lämpliga personer i och för frågornas besvarande och kunna till och med gifva våra läsarinnor den glädjande underrättelsen, att den högt begåfvade och framstående skaldinnan och författarinnan prinsessan Karadja äfven godhetsfullt lofvat bidraga med svar och möjligen ibland sända små bref med skildringar från sin förestående forskningsresa." (Damvärlden 5 jan 1901)

 

Mary Karadja, ur Idun 1896.

Nu blev inte Damvärlden hennes enda engagemang. I annonser kunde man läsa att hon var engagerad i tidningen Stockholms Dagblad - "Sveriges största tidning" enligt annonserna; i tidskriften Varia, även den ansåg sig vara landets största inom sin kategori och "allas tidsskrift" med planerade 10 000 ex under året; för att inte nämna andra medarbetarskap. Så nog var hon i ropet som skribent. Och hon hade också en ganska omfattande utgivning och produktion av skönlitteratur och inte minst dramatiska pjäser: En pjäs från hennes penna som gått ut i den dramatiska produktionen var Efter uppvaknandet (1898) där den unga aktrisen Lisa Håkansson gjorde sin första karaktärsroll (enligt egen utsago). Förutom skönlitteratur producerade Karadja också en omfattande spiritistisk facklitteratur, ofta av apologetisk natur. Året skulle också komma att bjuda på en hel del stormar kring detta ämne där avslöjanden av spiritistiska medier blev en hård dust för den på spiritismen djupt troende prinsessan (något jag återkommer till).

Året 1901 sammanföll flera processer till att skapa en plattform och roll för prinsessan. Publiceringsindustrin, med tidningar och tidskrifter, verkade på en hård marknad där vinster fanns att hämta men också stora risker om publiken inte attraherades av produkten. Som vi ser var Damvärlden känslig för sina läsarinnors önskningar. Om redaktionen själv fått välja hade den kanske avstått från att behandla spiritismen, det var ett känsligt ämne som lätt kunde bli en belastning och prestigeförlust för en tidskrift som ville framstå som seriös och ansvarstagande. Men nu blev trycket från marknaden för stort och ämnet måste släppas fram. Ja, det kunde ju rentav bli en vinnare. Men året kom också visa hur känsligt ämnet var. Mary Karadja fick känna av marknadens efterfrågan och sötma. Men också dess hårda nyckfulla natur. När avslöjandena kom blev marknaden ett vilddjur med smak för blod från naiva prinsessor.

I det hela kom Mary Karadja att bli en lätt karikatyr, en symbol* för den naiva och lättrogna spiritistiska vågen, som i det här skedet hade en tydlig bibetydelse av kvinnlig medel- och överklass. Det var i dessa sysslolösa - ville fördomarna i alla fall hävda - högreståndsdamers dunkla salonger detta naiva lättsinniga tidsfördriv förvred huvudet på lättrogna. Så i alla fall om man får tro den - ofta manliga - upplysta opinionen i press och debatt. Men det är långt ifrån hela bilden. Spiritualisternas/spiritisternas egen självbild måste också med för att detta fenomen ska kunna göras historisk rättvisa.

*I en nyårsrevy på Olympiateatern av Löwenadler - Rangarök eller Storsjöodjurets sista suck - framträdde hennes karaktär som ciceron vid sidan om Storsjöodjuret! (Göteborgs Aftonblad 2 jan 1901)

SUMMARY: Princess Mary Karadja, a Swedish born author and spiritualist, born in 1868, and widow of the turkish envoy to Sweden, prince Karadja (they married in 1887, the prince died in 1894), in 1901 became a head figure for the spiritualist interest in Sweden. As a writer in several large publications, particulary in the women's magazine Damvärlden, she interpreted the meaning of spiritualism, especially for her woman middle class readers, and her function seems to have been quite therapeutic. However, a series of scandals during the year, with mediums caught cheating, or so it seemed, and which princess Karadja vehemently denied, she became the focus of criticism, scandal and ridicule. So in short: In a year she both triumphed, peaked, and was dethroned as princess of the spiritualist movement in Sweden that year.

Svenska samfundet för psykisk forskning - en kronologi över åren 1890 till 1891.

Jag har sammanställt en kronologi över Svenska samfundet för psykisk forsknings (SSPF) öden och äventyr under dess två första år. Något om bakgrunden till samfundet har jag skrivit här. Följande kronologi borde - med reservation för nytillkommet material på tidningar.kb.se - ge en god bild av samfundets verksamhet. Den täcker åren 1890 och 1891 då det var som mest verksamt, om man med verksamt menar det som visades utåt. Under 1892 verkar samfundet haft en viss svacka. Men under hösten det året fick det tillfälligt nytt liv under några månader, vilket jag återkommer till.
   Jag misstänker dock att samfundet varit mer verksamt än vad som visades utåt och att det - i någon form - överlevde de första årens mer utåtriktade verksamhet; jag har sett spår av det från mitten av 1890-talet. Orsaken till att det verkar ha velat gå "under jorden" beror enligt min bedömning på att dess grundare och ordförande doktor Carl von Bergen skapat en bild av samfundet som många av dess vetenskapligt inriktade medlemmar inte gillat. I pressen framstod det snart som ett organ för ockultism och religiös propaganda. Och det var framför allt en agenda som ordföranden drev. Den seriösa forskning kring psykiska fenomen som det avsåg att bedriva enligt programmet kom i skymundan. Allt detta kommer jag återkomma till mer djupgående. Materialet är omfattande och rikt.

SSPF - kronologi 1890-1891.

 

1890:

Januari

De första tidningsnotisterna - Stockholms Dagblad verkar ha varit först - om att ett "psykiskt sällskap" snart ska bildas i Stockholm för vetenskaplig undersökning av de "occulta fenomenen" (t ex AB 21/1). Förebild anges vara "Psychic Society" i London som varit verksamt sedan 1882 och har flera framstående vetenskapsmän som "naturforskaren Huxley och filosofen Sidgwick" (SvD 21/1).

27 Januari

AB meddelar att ett "samfund för psykisk forskning" snart ska framträda för offentligheten. Det sker vid en föreläsning av Carl von Bergen - "nästa söndag" - med titeln "Om ett svenskt samfund för psykisk forskning" på Hotel Continental. Samfundets program och stadgar kommer redovisas och möjlighet finnas att inskriva sig som medlem (AB 27/1).

Samma dag bildas ett "samfund för psykisk forskning" i Göteborg med namnet "Sällskapet för psykiska undersökningar" och får vid grundandet 36 medlemmar. Föreningen ska forska i "spiritism, animalisk magnetism och hypnotism". "Inträde i föreningen beredes en hvar, som icke afgjordt misstror spiritismen." En ambitiös mötesagenda: möten ska hållas varje måndag kl 20 i samma lokal där grundandet sker: H. Holmlins skollokal, Kyrkogatan nr 22. Drivande verkar vara grosshandlare Matthews Fidler. Han håller inledningsföredraget m m. (Göteborgs Aftonblad 28/1, AB 29/1)

30 Januari

Det svenska samfundet för psykisk forskning konstitueras vid ett möte. Bland deltagarna ska ha varit dr O. G. Wetterstrand, professorerna V. Rydberg och O. Sandahl, doktorerna I. A. Ekström, F. Kjellman, Hj. Hjorth, rabbinen dr G. Klein, öfverste E. G. Klingenstierna, major A. Berglund, m. fl. (AB 1/2)

2 Februari

Carl von Bergen håller föreläsning på Hotel Continentals festsal om "Det nya svenska samfundet för psykisk forskning", kl 13.30, en Söndag. Samfundets vetenskapliga uppgift redovisas, stadgarna uppläses. Inträde 1 kr. (Annons AB 31/1)

Föredraget bemöts av kritik, bl a mot mesmerismen. Professor Gyldenstolpe mot Kants påstådda hyllning av Swedenborg.

16 Februari

Carl von Bergen föreläser över - och mot - angreppen mot Samfundet på Hotel Continentals festsal.

Kontroverser mellan von Bergen och professor Gyldenstolpe samt mellan samfundet och DN (DN 19/2, SvD 26/2).

28 Februari

Samfundet håller sin första allmänna sammankomst på Hotel Continental. På programmet står meddelanden från styrelsen, dr Otto G. Wetterstrand håller föreläsning om hypnotismen, diskussion om föredraget. Carl von Bergen mottar anmälan om medlemskap i sitt hem Karlavägen 32.

Medlemsantalet anges till cirka 100 (AB 1/3).

Provisorisk styrelse är Carl von Bergen, doktor Wetterstrand, professor Georg von Rosen och rabbinen doktor Klein (AB 1/3).

Bland medlemmar märks professor K. R. Geijer i Uppsala, landshövding Themptander, professor Tigerstedt, dr E. W. Wretling, pastorn vid Nya Kyrkan (Swedenborgare) Boyesen, ett tiotal läkare, sju präster m fl. Uppläsandet av medlemmarnas namn av von Bergen leder till kontrovers, särskilt Geijer (AB 1/3, 4/3, SvD 8/3).

28 Mars

Samfundet håller sin andra allmänna sammankomst på Hotel Continental. På programmet meddelande från styrelsen, medlemmarnas fördelning på sektioner, föredrag av rabbinen doktor Klein om hypnotismen och viljans frihet.

Medlemsantalet anges till 128 (AB 29/3).

Samfundet är uppdelat i fyra sektioner, efter mönster från SPR i London (AB 29/3):
1:a sektionen undersöker hypnotism, mesmerism, suggestion, clairvoyance och psykometri.
2:a sektionen studerar telepati, hallucinationer, visioner, exstas, varsel m m.
3:e sektionen studerar spiritismen och ockultismen - den senare preciseras som teosofi.
4:e sektionen betecknas som den litterära som behandlar psykiska fakta i kulturhistorien.

25 April

Samfundet håller sitt tredje allmänna möte på Hotel Continental. Carl von Bergen håller föredrag om litteraturen om den psykiska forskning som täcker samfundets verksamhet. Uppläser protokoll över hypnotiskt experiment av doktor Wetterstrand. Den senare håller föredrag om suggestionen och anger hypnotismen som ett dräpande slag mot materialismen. (SvD 28/4)

28 Oktober

Samfundet håller sin första sammankomst för hösten på Hotel Continental. Carl von Bergen anges nu som samfundets stiftare och ordförande (AB 29/10). Han håller föredrag om undersökningar av telepatin som utförts av brittiska SPR.

Styrelsen föreslår skapandet av ett bibliotek samt prenumeration av tidskrifter på den psykiska forskningens område. Leder till längre diskussion. Beslut om ett frivilligt årsbidrag till biblioteket på 2 kr.

Medlemsantalet anges till 146 (AB 29/10). Samfundet har skaffat egen lokal på Sturegatan 2.

31 Oktober

Samfundet håller möte på sina nya lokal (osäker källa SvD 29/10)?

27 November

Kallelse till möte till detta datum i samfundets lokal Stureplan 2 (Bångska huset) (annons AB 27/11). Ansökan om medlemskap skickas till Carl von Bergen på Karlavägen 32.

Bångska palatset, Stureplan 2, ca 1900. Bild: wikipedia.

30 December

Kallelse till möte till detta datum i samfundets lokal. På agendan: val av styrelse och revisorer, redogörelse för arbete inom tredje sektionen, föredrag och diskussion (annons AB 27/12).

Carl von Bergen redogör för samfundets verksamhet. Han tillkännager att den provisoriska styrelsen uppfyllt sin uppgift med årets utgång. En ordinarie styrelse för 1891 väljs bestående av:
Carl von Bergen, doktor O. G. Wetterstrand, doktor G. Klein, professor greve G. von Rosen, professor O. Sandahl, professor S. Jolin och doktor K. Kallenberg. Till revisorer väljs: J. Bohnstedt och P. Bäckman. (AB 31/12)

1891:

29 Januari

Enligt annons: Samfundet sammanträder på sin lokal Sturegatan 2. Årsberättelse, revisionsberättelse samt föredrag och diskussion. Årsavgift ska betalas. (Annons AB 28/1)

Februari

Carl von Bergen håller föreläsningar utanför samfundets ram men använder dess arbete - undersökningar om hypnotisk suggestion och clairvoyance - för att argumentera för ett liv efter detta.

13 Mars

Enligt annons: Samfundet sammanträder i sin lokal Sturegatan 2. Föredrag och meddelanden från Carl von Bergen, doktor G. Klein samt doktor O. G. Wetterstrand. Diskussion. Årsavgifter uppmanas betalas. Anmälan om inträde i samfundet ska skickas till doktor Carl von Bergen Karlavägen 82. (Annons AB 11/3)

Oktober

Notis i Journal of The Society For Psychical Research, vol V, 1891-92, s 144 om det svenska samfundets bildande, vilket skedde 1890 och vars grundare anges vara Carl von Bergen. Medlemsantalet anges till ca 150. President är Carl von Bergen, vice president doktor O. G. Wetterstrand, övriga medlemmar i styrelsen (Council) är professor S. Jolin, professor O. Sandahl, doktor Kallenberg, doktor G. Klein och professor greve G. von Rosen. "We shall look with much interest for the Proceedings of this young Society, to which we beg to offer a hearty welcome".

17 Oktober

Enligt annons: Samfundet sammanträder i sin lokal Sturegatan 2. Carl von Bergen håller föredrag om "de nyaste undersökningarna rörande clairvoyancen". (Annons AB 16/10)

Carl von Bergen håller en serie föredrag utanför samfundet om bl a själens odödlighet och stödjer sig bl a på forskning inom samfundet av doktor Backman i Kalmar om clairvoyance som använt "pigor" som försöksobjekt. Dessa uppgifter leder till stormig debatt i pressen. Knut Wicksell med stöd av Utilistiska samfundet angriper von Bergens bevisföring m m.

November

Carl von Bergen fortsätter striden mot sina kritiker genom en serie föreläsningar - "Nyare upptäckter på själslifvets område", denna gång framför allt mot Karl af Geijerstams föreläsningar "Om modern vidskepelse".

Vilddjuret i Stockholm

Det borde väl egentligen inte vara särskilt mycket att göra en stor sak av. Och jag tänker inte göra det större än det är heller. Men notisen - i SvD:s understreckare av Bo Gustavsson om att ett av Aleister Crowleys - en av den ockulta väckelsens centrala och kontroversiella gestalter - alster nu utkommit på svenska - att han besökt Stockholm 1895 väcker min nyfikenhet. Och inte nog med det: "Samma år [1895] reste han till Stockholm där han hade sin första homosexuella relation och ockulta upplevelse – troligtvis var det ena kopplat till det andra." Han ska alltså ha blivit ockult initierad - mer eller mindre - i Stockholm? Det är rätt anmärkningsvärt trots allt. Hur, i vilket sammanhang, varför i Stockholm? En mängd frågor väcks.

Men först känner jag ett behov att se varifrån den här uppgiften kommer ifrån. I Bo Gustavssons understreckare finns ingen källa angiven. Jag letar fram en källa där hans besök i Stockholm återges, i Crowleys The Confessions of Aleister Crowley : An Autohagiography. Två av sammanlagt sex volymer publicerades 1929 under titeln ''The Spirit of Solitude',' Hela självbiografin publicerades först efter Crowleys död i en förkortad version (1969) redigerad av John Symonds och Kenneth Grant. Den senare finns i en online version som jag har använt för att kolla upp referenser till hans Stockholmsbesök. Det finns två träffar på Stockholm i boken.



Svenska teatern (där Kungl Operan höll till 1891-1898)
på Blaiseholmen.
Bild: Stockholmskällan/Wikipedia

Den första behandlar C:s inställning till brittisk teater och opera, som han avskyr:  "I shall never forget my first experience of Continental opera: Lohengrin at Stockholm. The atmosphere was absolutely natural; people had gone there because they really liked the music. I was transported into my own ideal world of love and melody. The caresses of my companion were the overflowing of ecstatic passion. Sin had been abolished, I was back in Eden." (s 116 i Symonds/Grant) I den här noteringen finns ingen tidsangivelse. Men det borde gå få fram när Lohengrin spelades i staden. Självklart också intressant se hur han upplevde musiklivet där.

Nästa notering är förmodligen den som syftas på i Gustavssons artikel: "Two main events were destined to put me on the road towards myself. The first took place in Stockholm about midnight of December 31st, 1896. I was awakened to the knowledge that I possessed a magical means of becoming conscious of and satisfying a part of my nature which had up to that moment concealed itself from me. It was an experience of horror and pain, combined with a certain ghostly terror, yet at the same time it was {123} the key to the purest and holiest spiritual ecstasy that exists. At the time, I was not aware of the supreme importance of the matter. It seemed to me little more than a development of certain magical processes with which I was already familiar. It was an isolated experience, not repeated until exactly twelve months later, to the minute. But this second occasion quickened my spirit, always with the result of “loosening the girders of the soul”, so that my animal nature stood rebuked and kept silence in the presence of the immanent divinity of the Holy Ghost; omnipotent, omniscient and omnipresent, yet blossoming in my soul as if the entire forces of the universe from all eternity were concentrated and made manifest in a single rose." (ss 123-124 i Symonds/Grant)

Ett långt citat. Det visar i alla fall att han upplevt något av genomgripande betydelse i Stockholm. (Med reservation för källvärdet som jag har svårt att bedöma. Några andra källor har jag heller inte hittat vid en snabb sökning.). Datumet skiljer sig dock som synes från Gustavsson. Men Gustavsson anger å andra sidan inte hur länge C var i Stockholm, bara att han kom dit 1895, han kan ju ha stannat fram till 1896 eller ännu längre. Djupare än så gräver jag inte just nu. Det är intressant nog med dessa uppgifter som det lär finnas anledning återkomma till för en finare bearbetning.



Grand Hotel 1901. Bild: Stockholmskällan.

UPPDATERING: Det verkar inte vara någon nyhet att A.C. befunnit sig i Stockholm. Det finns åtminstone fyra författare som refererat/behandlat hans Stockholmsvistelse utifrån vad jag kan se i hans wikipedia-artikel: Symonds 1997; Booth 2000; Kaczynski 2010 samt Churton 2011: "Crowley had his first significant mystical experience while on holiday in Stockholm in December 1896. Several biographers, including Lawrence Sutin, Richard Kaczynski, and Tobias Churton, believed that this was the result of Crowley's first same-sex sexual experience, which enabled him to recognise his bisexuality."

Jag har också funnit en resande-anmälan - som fanns i tidningarna förr - som troligen avser A.C. I SvD för den 29 december 1896 finns en "mr Crowley, Cambridge" angiven som incheckad på Grand Hotel i Stockholm. C. studerade vid Cambridge mellan 1895 och 1898. Det här är också endast några få dagar innan han ska ha haft sin mystiska upplevelse.

Nu har jag också kollat upp hur det var med Lohengrin-referensen i citatet ovan. Det visar sig att Kungliga operan gav en Lohengrin-föreställning på nyårsdagen 1897 (annons DN 31 dec 1896). Operan höll då till på Svenska teatern under tiden som det nya operahuset byggdes. Den teatern låg på Blaiseholmsgatan, alltså bara ett stenkast från Grand Hotel.

Vi får därför bilden av en A. C. som mellanlandar i Stockholm på sin väg till S:t Petersburg under mellandagarna och nyåret 1896/97. Han tar in på Grand Hotel som mr Crowley från Cambridge där han då studerade. Han går och ser på Lohengrin och han får sin mystiska upplevelse. Förmodligen lämnar han Stockholm ganska snart och far vidare till Ryssland. (Se Confessions).

Pontus Wikner

Jag vet inte hur känd Pontus Wikner (1837-1888) är i vår tid. Men på 1800-talet verkar det ha funnits en mindre Wikner-kult. Den sköre, fine idealisten. I min forskning lär han komma med på något hörn som förelöpare till ockultismen. Läser just nu en samling av hans skönlitterära texter. Tre berättelser hittills, den senaste Min moders testamente från 1869. Handlingen förlagd till tidig kristen tid i hellenistisk miljö: Efesus, Alexandria. Stil och innehåll känns starkt påverkade av Viktor Rydberg (Den siste Athenaren från 1859). Den handlar om den sköne unge idealisten Adeimantos som slits mellan ideal och verklighet, mellan nytt och gammalt, mellan mor och far, mellan plikt och val, mellan mor och brud m m. Det slutar med att den lysande lärjungen till Apollonius av Tyana (ca 15-100 e Kr) - den store ockultisten/filosofen - blir förd till den avlidna moderns kristendom. Det som slår mig så här direkt är det starka ockulta inslaget i berättelsen. Tankegångarna skulle passa i vilket Teosofiskt sammanhang som helst 20 eller 30 år senare; han till och med reser till Indien som en Blavatsky för att söka den indiska visdomen ur dess källor.

Jag lär som sagt komma att själv resa med Wikner framöver. Han är intressant för sin egen skull och hans texter väcker många spännande frågor. Det är sådan drivkraft man som forskare vill hitta.

SUMMARY: Idealist author Pontus Wikner (1837-1888) together with for instance Viktor Rydberg (1828-1895), was important for the idealist underpinning of the later interest in occultism in Sweden.

Den liberala teologins ljus

Jag hade verkligen inte väntat det. Att någon skulle gå igång och börja försvara kyrkoreformatorn Martin Luther - av alla människor - med anledning av ett inlägg på Twitter (lättsamt sådant dessutom). Och mot den liberala teologin som blomstrade i Sverige med företrädare som Nils Ignell (1806-1864), Viktor Rydberg (1828-1895) och Pontus Vikner (1837-1888). Vad än Luther var och företrädde under 1500-talet och vad gott han säkert gett många troende kristna i sin troskamp under denna och senare tider, var han också ännu under 1800-talet en levande gestalt i den ortodoxa statskyrkoläran. Och som sådan för många en symbol för andligt förtryck, stillastående och pessimism. 1800-talets religiösa känsla hade behov av något nytt, något dynamiskt och hoppfullt som kunde samspela med den ljusnande framtiden med vetenskap, teknik och ekonomisk tillväxt. Den religiösa liberalismen och teologin svarade just mot detta behov. På sätt och vis är det rätt spännande att de ännu kan skapa reaktion och känslor. Och den energin för jag med mig i min forskning. För där har de en självklar plats som vägröjare för 1800-talets intresse för ockultismen, som är mitt huvudämne. Därom ber jag få återkomma.

PS: Något om litteraturen på området. Den grundläggande framställningen av den religiösa liberalismen i Sverige är förmodligen Edvard Rodhes Den religiösa liberalismen: Nils Ignell, Viktor Rydberg, Pontus Wikner. från 1935. Den har följts upp av Inga Sanner i Att älska sin nästa såsom sig själv: om moraliska utopier under 1800-talet. från 1995. Det är också Sanner som anger Rodhe som den grundläggande studien. Båda visar också på kopplingen mellan den religiösa liberalismen och det ockulta intresset (Teosofi, spiritualism m m).

SUMMARY: The interest and controversy that the liberal theology of 19th century still creates. Its importance as pioneer of the occult revival in Sweden.

"Om lifvet på andra verldsklot"

Under rubriken Blandade ämnen, redogjorde Göteborgs Handels - och Sjöfartstidning den 29 juli 1865 för ett meteoritnedslag vid Orgueil i södra Frankrike året innan. Spår av vatten och organiska ämnen hade hittats på meteoritstenar från nedslaget. Detta var tydligen sensationellt:

"... detta är, strängt taget, första gången som man med full säkerhet fått bevisadt, att vatten och organiska ämnen finnas på andra verldsklot än jorden."

Hur det är och var med den saken lämnar jag därhän, det som intresserar mig mest med den här artikeln är att det är det tidigaste omnämnandet av den franske astronomen Camille Flammarion (1842-1925) som jag kan hitta i Kungliga bibliotekets databas över digitaliserad svensk dagspress. Jag intresserar mig för honom därför att han enligt mitt intryck var en viktig aktör, förmedlare och konstruktör av diskurser - berättelser m m - i återuppväckandet av intresset för ockultismen (spiritism, teosofi, psykisk forskning m m) under 1800-talets senare del.

I den här artikeln presenteras han som en forskare som tillsammans med en annan forskare - Örsted - argumenterade för "mångfalden af bebodda verldar". Meteoritstenarna kunde vara ett stöd för denna hypotes menade GHT. Naturlagarna var desamma överallt i universum. Utifrån det antagandet följde att om liv kunde uppstå på jorden borde det uppstå även på andra världar menade - något förenklat - denna hypotes.

"Ur denna astronomiska synpunkt har frågan blifvit upptagen, behandlad och jakande besvarad af franske astronomen professor Camille Flammarion i ett af honom utgifvet arbete. Det finnes enligt honom icke en enda  astronomisk omständighet, som ger jorden i afseende på beboelighet det ringaste företräde framför andra planeter i vårt solsystem, äfven om de flesta lefvande väsen, som alstras på jorden, icke skulle kunna trifvas annorstädes än i detta sitt eget hem."

I denna artikel nämns dock inget om hans intresse för spiritismen och psykisk forskning. Den bok som omnämns borde dock vara Flammarions La pluralité des mondes habités (1862) där detta intresse tydligt visas. 1866 kom en första svensk utgåva (så långt jag har kunnat finna) på Lars Johan Hiertas förlag. Dagens Nyheter (28 nov 1866) omnämner den i en boknotis:

"Till slut nämna vi, med förbehåll att få återkomma dertill, en, äfven på L. J. Hiertas förlag utkommen bok, egnad att väcka mycken uppmärksamhet. Det är en öfversättning från en fransk skrift, som på originalspråket upplefvat 8 eller 10 upplagor. Den kallas på svenska: Bebodda verldar eller vilkoren för himlakropparnas beboelighet, af Camille Flammarion, och är en lärorik framställning af sammanhanget mellan Skapelsens alla skilda delar."

(Det är värt att notera att i samma boknotis nämns en nyutkommen bok om den animala magnetismen.)

Boken annonserades flitigt i dagspressen, men recenserades inte i samma grad. En anmälan från Post- och Inrikes Tidningar (5 dec 1866) antyder att Flammarions intresse sträckte sig längre än till det strikt naturvetenskapliga (som vi definierar det idag):

"Efter en undersökning om menskligheten i verldsalltet och efter en framställning af de olika åsigter om menniskorna på planeterna, som i vetenskapliga romaner sökt göra sig gällande, uppställer förf:n grunddragen af det sköna, sanna och goda, såsom varande allmänna principer, tillämpliga för alla verldar, bildande verldens moraliska enhet och förbindande alla intelligenser med den högsta intelligensen."

Recensenten av boken menade att den representerade en utredning på naturvetenskaplig grund om möjligheten av liv på andra planeter än jorden och att Flammarion "med mycken värme" behandlade sitt ämne. Den skilde sig från tidigare framställningar som mer varit spekulativa fantasiprodukter.

I förlagets annons kunde man läsa:

"Detta arbete har inom den vetenskapliga verlden vunnit anseende såsom ett af de skarpsinnigaste, och hos den publik som läst originalet, tillika såsom ett af de intressantaste och mest underhållande som på sednare tider utkommit. Det är redan på förhand klart, att hvarje forskning, som kan öppna en sannolikhet, innefattande mer än blotta gissningar, om lifvet på de himlakroppar, hvilka för denna planets invånare blänka såsom otaliga ljuspunkter i den stjernklara natten, men, enligt hvad astronomien lärt oss, bestå af millioner verldar, måste innefatta det mest lockande, hvarpå vettgirigheten [sic] kan riktas; och det ifrågavarande arbetet skall i detta hänseende troligen med nöje emottagas äfven af den svenska allmänheten." (GHT 8 dec 1866)

Intresset för ämnet - liv på andra planeter - var stort: som underhållning, för själens anspänning och vetenskapligt. Det intrycket får man från pressrapporteringen. Flammarions bok slog an i tiden. (Parallellen till Jules Verne ligger nära). Det återstår att se hur hans ganska rika bokproduktion togs emot i den svenska kontexten och vilken roll den spelade för det ockulta intresset.

SUMMARY: The introduction of French astronomer Camille Flammarion (1842-1925) in Swedish newspapers. First mentioned in 1865 in connection with the finding of organic substance in meteorites in France. His book La pluralité des mondes habités (The Plurality of Inhabited Worlds), got a Swedish edition in 1866. The interest in the subject - life on other planets - seems to have been lively in Sweden. Flammarion's occult interests less apparent. My hypothesis is that he played an important role in the Swedish leg of the occult revival in the late 19th and early 20th century in that he created exciting stories and speculations - i e cosmic metempsychosis - on the topic.

Psykiska forskningar och en större blombukett

"Föreläsaren, som med denna föreläsning afslutade denna serie, förklarade slutligen, att det var hans afsigt att i början af nästkommande år här i Stockholm bilda ett svenskt sällskap för psykiska forskningar." (Stockholms Dagblad 26 nov 1888)

Föreläsaren var doktor Carl von Bergen (1838-1897), en av den religiösa liberalismens fanbärare i Sverige. När han tillkännagav sin avsikt att bilda ett svenskt samfund för psykisk forskning, hade han just avslutat sin 10 föreläsningar långa serie "Om nya tidstecken i England". Temat hade varit det nya brittiska intresset för själslivets ockulta gåtor. Särskilt uppmärksammades spiritualismen och den psykiska forskningen. Den senare bedrevs inom The Society for Psychical Research som bildats 1882. Nu ville alltså von Bergen skapa en svensk variant av denna.

Samma dag som detta meddelades kunde man också läsa en notis i Stockholms Dagblad:

 

"Dr Carl von Bergen har i dessa dagar blifvit invald till medlem af det brittiska "samfundet för psykiska forskningar" ("The Society for Psychical Research"), hvars i flera hänseende vetenskapligt betydelsfulla verksamhet han varit den förste att göra känd i vårt land. (G. H. T.)"

Här ser vi flera olika beståndsdelar i skapandet av von Bergen som introduktör av anglosaxisk och viktoriansk diskurs om det ockulta själslivet och krafterna: Hans föreläsningsserie; hans tillkännagivande i slutet av sin tydligen uppskattade dito - han fick en "större blombukett" berättar Stockholms Dagblad - och slutligen det samtidiga meddelandet att han just upptagits i själva modersamfundet för alla samfund för psykisk forskning. Medvetet eller inte, tillsammans binder de ihop en bukett av disparata blommor till den roll, den diskursiva funktion som von Bergen fick, gavs, tog sig som introduktör av psykisk forskning i Sverige.

Det svenska samfundet för psykisk forskning kom också att bildas med von Bergen i spetsen. Men inte det kommande året utan året efter 1890. Något kom alltså emellan och berättelsen, den diskursiva motorn hackade till. Varför återstår att forska kring. (Konkurrens? Motstånd? m m)

UPPDATERING: Det visar sig att von Bergens planer att skapa ett svenskt samfund för psykisk forskning fanns åtminstone så tidigt som sommaren 1888. Följande notis återfanns i Karlskrona Weckoblad den 7 juni 1888:

"- Psykiskt samfund i Stockholm. Doktor Carl von Bergen, som nyligen återkommit från en föreläsningsresa till Sundsvall och Östersund, afreste onsdagen den 7 dennes till London, der han kommer att under sommarmånaderna egna sig åt filosofiska studier, särskildt på de nya psykiska forskningarnes område.
Hr von Bergen ämnar nu taga kännedom om det londonska "Psykiska samfundets" organisation och arbetsmetod, i syfte att till hösten grundlägga ett dylikt samfund i Stockholm."

Vi ser här att han varit tvungen ändra sin tidsplan åtminstone två gånger för detta samfund, här anges hösten 1888 som den tänkta startpunkten, något som inte inträffade.

Det finns också ett intressant spår av von Bergens resa till London. I julinumret 1888 av Light - ett av de större brittiska spiritualistorganen, finns hans namn med som deltagare vid en större sammandragning - "a conversazione" som det kallades - med London Spiritualist Alliance den 28 juni 1888: Dr Carl von Bergen står noterad alldeles före namnen Mr and Mrs Beamish. Utan tvekan Huldine Beamish med make, samme mrs Beamish - med pseudonymen Edelweiss - som tillsammans med von Bergen några år senare skapade den spiritistiska sammanslutningen Edelweissförbundet.

SUMMARY: Doctor Carl von Bergen, a professional lecturer, introduced British psychical research and the latest developments in British spiritualism via a string of lecture series in the late 1880ies. He also created a Swedish society for psychical research in 1890. He was member of British SPR from 1888.

Swedenborgs verkningshistoria

Swedenborgs lusthus, målning av H. Müller 1865.

"Till Svedenborgs lusthus och Laxbrostugan vandrade vi andra så smått efter. Framför den förra stod skalden [Topelius] länge försänkt i djupt begrundande, hvilket af ingen stördes. Vi trodde oss förstå denna tysta tankfullhet. Mellan den store döde och den store lefvande fanns en märkbart likljudande ton: dragningen till det mystiska, det underbara, det för gröfre sinnen ofattliga. Det var nog den, som likt ljudet af en eolsharpa smekte skaldens öra, när han betraktade den lilla byggning, som en gång omslutit den ryktbare andeskådaren och varit ett stumt vittne till de underbara besöken från en högre värld, där kanske dessa bägge besläktade själar snart skulle träffas."
(Den första gången och den sista. Två Topeliiminnen af Lea. Svea årgång 1899, 1898. ss 22-23.)

Swedenborgs betydelse för Strindberg är känd. Läs Inferno. Tidigare under seklet kallade Swedenborg tillsammans med Galenos Andrew Jackson Davis att bli spiritismens Johannes döpare och profet.* Almqvist. Topelius stod som vi ser begrundande framför siarens lusthus som då stod på Skansen. Och en mängd andra "ingripanden" i liv, öden och litteratur. En verkningshistoria efter att siaren och reformatorn lämnat det kroppsliga planet 29 mars 1772. Och en fortsatt verksamhet inte bara som text utan också som en högst påtaglig, som ande, som uppenbarelse, som inspiration. Det är en märklig, lustfylld, historia. Här ett fragment av denna.

SUMMARY: Emanuel Swedenborg's legacy in literature etc. Not only as text, but also as spirit,
inspiration etc.

*"In 1844, Andrew Jackson Davis had an experience which was to change the course of his life. On the evening of March 6th, Davis was suddenly overcome by some power which led him to "fly" from Poughkeepsie, where he lived, and hurry off in a semi-trance state, upon a rapid journey. Upon gaining full consciousness the next morning, he found himself amidst the Catskill Mountains, some 40 miles away. Here, he claims to have met two very distinguished men, whom he later identified as the philosopher Galen and the Swedish seer Emanuel Swedenborg, both of whom were, of course, dead. He also claimed to have experienced a great mental illumination and revelation." Citat från
Forerunners to Modern Spiritualism: Andrew Jackson Davis (1826-1910), Rev. Simeon Stefanidakis.

Vidskepelse - Arbetets uppföljning

En notis i malmötidningen Arbetet för den 4 juni 1891 följde upp målet mot kvinnan i Västerås som fällts för signeri mot betalning. Artikeln menade att hon sluppit billigt undan och meddelar ett fall där en kvinna fått sex månaders fängelse för samma brott (Anna Jönsson Lund).

Artikeln redogjorde också för hur själva den magiska ritualen gick till (efter en artikel i VLT):

"Som den vigtigaste faktorn ingår vid förrättningen bly, men det måste vara af en särskild sort, känd endast af den invigde, och som handelsvara endast tillgängligt i Axel Sundströms järnhandel (f. d. G. R. Lagerqvist).
Ansigtet på den sjuke, som skall behandlas med den undergörande kuren, betäckes med en duk, och på bröstet ställes en skål fyld med kallt vatten. Öfver skålen lägges en sax med utspärrade skenglar, och förarbetena äro undanstökade.
Under tiden sättes blybiten på elden att smälta, och sedan detta är gjordt dryper sibyllan under uttalande med dof och graflik stämma af besvärjelseformeln: "vik hädan skogsrå, sjörå och gårdsrå", det smälta blyet mellan skenglarne i det kalla vattnet, hvarvid naturligtvis ett ilsket fräsande ljud uppkommer - det är den onde anden, han må nu tillhöra skog, sjö eller gård, som lämnar den sjuka kroppen, där han hitills haft sin varelse, förklarar oraklet.
Nu slås vattnet ut under en annan besvärjelseformel, alt för hemlighetsfull för att vi skulle kunna ha del af densamma, och kuren är afslutad."

Att blyet var en "handelsvara endast tillgängligt i Axel Sundströms järnhandel" belyser min tidigare diskussion om denna magiska praktiks plats i spänningsfältet mellan marknad och folkliga traditioner. Den kloka sjömanshustrun verkar ha utvecklat en egen magisk "produkt" med både folkliga inslag och kommersiella egenskaper knutna till hennes unika marknadsfördelar: kunskapsmonopol, tillgång till unik "insatsvara" m m.

Den socialdemokratiska malmötidningen Arbetet (tidningen startades 1887 av Axel Danielsson) visar också ett ytterligare perspektiv i det diskursiva fältet kring det ockulta. Dess tyngdpunkt tycks ha legat på det orättvisa i myndigheternas hårda behandling av folklig (och kvinnlig) utövning av folklig läkekonst. Denna stred visserligen mot materialismen och vetenskapen som Arbetet såg den, och i viss mån var den folkliga traditionen reaktionär och vidskeplig, men den var ändå folklig. Därför var det viktigt att ta dess parti i striden mot överheten och se den folkliga kulturen i perspektivet klasskamp.

"Vidskepelse"

Västerås rådhus där rättegången förmodligen ägde rum.
Invigdes 1860.
Källa: Riksantikvarieämbetet, Public Domain.

Vidskepelse - det är rubriken till en rättegångsnotis i Vestmanlands Läns Tidning för 28 maj 1891. Vid rådhusrätten i Västerås hade den 26 maj ett lite udda mål avgjorts. När jag hittade den här notisen  reagerade jag över att vidskepelse kunde komma under rättsväsendets hantering vid en sådan sen tidpunkt som 1891. Vad är det här utslag för? Fanns lagar mot felaktiga uppfattningar? Var det ett religionsbrott? Var det något brott mot vetenskaplighet? Eller vad?

I artikeln framgår att brottet rubriceras som "signeri och vidskepelse för vinnings skull". Den svarande fälldes och dömdes enligt 1864 års strafflag, kap 22 "Om bedrägeri och annan oredlighet", 15 §, "Far någon med spådom, signeri eller annan vidskepelse, att dermed bedrägeri öva eller vinning sig förskaffa; straffas med böter eller fängelse i högst ett år". (Den tilltalade fick betala 15 kr i böter, en rätt betydande summa för vanligt arbetande folk den tiden.) Bedrägeri är att uppträda under t ex falskt namn, under falskt angivet yrke o liknande till skada - fr a ekonomiskt - för den som utsätts för bedrägeriet. Signeri är enligt Nordisk familjbok i 1917 års uggleupplaga: "ett slags besvärjelse /.../, användning av vissa kraftord, trollformler och vidskepliga bruk dels till framkallande af öfvernaturliga verkningar, dels till förtagande af kraften af sådana, utgångna från ens fiender".

Tidningen beskrev målet vara av "mera muntrande beskaffenhet" än det nyss avhandlade som var ett mål om sexuellt övergrepp mot barn, eller sedlighetsbrott som det kallades. Den tilltalade var en sjömanshustru från Västerås. Någon ålder angavs inte.

"Den tilltalade hade enligt åklagarens utsago sökt bota en flicka som 'hade ont i bena' genom att - under mumlande af vissa ordformler såsom 'vik hädan gårdsrå, skogsrå och sjörå' eller dylikt - i vatten stöpt bly öfver den sjuka genom en sax och därför bekommit 25 öre".

Intressant är att se hur "rådanden" förekommer här. I t ex teosofisk kontext skulle de kallas elementalandar, eller nymfer, d v s andar som råder över naturens fyra riken: eld (salamandrar), vatten (undiner), jord (gnomer) och luft (sylfider). Tydligen ansåg den "kloka" att det var fråga om besättelse av dessa andar i flickan som skapade det onda. Hon åkallade inte dessa andar att hjälpa utan ville fördriva dem. Den andra komponenten i den klokas metod var att stöpa bly; en beskrivning hur det kunde gå till finns på Nordiska museet här. I artikeln anges hur hon arbetade mot hudutslag:

"[Då] tyckes ett kraftigare medel hafva varit af nöden, enär i det vatten, hvari bly stöpts, lagts dels skrap av guld, silfver och af den sjukes linne, dels knappnålar och bitar af den sjukes naglar, hvilka blifvit klippta 'korsvis' ..."

Artikelförfattaren trodde att dessa ingredienser var okända för "farmakopien".

"Den tilltalade gumman påstod, att hon egentligen blott 'lärt att bota engelska sjukan' men var fullkomligt öfvertygad om att med Guds hjälp de hårdsmälta medlen vore ofelbara, enär en 82-årig gumma i Sörmland en gång botat hennes dotter för någon åkomma, och därför hade hon lärt sig konsten af henne."

Stöpslev för bly.
Från Sörmland.
Användes för att stöpa bly över
sjuka barn.
Nordiska museet:
Identifikationsnummer NM.0198629

Kontexten tycks peka på att det rör sig om en folklig läkekonst. En rimlig tolkning är denna: Den 82-åriga gumman framträder som en s k "klok gumma". Den folkliga tron kombineras med en tro på Gud, förmodligen i en kristen, kyrklig kontext. Sjömanshustrun ville inte se sig själv som hedning, utan tvärtom var det en god kristen handling till helande av en lidande medmänniska. Kunskapen förs från individ till individ, här en äldre kvinna till en annan kvinna som själv är mor. Det betyder att kunskapen inte överförs hur som helst, till vem som helst. Det kräver ett förtroende, och en förtrolighet. Den gamla kvinnan måste anse den som tar emot kunskapen som en värdig förvaltare av den uråldriga visdomen. Samtidigt finns det i berättelsen en dissonans som talar mot denna tolkning.

Sjömanshustrun tycks vara den aktiva som söker dra kunskapen ur den gamla gumman. Det finns inget som säger att hon själv ingått i någon folklig kontext av tradering av folklig visdom. Traderingen skedde vanligen i en trängre lokal krets, t ex inom släkt och familj. Sjömanshustrun kommer utifrån; från Västerås i Västmanland far hon över Mälaren till gumman i Sörmland. Det finns ett slags marknadskontext här. En individ söker en annan för att köpa en tjänst. Den tjänsten var så verksam att hon vill lära den själv och utbjuda den på en marknad. Hon tar, eller får, betalt. Den folkliga kontexten är uppblandad med en modern marknadsdiskurs. Hade hon inte tagit betalt, hade signeriet skett i en mer traditionell hushållsbaserad kontext, inom lokalsamhället, hade kanske aldrig verksamheten kommit till de rättsvårdande myndigheternas kännedom. Men nu skedde det i en marknadskontext, och därför mer synligt.

I rättens och tidningens kontext tycks den kristna religionen ha varit irrelevant, det var inte ett religionsbrott som behandlades utan ett bedrägeri där overksamma medel användes mot en utsatt stackars lidande flicka som fick betala 25 öre utan att få något för det. Det var det som var brottet. Men det antagandet måste då understödjas från rättens sida att signeriet inte var verksamt. Och förmodligen utifrån dess perspektiv ett "brott" mot naturvetenskapens lagar. Men det var inte det som dömdes i och för sig, men borde ha ingått i förutsättningen för att kunna döma sjömanshustrun för bedrägeri, vinning genom signeri.

Kvinnan själv verkar ha haft en viss "vetenskaplighet", hon var osäker om vissa ingredienser verkligen fungerade m m. Hon tycks haft en viss experimenterande attityd. Även det ett slags utslag för marknadstänkande, hon måste ju uppehålla en trovärdighet gentemot sin kundkrets, precis som vilken köpman som helst måste hon ju följa marknadens efterfrågan och nycker. Kvinnans make uppträdde också i rätten, han uppgavs vara benägen på starka drycker, men trots det hyste han "ej något förtroende till gummans hokus pokus".

Tonen är raljerande, förlöjligande, road. Dryckenskap och hokus pokus, bedrägeri och marknad. Det folkliga har förlorat sin sedliga innebörd och blivit ett marknadsgyckel. I den meningen ett bihang till modernitetens diskurs, ett slags förruttnande kvarleva av en äldre tid, dömd att dö ut när väl de vetenskapliga krafterna dikat ur träsket, sjöråets habitat.

Sjömanshustrun sade i sin slutplädering att hon inte tog betalt i alla fall. Hon såg sin verksamhet som "hjälpsamhet" och att hon utan "ersättning botade fattiga" men kunde inte neka att hon i andra fall tog emot betalning för sin hjälpsamhet. Hon ville se sig själv som passiv, hon fick men begärde inte betalning; hon fick betalt av tacksamhet från dem hon hjälpte. De tycks ha ansett sig ha blivit hjälpta; varför skulle de annars ha betalt kvinnan? Men kanske ingick det som en förutsättning; betalade de inte skulle inte kurens magi verka? Det finns olika sätt att tolka detta.

Slutligen: var stod dessa praktiker och föreställningar bakom signeriet i förhållande till moderna former av alternativa läkekonster och ockultism? T ex mesmerismen som i huvudsak var en modern företeelse inom mellan- och högre skikt i samhället, ofta i en marknadskontext där läkare och klient möttes inom urbana marknadsnätverk. Något av detta finns även i sjömanshustruns verksamhet, men i lägre folkliga sociala skikt. Hennes föreställningar hade kanske redan funnits i en litterär form; kanske hade hon läst sig till vissa av sina idéer medan hon fått andra från en traderad folklig visdom? Men kanske i flera olika omblandningar; folklig visdom som publicerats som text, som behandlats i en modern "ockult process" och återförts till ett folkligare sammanhang.

Bilden är komplex, och jag nöjer mig med det som resultat tillsvidare.

Kristina Nilssons magiska biografi

Ett påstående om att den svenska divan och sopranen Kristina Nilsson (1843-1921) ska ha varit förebilden för Christine Daaé i Gaston Leroux (1868-1927) Le Fantôme de l’Opéra från 1910 väckte min nyfikenhet. Så här skriver författaren till artikeln "Askungesagan om Christina Nilsson inspirerar ännu" på Stockholm Stories (2013): "Romanens kvinnliga huvudfigur Christine Daaé har många likheter med Christina Nilssons liv, från fattig bondflicka till upptäckten och framgången i Paris."

Jag sökte upp Leroux bok i engelsk översättning från archive.org; den finns här. Den här boken utkom 1911 i New York på Grosset & Dunlaps förlag. Den engelska titeln är den som vi känner igen från musikalen: The Phantom of the Opera. Låt oss se hur han berättar Christines bakgrund. Kapitlet där hennes historia återberättas är betitlad The Enchanted Violin; Vicomte de Chagny minns den när han är på väg för att träffa henne:

"The nearer he drew to her, the more fondly he remembered the story of the little Swedish singer. Most of the details are still unknown to the public." (s 63)

Genom ett slags förtrollad dröm får läsaren sedan veta sångerskans magiska uppväxt. Berättelsen börjar med "There was once a little market-town not far from Upsala ..." Alltså anslaget till en saga. Där bodde en bonde med sin familj som i veckan grävde i jorden och på söndagen sjöng psalmer i kyrkans kör. En from man således. Bonden hade en liten dotter som han lärde musicera innan hon hunnit lära sig läsa, d v s kunde läsa noter innan hon kunde läsa orden. Hennes far var en stor musiker utan egentligen veta om det. Han spelade fiol som ingen annan i Skandinavien och hans rykte var vida spritt. Fiolen hans fick spela upp till dans vid många bröllop och fester.

Sedan träffar olyckan, Christines mor avlider när flickan inte är mer än snart sex år. Fadern som bara levde för sin dotter och sin musik, sålde då sin mark och sökte lycka och ära i Upsala som i berättelsen tjänar som sagans förgyllda stad. Men där gick det honom illa och han fann inget annat än fattigdom. Istället blev han en vandrande speleman med sin förtrollade dotter vid sin sida som extatiskt lyssnade och sjöng till hans "Scandinavian melodies". (Ett uttryck vi kommer få se igen längre fram)

Nu kom de en dag till Ljimby Fair (läs Ljungby marknad) där de träffade på professor Valérius (också ett namn att hålla i minnet). Han blev tagen och tog dem med sig till Göteborg. Valérius ansåg fadern vara världens främste violinist och lilla Christine ha talang att bli en stor artist. Hon fick utbildning. Paret Valérius tog sedan med sig fadern och dottern till Frankrike och där blev så småningom Christine en stor stjärna. Vi lämnar där Leroux berättelse och övergår till Kristina Nilssons biografi; även den med många fantastiska och förtrollade inslag.

1868 eller däromkring publicerade Guy de Charnacé en serie biografier över firade sångerskor under titeln Les Étoiles du chant. Där ingick förutom Adelina Patti och Gabrielle Krauss också vår svenska diva Kristina Nilsson. 1870 utkom en engelsk översättning som jag här bygger på, kallad A star of song: the life of Christina Nilsson. (Den finns på archive.org här.)

Här får vi veta att Nilsson kom från en by Hussaby utanför Växjö och att hon var yngsta dotter till bonden Nilsson och hans maka. Fromma var de och sjöng psalmer i kyrkan på söndagarna. Här ser vi en direkt likhet med Leroux historia. I de Charnacé förment realistiska biografi är de magiska inslagen nästan fler än i novellen. Nilssons födelse är full av magiska och gudomliga tecken. Familjen som var strävsam men fattig hade knappast råd med ytterligare ett barn, men i sin fromhet tackade de Gud för det nya barnet.

Den tredje augusti 1843 kom så Kristina till världen, "a beautiful little girl with fair hair, greenish-grey eyes, and transparent complexion - a real daughter of Odin." Hela hennes tillblivelse är magisk, gudomlig: "At the christening came an uninvited guest as godmother - a kind of fairy of the Sagas, who, leaving the child's soul to God, then and there claimed her genius." (s 6) Inte nog med dessa omen, hennes far hade föraningar om henns framtid, och hade ofta drömt om henne innan hon föddes, i dessa drömmar framträdde hon alltid "brilliant, glorious, and happy".

Hennes uppväxt är i stort identisk med den som Leroux tecknar i sin novell; rollen fadern hade där innehas i bion stället av hennes äldre fiolspelande broder Karl. Tillsammans vandrade de runt och spelade på fester och marknader. De spelade och sjöng "the simple Scandinavian melodies" (ja!) och förtrollade sina åhörare; Kristina med sin friska röst, sitt långa silkeshår, uppriktiga ansikte och naturliga charm. Så kom de till Ljungby marknad (ja!), precis som i Leroux novell. Som de Charnacé skriver: "Was it chance, or the will of her fairy Godmother, that occasioned a fortunate meeting at this time?" (s 7)

Här kom Kristina under vingarna av häradshövding Thornerhjelm som charmats av hennes sång. Hon blev adopterad av häradshövdingen och kom på dennes gods i kontakt med en sångerska med namnet Valerius (ja!) som blev hennes lärare. Och sedan fortsatte karriären och hon kommer så småningom till Frankrike och gör en lysande karriär som operasångerska under 1860-talet.

Bild från Memoirs of an American
Prima Donna av C.L. Kellogg (1913)

Parallellerna mellan novellen och biografin är slående, och som sagt är biografin nästan mer fantastisk än fiktionen. de Charnacés bio är fylld med magiska inslag och gudomlig försyn: "Had God bestowed upon Christina that angelic voice only to call the cattle to pasture?" Självklart inte menar han. Och så fortsätter det igenom den ganska charmiga biografin. Han anser att hennes verkliga genombrott var som Nattens drottning i Trollflöjten 1865 där hennes nordiska själ genialt tolkade den germanske Mozarts opera. Den beskrivningen (s 15) kan också få en att undra vem som var den verkliga fantomen på operan:

"When the young girl appeared before us in her dark
mantle glittering with stars, the gleaming crescent on her brow, a fierce light in her eyes, and we heard from lips terrible in the smile of a demon, "Oui, devant toi tu vois ime rivale!" the effect was grand.

Almost a century after this sublimest creation of a wonderful genius the gods bestowed a second Aloysia, that we
of this age might realize the true conception of Mozart's
brain. Skeptical as we naturally are, at first we believed
the vision supernatural, for it was of brief duration. But
when I listened to the notes which few have ever uttered
the trilling, bird-like treble, those daring staccati of marvelous
vibration, I felt my soul penetrated with a mysterious
sense of this entirely German creation. M. Blaze de
Bury has justly remarked of her : "As a true daughter of
the North, as sister of Jenny Lind, Christina Nilsson has
comprehended the idea of the master. If her clear, vibrating
voice climbed to heaven, it was only that from those
heights she might curse as a Titaness ; for the notes came
from her mouth as serpents of fire, and she sneers like

Hecate."

Ave och "spökvetenskapens gamle veteraner"

Signaturen Ave - folklivsforskaren, författaren m m Eva Wigström (1832-1901) företog under sommaren 1881 en av sina flera insamlingar av folkminnen, folkseder m m i Skåne, som underlättades genom bidrag från både kung Oscar II och Arthur Hazelius vid Nordiska museet. Resandes kors och tvärs genom landskapet för att uppsöka bärarna av folkkulturen som ofta var lite blyga att delge sina kunskaper som de nog visste inte alla gånger var så gångbara i den moderna diskursen:

Visserligen underlättar folkets ännu lefvande tro på svartkonst,
signeri, hemlighetsfulla väsen, gengångare m. m. till en
stor del forskarens möda, men äfven den okunnigaste
har en aning om, att »de lärde» förkasta denna tro,
och då det ej skall mycket till, för att i våra mera
aflägsna bygder bli räknad bland dem, så känner jag
mig dubbelt tacksam för det oförbehållsamma
förtroende, som allestädes blifvit mig visadt.*

Här och senare ställer hon upp en intressant position i det fält som den ockulta väckelsen kan sägas ha ingått i. Hennes utgångspunkt är folktrons ockulta kunskap som ställs i positiv dager i förhållande till spiritismen och den psykiska forskningen. Hon gjorde det i sammanhang med Carl von Bergens föreläsningar i Stockholm under rubriken "Själslifvet i ny belysning" (1887) som bl a behandlade spiritismen, teosofin och den psykiska forskningen. Dessa betecknas av Ave som moderna. Men folkets visdom var väl så stor som de akademiska spökforskarnas i Stockholm menade hon i en kåserande krönika över ämnet. Men därför ville hon inte ge någon spökvetenskap - vare sig gammal eller ny - någon högre status, själv trodde hon hellre på Gud och det sunda förnuftet. Den nya spökvetenskapen var snarare ett symptom hos det moderna samhället som tog äran åt sig för uråldrig folklig visdom.

Jag tror ej, att den nya spökvetenskapen, med alla sina mystiska förgreningar förmår uppfinna något, som ej folktron redan känner till; ty äfven skenande fantasi har sin gräns, så vida den ej rent af kastat förståndet ur sätet. Men äro de nya spökena jemte alla de andra fenomen nu upphöjda i - vetenskapligt stånd, så det i sin ordning, att också de gamla blifva det. Och när man i Hufvudstaden "med lifliga applåder" helsar den akademiskt bildade man, som föreläser öfver uppstufvade bitar af gammal folktro, så måste man i rättvisans namn påyrka, att våra förföljda "kloka gubbar" och "kloka kärringar" åtminstone få medalj för medborgerliga förtjenster, om man ej ännu vill gifva dem nordstjernan.
Hvarje rättvis svensk man och qvinna skall säkert medgifva, att det är en helig pligt att ej förgäta
spökvetenskapens gamle veteraner för deras så mycket yngre lärjungar.
(Eva Wigström, "Gamla frukter i nya skålar", i Svenska Dagbladet 1887-02-16)

Det intressanta här är hur den ockulta väckelsens diskursiva fält får ytterligare en position, företrädd av kvinnlig forskare med folkligt, modernt (liberalism, feminism) och provinsiellt perspektiv. Det ska noteras att hon också skrev skönlitteratur - t ex Under Salomos insegel (1893) - i samma sammanhang som t ex Selma Lagerlöf - tidskriften Idun, under början av 1890-talet. De verkar haft liknande anslag med miljöer, intriger o s v hämtade från de folkliga skrönorna och sederna. Jag vill här också gärna se en koppling till Marie Corellis ockulta fiktion.

*Förord till Eva Wigströms Folkdiktning, visor, folktro, sägner och en svartkonstbok. Andra samlingen. Torsten Hedlunds förlag, Göteborg 1881.