Fluidums fluffiga gränser

Hur skulle pressen hantera detta nya men ändå så bekanta fenomen? Det föll lätt mellan stolarna och slipprade som sand ur öppna händer. Stollerier, folkliga fördomar och skrock. Visst, men nu rördes det om väl mycket i grytan. Fenomenet tycktes komma från alla håll, från framtiden och forntiden, från himlen och underjorden, från andra sidan eller var det materiens egna spöken? Var i materien satt själen om det nu var den som producerade fenomenen; och vetenskapen tycktes inte heller kunna ge någon vägledning; den var splittrad och producerade själv fantastiska fenomen som elektricitet, magnetism, eter och snart nog osynliga strålar och vågor. Och många i de bättre klasserna omfamnade fenomenet. Ja, vad skulle man tro?

I Göteborg bildades vårvintern 1890, under samma tid som Svenska samfundet för psykisk forskning bildades i Stockholm under ledning av doktor Carl von Bergen, ett Samfund för psykiska undersökningar. Smörgrossisten Matthews Fidler tycks ha varit den ledande i samfundet och dess verksamhet koncentrerades kring det engelska mediet Elizabeth Espérance och hennes seancer. Det var alltså kanske väl så mycket en spiritualistisk sammanslutning som en förening för psykiska forskningar efter modell av brittiska SPR som bildades 1882. Samfundet i Stockholm sökte inledningsvis hålla en mer vetenskaplig framtoning.

Men nu var det hur pressen skulle förhålla sig till allt detta, och varför den skulle förhålla sig överhuvudtaget. En artikel i Göteborgsposten 20 mars 1890 med rubriken Bedrägerier i spiritism belyser väl hur tidningen för sina läsare och kanske för sig själv försökte få rätsida på sitt förhållningssätt:

Om den härvarande spiritistiska föreningens görande och låtande har ingenting publicerats, och enligt hvad som utdunstat från dess möten, lär man inom densamma vara mycket ängslig för att tidningarna skola sysselsätta sig med deras gyckel, hvilket märkvärdigt nog kan äfven för en längre tid roa stora barn.

I fråga härom tro vi oss kunna lugna de ärade föreningsmedlemmarne med den försäkran, att pressen har att egna sin uppmärksamhet åt allvarligare saker än några mer eller mindre skickligt utförda spiritistiska konststycken, gjorda inom ett slutet sällskap eller i en krets af vänner och bekanta. Först då med spiritismen bedrifves ofog, som kan skada menniskors helsa och förstånd och förleda till religiösa vanföreställningar eller sker i afsigt att bedraga enfaldigt folk på penningar, blir det den vaksamma pressens skyldighet att blotta en dylik humbug.

GP ville i huvudsak fösa spiritismen (egentligen spiritualismen) in i ett barnkammarhörn, jämställa den med barnets naiva drömmar och lekar. Och där kunde den väl få hållas, bakom lås och bom i det enskilda hemmets sfär; den var för tidens borgerliga liberalism något heligt. Pressens plikt att rapportera, att ingripa, var när detta fenomen kröp utanför denna sfär, när det trängde in på den upplysta, rationella diskursens område, in i offentligheten. Där fann tidningen en möjlig princip, regel, för sitt agerande, och ett möjligt utlopp för sin frustration inför detta fluffiga fenomen som trängde sig genom, och upplöste (och för den delen upplyste), den borgerliga modellens gränser. Tidningens oro lyser mellan raderna. Vi får tro att det fanns en djup ängslan i botten av den borgerliga materialismens upplysta sinne inför dessa i seancens mörka rum genom kvinnliga medier framkallade spöken, verkliga eller inbillade.

Snart nog skulle den rationella borgerlighetens stormän gå till motattack, men det är en senare historia ...