torsdag 25 maj 2017

Främmande Herrar

Lord Jesus Christ var lika främmande för svenskarna 1881 som Vite Krist varit för deras förfäder svearna år 1000. Herrar som kom från främmande land. Eller mer riktigt deras budbärare.

"Den 28 November hölls i Exeter Hall i London ett stort möte, vid hvilket 101 officerare erhöllo order till olika länder, och då mottog major Ouchterlony ur den nu aflidna fru Booth's händer den fana, under hvilken hon tillika med fyra kamrater - två kvinnor och två män - skulle gå åstad och begynna frälsningskriget i Sverige."* (s 8)

Under allt det där ligger så mycket outtalat, för tiden självklart. Som att Herren Jesus Kristus var Sveriges herre och frälsare. Genom sitt ombud, sin kropp, den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan och dess präster. Men en herre som intagit landet. Och nu skulle en annan herre - eller var det samma herre? - på nytt inta landet.

Själv satt han på Gud Faders högra sida. Han var tydligen själv inte riktigt herre, utan hade en egen överherre i bästa feodala stil. Var fanns nu hans högkvarter? I himlen sa man. Var är det? Uppåt någonstans, där i det blå. I rymden? Jaae ... Däruppe är i alla fall universum. Du menar att han har högkvarter på månen? Eller på någon planet? Eller bortom vårt solsystem? Eller på en rymdfarkost? Frågorna skulle onekligen inte varit malplacerade, särskilt inte efter astronomins ständiga genombrott, rymdteleskopens avslöjanden.

Hur det nu än kunde vara med detta, hur man nu än tänkte i dessa frågor i 1880-talets Sverige: Herren själv kunde man knappast se och träffa sådär kroppsligen. Men höra hans budskap, hans röst och vilja genom ombud fanns tillfälle till.

Allt det där var ju politik, vem som skulle vara herre över landet. Redan fanns en kung över Sverige, 1881 Oscar II, men han var tydligen inte enväldig herre, där fanns en herrarnas herre, och över honom ytterligare en herre, Gud Fader. Så kungen var väl bara i tredje ledet i den feodala härskarhierarkin. Politik och majestät alltså. Patriarker tillika. En stark fadersvilja som styr sitt hus, sin familj, sina barn, sina underlydande tjänare. Men numera ett olydigt, avfälligt folk. Som bröt Faderns vilja.

Olydnaden. Att göra mot Hans vilja. Synda var det ord man använde. Det var att leva för sig själv. Efter egen vilja, eget huvud, att tänka själv. Följa kroppens impulser, köttet. Ande, själ och kropp. Det var modellen för människan. Alla tre, i alla fall de två lägre skikten, själen och kroppen, föll i från. Anden, det var den mest gudomliga delen i människan, som stod närmast Fadern i likhet. Skulle också anden falla ifrån var risken att fadersriket var förlorat för alltid.

Politik alltså, men man talade om religion. Om det osynliga. Kristus kunde man inte se, än mindre hans fader. De osynliga förutsättningarna för tidens oro och strid. Det var i brottet, frånfallet från dessa osynliga herrar, som striden handlade om just detta arv. Många tog fortfarande Herren på orden, ja, det var genom orden han blev känd, hans vilja, hans budskap. Och ur orden växte en bild, en Kristusbild målad i fonden av bönhuset, hängande på ett kors över ingången till koret.

Där någonstans har vi en av förutsättningarna för att förstå den andliga väckelse som gick genom Sverige under den senare delen av 1800-talet och in på de första årtiondena av 1900-talet. Att väckelserörelsen handlade om synd, lydnad och politik. Att den religonspsykologiska och religionsociologiska processen låg i dessa faktorer; individens och samhällets reaktioner, mottaglighet och frånstötning.

Närmast låg förnyelsen i de gamla hjulspåren, att reformera inom det givnas ram. Inom den ärvda lärans föreställningar utforma budskapet. Inom Svenska kyrkans murar, sedan utanför i bönhuset. Men nu kom alltså stormande från utlandet främmande herrar, förklädda att verka som bekanta, men var det riktigt? Frälsningsarmén med sin Lord Jesus Christ, det verkade ju bekant. Men mormoner? Från bortom haven. Och från samma håll kom först spiritister, och nu snart också madame Blavatskys teosofer. I den stora väckelsen fanns alltså, om än en mindre utgrening, en alltmer främmande exotisk växt: den ockulta väckelsen. Men dess rötter och grenar var starkt inflätade i den stora väckelsens träd. Utan dessa förbindelser blir den svårare att förstå.

"Den 19 Oktober hölls vid hvarje kår i Sverige, i likhet med hvad som skedde inom armén öfver hela verlden, en half bönenatt, hvarvid förbönder särskildt uppsändes för för arméns stabschef Mr. Bramwell Booth samt Mr. W. Stead, hvilka oskyldigt voro inblandade i en orättfärdig rättegång på grund af åtgärder, som de vidtagit för att afslöja de på sin tid så beryktade osedlighetsförhållandena i England. Mr. Bramwell blef fullständigt frikänd, och genom arméns i England kraftiga ingripande blef en lag genomdrifven i parlamentet, hvarigenom minderåriga blefvo skyddade för att säljas i osedliga syften."**

W.T. Stead, den nya journalistikens fanbärare. Men också en budbärare för den spiritualistiska vetenskapen. Och som omkom när Titanic sjönk 1912. Steads vetenskapliga spiritualism ville söka objektiv kunskap om den andliga verkligheten, om själens öde bortom kroppens död. Men också reform av samhället. Som kunde vara allierad med frälsningsarmén i kampen mot osedlighet och räddning av unga människor ur prostitutionen. En liknande allians ingick teosofernas Annie Besant i kampen för "tändsticksflickornas" rättigheter. Att den andliga väckelsen kunde förena lika mycket som splittra är något som inte alltid uppmärksammas. Väckelsen bröt gamla murar. Och hade ofta en gemensam fiende. Och en outsider-position, särskilt när de kom utifrån, som främmande herrar till Sverige. I pressen förenades dessa nya rörelser ofta under samma rubrik: frälsningsarmé, mormoner, spiritister och teosofer. Att se och analysera dem tillsammans, där finns mycket intressant att hämta.

*10 års fälttåg. En skildring af frälsningarméns arbete i Sverige intill slutet af år 1892, 1893, s 8.
**ibid s 61.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar