"... ett litet spiritistiskt kotteri ..."

Robert Carleson och Caroline Levander menar att spiritualismen fick en bredare publicitet och legitimitet i Sverige genom Victor Rydbergs välvilliga skriverier i ämnet 1858. De första fröna till en spiritualistisk rörelse i Sverige såddes enligt samma författare av postdirektören, publicisten m m Johan Carl Hellberg (1815-1877) genom dennes föreläsningsturnéer runtom i Sverige. Den första spiritualistiska organisationen bildades i dennes hem 1877 under namnet Spiritistiska Lånebiblioteket. Bland ledamöterna i styrelsen återfanns geologen A E Törnebohm, L. Schubert, C.G. Lindmarck samt musikförläggaren Johan Albert Schildknecht. (Western Esotericism in Scandinavia, BRILL, 2016, s 522)

Spår av denna krets, eller kotteri som en anonym skribent av "Bref från Hufvudstaden" (som publicerades i flera landsortstidningar, i det här fallet Nerikes Allehanda) kallade dem, återfinns i dennes brev av den 5 Mars 1881, publicerad i Nerikes Allehanda 7 Mars s å. Spiritualismen, eller som samtiden föredrog att skriva: spiritismen, jag använder dem utan urskillning i det här inlägget - var ett ämne som var begärligt i läsekretsen får man veta, men eftersom ämnet inte berörts på ett tag ansåg skribenten det dags att göra det.

"Spiritismen har icke på länge låtit tala om sig, hvarken enskildt eller i tidningsbref, och som ämnet hör till de begärliga, tvekar jag derför icke att ånyo upptaga det samma, så mycket hellre, som jag i dagarne dertill fått en osökt anledning. Vi hafva som bekant här i Stockholm ett litet spiritistiskt kotteri, hvilket med nit och omsigt kultiverar den nya läran, framkallar andar, ser syner och hör röster ur det fördolda m. m. Det är, må man tro, både lärde och framstående män, som taga del i dessa mystiska seanser. Oinvigde ega naturligen ej tillträde, och för att få veta något närmare från det hemlighetsfulla lägret har jag sett mig hänvisad till den utvägen - att köpa mig en psykograf. Denna tingest har jag med framgång manipulerat och han har för mig afslöjat åtskilligt, som jag nu går att meddela mina ärade läsare."

Sen kommer en redovisning av ett antal personer, aktörer, inom detta kotteri. Skribenten använder en vanlig dåtida teknik att ange initialer och terminaler i efternamnet för att om inte skydda, så i alla fall försvåra, fördröja, identifiering av personerna i fråga. Att det var känsligt för framstående personer att förknippas med spiritismen blir tydligt. Några av dem tror jag mig ha identifierat med hjälp av olika källor, bl a mantalslängder över Stockholm på http://digitalastadsarkivet.stockholm.se

Dem jag identifierat inom klammer:

 "En bland de mest nitiske "arbetande" ledamöterne i kotteriet är musikhandlaren J. A. S-t [Johan A. Schildknecht], för att nu icke tala om lektor C. H. V. J-k och öfverbibliotekarien G. K-g [Gustaf Klemming], hvilken sistnämnde, såsom hög frimurare, varit i tillfälle att konstituera särskildt psykografens högst märkliga förmåga att skvallra ur skolan jemväl i fråga om frimureriets allra djupaste hemligheter. Bland intresserade och troende åskådare nämnet min psykograf generaldirektören N. J. B-n [N.J. Berlin] och bland mera tillfälliga och tveksamma sådana professorerne E. E-d [Erik Edlund] och C. H. S-g."

Musikhandlaren Schildkneckt (1833-1919) känner vi igen från det av Carleson/Levander framlyfta Spiritistiska Lånebiblioteket. Anmärkningsvärda är namnen Gustaf Klemming (bilden t v, från wikipedia), överbibliotekarie vid KB och skapare av det moderna nationalbiblioteket. Färgstark minst sagt och banbrytande inom svensk fornskriftsforskning m m. Därtill känd som just mystiker, spiritist och tydligen frimurare. August Strindberg ska ha tagit starka intryck av honom på ockultismens område, och arbetade ju också på KB som amanuens 1874-1882 under Klemmings tid där.

Generaldirektören vid medicinalstyrelsen Nils Johan Berlin (1812-1891) var bl a en framstående farmaceut. Professor Erik Edlund (1818-1888) var fysiker och ledamot av Vetenskapsakademien.

Alltså synnerligen framstående naturvetenskapsmän och humanister. Uppenbarligen tog de detta med spiritismen på högsta allvar. Attityden känns bekant, vi återfinner den hos till exempel brittiska föregångare som William Crookes och Alfred Russel Wallace. De kombinerar en offentlig (mer eller mindre) roll som psykiska forskare med en mer fördold identitet som troende spiritister/spiritualister. I Klemmings fall kombineras det också med ett bredare intresse för mysticism och frimureri.

I artikeln finns två ytterligare intressanta saker att notera: för det första en, som jag tolkar det, tidig rapport om madame d'Esperances verksamhet i Sverige. Och om det antagandet är riktigt, rekryterades hon till Sverige av musikförläggaren Schildkneckt, en uppgift jag inte tidigare har sett. Vi låter artikeln tala på den punkten (anm: William Eglington, 1857-1933, normalstavning Eglinton, var ett berömt engelskt materialisationsmedium):

"Det var den nyss nämde musikhandlaren S-t som införskref det ryktbara mediet, engelsmannen Eglington, hvars produktioner vida öfverträffa både Epsteins och Arbré's, och samma person har nu införskrifvit ett nytt medium, vida intressantare än Eglington, nämligen en tjuguårig, vacker, bildad och behaglig engelska, som i den valda kretsen producerar högst intressanta och sevärda saker. Så framkallade hon härom aftonen - spöken. Det var "rysligt intressant". De närvarande bildade en halfcirkelformig kedja i midten af rummet, hvars andra ända var en alkov, uti hvilken mediet tog plats. Misstänkte affordrades hedersord att ej bryta kedjan och lagom skymning bereddes i rummet. Snart föll mediet i extas der inne i alkoven; ett svagt sken visade sig på golfvet - det blef starkare och derur framstod snart klart och tydligt en djupt beslöjad, i silfverskir klädd kvinnogestalt. En af åskådarne, professor S-g, bjöd gestalten att nalkas; den gjorde så, strök professorn vänligt på kinden, kyste hans hand, drog sig sakta till baka och "afdunstade" lika plötsligt som hon framträdt. Det mystiska skenet på golfvet kvarstod och snart framstod derur en andra gestalt, inhöljd i något slags gråhvit, fotsid klädnad... Det var hemskt och stötte för mycket på spöken, tyckte en och annan. Äfven denna gestalt tycktes uppstå från och åter upplösa sig i det mystiska skenet på golfvet. Mediet vaknade ur sin magnetiska dvala och allt var förbi... Men man må icke tro att den nu anförda episoden är diktad eller på annat sätt gripen ur luften: min psykograf narras aldrig!"

Materialisationen och hela dramat under seansen känns synnerligen bekant från det vi vet om d'Esperances arbete som materialisationsmedium. Beskrivningen av mediet stämmer också mycket väl med hennes ålder och utseende. Det ska nämnas här att i Journal of Scientific Exploration, vol 30, no 2, 2016, gör Adrian Parker & Elisabeth Warwood en mycket djupgående analys av d'Esperances verksamhet som medium i Sverige och argumenterar för att hennes verkliga efternamn var Puttock. Hon ska ha kommit till Sverige i början av 1880-talet tillsammans med smörgrossisten Matthews Fidler och dennes familj. Hon var ett tag verksam som medium i Värmland och lärde känna bl a Fröding m m. Artikeln återfinns online här. Vi får anledning återvända till hennes äventyr i Sverige.

För det andra: en identifikation vi kan göra är fotografen och konstnärinnan Bertha Valerius (1824-1895) som deltog i kotteriet. Carleson/Levander nämner att hon arbetade som medium för gruppen under 1880-talet som nu bytt namn till Spiritistiska Litteraturföreningen under ledning av överste Klingenstierna. Valerius blev senare medlem av Huldine Beamishs Edelweissförbundet där bland annat målaren Hilma af Klint ett tag var verksam. Valerius skapade under slutet av sitt liv den Kristusbild (t v, från wikipedia) som hängde i förbundets kapell.

"Märkvärdigare saker ha han berättat mig från Eglingtons föreställningar. Exempelvis: Kedjan var sluten, hedersord gifna och rummet förmörkadt. Eglington satt i kedjan mellan professorn S-g och fröken B. W-s [Bertha Walerius], hvilka fasthöllo i hvar sin af hans händer. Efter lång väntan fingo Eglingtons nämda båda grannar känna hurusom han började sakta höja sig från stolen; han steg allt mer och mer, så långt den alltjemt slutna kedjan medgaf, så högt att professor S-g kände hans fot vidröra sin hand... Under mediets skor var det tomt, derom kunde professorn med sin lediga fot öfvertyga sig... Eglington sänke sig åter lika sakta, och allt var "all right". "

Man må väl fråga, hvad är allt detta? Bedragare och bedragne - eller hur?

Bedragen, jag hoppas inte det gäller mina identifikationer. Hur som helst mycket intressanta uppgifter att forska vidare kring.

Främmande Herrar

Lord Jesus Christ var lika främmande för svenskarna 1881 som Vite Krist varit för deras förfäder svearna år 1000. Herrar som kom från främmande land. Eller mer riktigt deras budbärare.

"Den 28 November hölls i Exeter Hall i London ett stort möte, vid hvilket 101 officerare erhöllo order till olika länder, och då mottog major Ouchterlony ur den nu aflidna fru Booth's händer den fana, under hvilken hon tillika med fyra kamrater - två kvinnor och två män - skulle gå åstad och begynna frälsningskriget i Sverige."* (s 8)

Under allt det där ligger så mycket outtalat, för tiden självklart. Som att Herren Jesus Kristus var Sveriges herre och frälsare. Genom sitt ombud, sin kropp, den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan och dess präster. Men en herre som intagit landet. Och nu skulle en annan herre - eller var det samma herre? - på nytt inta landet.

Själv satt han på Gud Faders högra sida. Han var tydligen själv inte riktigt herre, utan hade en egen överherre i bästa feodala stil. Var fanns nu hans högkvarter? I himlen sa man. Var är det? Uppåt någonstans, där i det blå. I rymden? Jaae ... Däruppe är i alla fall universum. Du menar att han har högkvarter på månen? Eller på någon planet? Eller bortom vårt solsystem? Eller på en rymdfarkost? Frågorna skulle onekligen inte varit malplacerade, särskilt inte efter astronomins ständiga genombrott, rymdteleskopens avslöjanden.

Hur det nu än kunde vara med detta, hur man nu än tänkte i dessa frågor i 1880-talets Sverige: Herren själv kunde man knappast se och träffa sådär kroppsligen. Men höra hans budskap, hans röst och vilja genom ombud fanns tillfälle till.

Allt det där var ju politik, vem som skulle vara herre över landet. Redan fanns en kung över Sverige, 1881 Oscar II, men han var tydligen inte enväldig herre, där fanns en herrarnas herre, och över honom ytterligare en herre, Gud Fader. Så kungen var väl bara i tredje ledet i den feodala härskarhierarkin. Politik och majestät alltså. Patriarker tillika. En stark fadersvilja som styr sitt hus, sin familj, sina barn, sina underlydande tjänare. Men numera ett olydigt, avfälligt folk. Som bröt Faderns vilja.

Olydnaden. Att göra mot Hans vilja. Synda var det ord man använde. Det var att leva för sig själv. Efter egen vilja, eget huvud, att tänka själv. Följa kroppens impulser, köttet. Ande, själ och kropp. Det var modellen för människan. Alla tre, i alla fall de två lägre skikten, själen och kroppen, föll i från. Anden, det var den mest gudomliga delen i människan, som stod närmast Fadern i likhet. Skulle också anden falla ifrån var risken att fadersriket var förlorat för alltid.

Politik alltså, men man talade om religion. Om det osynliga. Kristus kunde man inte se, än mindre hans fader. De osynliga förutsättningarna för tidens oro och strid. Det var i brottet, frånfallet från dessa osynliga herrar, som striden handlade om just detta arv. Många tog fortfarande Herren på orden, ja, det var genom orden han blev känd, hans vilja, hans budskap. Och ur orden växte en bild, en Kristusbild målad i fonden av bönhuset, hängande på ett kors över ingången till koret.

Där någonstans har vi en av förutsättningarna för att förstå den andliga väckelse som gick genom Sverige under den senare delen av 1800-talet och in på de första årtiondena av 1900-talet. Att väckelserörelsen handlade om synd, lydnad och politik. Att den religonspsykologiska och religionsociologiska processen låg i dessa faktorer; individens och samhällets reaktioner, mottaglighet och frånstötning.

Närmast låg förnyelsen i de gamla hjulspåren, att reformera inom det givnas ram. Inom den ärvda lärans föreställningar utforma budskapet. Inom Svenska kyrkans murar, sedan utanför i bönhuset. Men nu kom alltså stormande från utlandet främmande herrar, förklädda att verka som bekanta, men var det riktigt? Frälsningsarmén med sin Lord Jesus Christ, det verkade ju bekant. Men mormoner? Från bortom haven. Och från samma håll kom först spiritister, och nu snart också madame Blavatskys teosofer. I den stora väckelsen fanns alltså, om än en mindre utgrening, en alltmer främmande exotisk växt: den ockulta väckelsen. Men dess rötter och grenar var starkt inflätade i den stora väckelsens träd. Utan dessa förbindelser blir den svårare att förstå.

"Den 19 Oktober hölls vid hvarje kår i Sverige, i likhet med hvad som skedde inom armén öfver hela verlden, en half bönenatt, hvarvid förbönder särskildt uppsändes för för arméns stabschef Mr. Bramwell Booth samt Mr. W. Stead, hvilka oskyldigt voro inblandade i en orättfärdig rättegång på grund af åtgärder, som de vidtagit för att afslöja de på sin tid så beryktade osedlighetsförhållandena i England. Mr. Bramwell blef fullständigt frikänd, och genom arméns i England kraftiga ingripande blef en lag genomdrifven i parlamentet, hvarigenom minderåriga blefvo skyddade för att säljas i osedliga syften."**

W.T. Stead, den nya journalistikens fanbärare. Men också en budbärare för den spiritualistiska vetenskapen. Och som omkom när Titanic sjönk 1912. Steads vetenskapliga spiritualism ville söka objektiv kunskap om den andliga verkligheten, om själens öde bortom kroppens död. Men också reform av samhället. Som kunde vara allierad med frälsningsarmén i kampen mot osedlighet och räddning av unga människor ur prostitutionen. En liknande allians ingick teosofernas Annie Besant i kampen för "tändsticksflickornas" rättigheter. Att den andliga väckelsen kunde förena lika mycket som splittra är något som inte alltid uppmärksammas. Väckelsen bröt gamla murar. Och hade ofta en gemensam fiende. Och en outsider-position, särskilt när de kom utifrån, som främmande herrar till Sverige. I pressen förenades dessa nya rörelser ofta under samma rubrik: frälsningsarmé, mormoner, spiritister och teosofer. Att se och analysera dem tillsammans, där finns mycket intressant att hämta.

*10 års fälttåg. En skildring af frälsningarméns arbete i Sverige intill slutet af år 1892, 1893, s 8.
**ibid s 61.