Marie Corellis två världar

Briar Farm står öde, endast Robin är kvar, den unga flickkvinnan Innocent vilar i en kall grav en mil bort. Marie Corelli (1855-1924) gestaltar karma i Innocent (1914), en sång till det oskyldiga hjärtat och dom över en lumpen (manlig) värld. En glödande esoterisk pil i novembermörkret - de stora sambanden där döden spelar en konstruktiv roll. Om det var avsiktligt vet jag inte, men det finns en märklig vågrörelse i hennes berättelser, mörker - ljus, plötsliga vändningar som känns som de ibland motsäger det som sagts om karaktären en sida förut. Eller att karaktärerna agerar i trots mot berättarrösten - oskuldsfull och svag, nej inte särskilt, den damen tar verkligen för sig osv. Och en kvinnas blick för kvinnlig skönhet; Corelli ska ha varit lesbisk med en varm moderlig blick för den unga romantiska begåvade flickkvinnan.

Ja, det är intressant och berikande att läsa Corelli, småputtrande passionerat, förälskat tar jag mig genom hennes böcker, hittills tre: Två världar (originalet A romance of two Worlds från 1886, (utgiven på svenska 1889, översatt av Emilie Kullman); Thelma (också utgiven på svenska 1889, med samma översättare) samt nu nyligen Innocent i två delar, på svenska 1914. Corelli är tydligt inspirerad av spiritualismen och den tidens ockultism. De stora sambanden finns som en ram till hennes berättelser; de handlar om kampen för oskulden, skönheten, sanningen och kärleken. Den unga oskuldsfulla begåvade kvinnan är hjärtat, bäraren, av dessa värden; mannen ofta den som förtrampar dem. En kvinnlig själ i kamp mot en manlig materialistisk värld.

Två världar skapar ett slags portal till hennes berättarvärld, och även om den inte direkt refereras i hennes senare böcker finns den där under ytan och styr berättelsens riktning och logik. Det finns en högre rättvisa, en ideal värld som genom försynen styr händelsernas gång; det är tydligt i Innocent, där karma enligt min mening är den styrande principen. Karaktärernas synder hemsöker dem själva eller deras barn, Gud hämnas och välsignar i flera släktled.

Corelli har en styrka i sin förmåga att gestalta sina karaktärer, att förtäta händelser och miljöer, samspelet mellan inre och yttre händelseförlopp. Att själen och naturen växelverkar är en ockult kärnsanning och den delar Corelli fullt ut till fördel för sina berättelser. De känns hela och öppnar mot en större ideal värld som känns verkande och verklig. En svensk motsvarighet till Corelli vill jag se i Lucie Lagerbielke vars berättelser mycket påminner om Corellis. Båda mycket bedårande excentriska, berikande och begåvade författarinnor, och begåvade i de högre dolda "verldarna". De är två viktiga guider i min forskning i den ockulta väckelsen under 1800-talets senare del och de tidiga decennierna av 1900-talet.

Uppdatering: I en biografisk skiss i Mystic Light Library Bulletin (v2, n5, jan 1912) återger Margaret Dickson att psykisk forskning var den drivande kraften i Corellis författarskap; hennes första bok A Romance of Two Worlds betraktades av hennes förläggare George Bentley som en "'spiritualistic' book" som hon helst inte borde upprepa för att inte förlora läsare. Men Dickson visar hur det fanns en plan i hennes fortsatta författarskap, hon tog sig friheten - när hon väl etablerat sig som storsäljande populär författare (fr a efter Thelma) att fortsätta det som hon såg som allra viktigast: "I then considered myself free to move once more upon the lines which my study of psychic forces had convinced me were of preeminent importance. And moved by a strong conviction that men and women are hindered from attaining their full heritage of Life by the obstinate interposition of their merely material Selves ..."

Dickson fortsätter:
"In this most interesting account of her writings Miss Corelli plainly
tells us that the psychological side of her work, covered by the six
books, “A Romance of Two Worlds,” “Ardath: The Story of a
Dead Self,” “The Soul of Lilith,” “ Barabbas,” “ The Sorrows of
Satan” and “The Master Christian” “are the result of a deliberately
conceived plan and intention, and are all linked together by thè one
theory. They have not been written solely as pieces of fiction for
which I, the author, am paid by the publisher, or you, the reader, are
content to be temporarily entertained,— they are the outcome of what
I myself have learned, practised and proved in the daily experiences,
both small and great, of daily life.”

Tack till http://www.iapsop.com/

"Själslifvet i ny belysning"

Aftonbladet 10 januari 1887

Jag har i ett tidigare inlägg belyst ockultismens introduktion i Sverige genom böcker översatta av Victor Pfeiff. A.P. Sinnetts Den dolda verlden som utkom 1887 kan sägas vara nyckeltexten i denna introduktion. 1887 skedde också en annan slags introduktion, genom ett till boken kompletterande medium: föreläsningen. Om Victor Pfeiff och hans vän A.F. Åkerberg hade en nyckelställning i översättning av texter inom esoterism/ockultism, spiritism/spiritualism samt psykisk forskning till svenska, så hade doktor Carl von Bergen (1838-1897) en lika viktig roll inom föreläsningens domän för att introducera triaden psykisk forskning - spiritism - teosofi i Sverige.* Vintern 1887 inledde han i Stockholm på Arbetareföreningens lokaler en längre serie föreläsningar över dessa ämnen som väckte ett stegrande intresse.** Den hade en föregångare i en serie föreläsningar i Göteborg hösten 1886. Jag håller förnärvarande på att transkribera ur det rika pressmaterial som skapades kring föreläsningarna.

*Protokollssekreteraren J.C. Hellberg hade 1872 hållit en uppmärksammad föreläsningsserie om spiritismen i Göteborg. von Bergen var m a o inte först, men hans grepp att koppla samman triaden psykisk forskning, spiritism och teosofi i samklang med tidens debatt och litteraturutgivning gav ett starkt genomslag som starkt bidrog till en institutionalisering genom t ex Teosofiska samfundets etablering 1889 och Svenska samfundet för psykisk forskning 1890 där von Bergen var drivande.
**För att citera GHT 24 januari 1887: "Dessa föredrag följas med ett synbarligen växande intresse. Vid det andra uppgick åhörareantalet till öfver 300, vid det tredje till närmare 400."

 

Ett ord och dess introduktör - "ockultism" och Victor Pfeiff

KB har en förnämlig tjänst på nätet - http://tidningar.kb.se/, som ger tillgång till digitaliserade svenska tidningar fram till 1901. Jag är en flitig och nöjd användare. Min forskning skulle utan denna tjänst i det närmaste vara omöjlig. Den här gången har jag gjort en sökning på ordet "ockultism". Det är ju något godtyckligt att välja just den böjningen. Men någonstans måste man börja, och det är just nu mest ett experiment. Ockultismen, ockult, ockulta och andra stavningar m m måste ju också undersökas, men det får vänta till senare tillfällen.*

Sökningen på "ockultism" visar sig vara spännande och fruktbar. Bilden nedan visar träffarna i min sökning: grafen visar hur sökträffarna sprids under perioden 1887-1901. Man kan notera två högfrekventa perioder/år, runt 1890 och runt 1897, 1890 och 1897 redovisar de högsta talen: 12 st. Det är å andra sidan tämligen blygsamt i ett större perspektiv och däremellan är det tunt med träffar. Någon ockult väckelse i bred mening kan man knappast tala om, i alla fall inte i den allmänna debatten. Mot det kan man invända att ett enstaka ord riskerar missa viktiga skeenden. Och det stämmer delvis: runt 1890 har vi två intressanta skeden som förmodligen avspeglar sig i den höga stapeln då: dels bildandet av den svenska avdelningen av teosofiska samfundet 1889 och bildandet av Svenska samfundet för psykisk forskning 1890. Men trenden fångas ändå in på ett bra sätt, runt 1890 fanns ett stort intresse för företeelser som kretsade kring det övernaturliga, det psykiska, det mystiska och ockulta. (Jag lämnar här den senare puckeln runt 1897 till ett senare tillfälle)

När jag går ner i de enskilda träffarna visar sig något intressant: Den första träffen är från 1887 och gäller en artikel i Östgöta Correspondenten 8 juni, en anmälan av teosofen A.P. Sinnetts Den dolda verlden, översatt till svenska av friherre Victor Pfeiff och utgiven på Looström & Kompanis förlag i Stockholm samma år. Träffen för 1888 gäller en anmälan av den franske författaren och teosofen Jules Lerminas Dolda makter, utgiven på C. Sunessons förlag i Stockholm och översatt av H.A. Ring. Victor Pfeiffs namn återkommer i samtliga träffar för 1889 som avser annons för Franz Hartmans Magi, Hvit eller Svart, utgiven av Svenska avdelningen av Teosofiska samfundet. Pfeiff är översättare även denna gång. I den utvidgade titeln ingår ordet ockultism, för första gången till en svensk bok? "Innehållande praktiska vinkar för dem som studera ockultism."

En fin biografisk artikel av Gunnel Furuland om Pfeiffs arbete som översättare finns här; jag citerar därifrån: "[Pfeiff fick en] viktig position som en av teosofins främsta introduktörer i Sverige." Han ingick i styrelsen för den svenska avdelningen av Teosofiska samfundet redan från bildandet 1889 (se t ex Aftonbladet 1889-02-15). Vi ser alltså att ordet ockultism hänger samman med introduktionen av Blavatskys teosofi i Sverige. Samtliga av de tre författarna ovan hade anknytning till teosofin; två av böckerna översattes av Pfeiff. Han levde mellan 1829 och 1901, hans sista år täcker detta tidiga skede av den teosofiska ockultismens inträde i Sverige. Förutom teosofin var han engagerad i flera av tidens alternativa rörelser som de förnuftstroende m fl. Han var från 1891 redaktör för Teosofisk tidskrift. En stor del av sin inkomst verkar han fått från sitt översättningsarbete. Bilden av en sökande idealist träder fram. Ett ord och dess introduktör som haft en stor betydelse för alternativa tankemönster i modern svensk kultur.

*Det kan noteras att det förekom en stavningsvariant: "occultism". Jag har också funnit "teosofin" skrivas som "teosofien" och "theosofien".

Den svarta upplysningen

"Läraren talade: Allt tjänar, och villfarelsen blir
ofta sanningens befordrare. Vid slutet av förra seklet
började materialisterna att snoka i det fördolda,
och en vacker dag upptäckte de människans förmåga
att under hypnotiskt tillstånd skåda det fjärran låg, se det
osynliga och genomtränga framtiden. Därmed
uppfyllde de, kostligt nog, det ärofulla värvet att bevisa
siar- och spådomskonst samt möjligheten av
underverk. Teosoferna som verkligen i en ryslig tid av den
»svarta upplysningen» sökte bakom företeelserna och
uppgrävde gammal god visdom, förhöllo sig dock
fientliga mot kristendomen och gingo så långt att skicka
en profet till Indien för att varna för missionärerna.
Men med tiden började de granska kristendomen igen
och voro nu rustade att godkänna och förstå
mysterierna om Kristi mänskoblivande och försonings-död,
sakramenten och underverken. Och se: nu har den
sista profetissan skrivit en bok till kristendomens
förklaring och försvar. Alla vägar synas bära till Kristus,
och inga ha tjänat kristendomen så, som de
materialistiska ockultisterna och de ateistiska teosoferna. Det
unga Frankrike är kristnat av hedningarne, och
bondförståndets sista apostel står där ensam som ett
gammalt spektakel, uti en infernisk självförblindelse,
troende sig vara den enda upplyste i världen. Hoppas vi
att upplysningen är slut med honom? – Ja, vi hoppas!"

PM: En liten inblick i Strindbergs relation till teosoferna. Från En blå bok I (1907), s 106f (Samlade skrifter 1912-) Själv tycks han finna sanningen i kristen mystik färgad av fransk ockult rosenkorsmystik och Swedenborg. Teosoferna finner han på rätt sida i striden mot materialisterna, och de tycks snart finna den kristna sanningen. Den senaste profetissan kan avse Annie Besant. Stod Strindberg i strömmen Perennial Wisdom?

Kalis tidsålder

PM: Steve Bannons intellektuella rötter: Traditionalismen och Rene Guénon. Kali yuga, tempelriddarnas undergång och westfaliska freden 1648; hållpunkter i Bannons historiesyn. Räddningen i återvinnandet av esoterisk kunskap och återställandet av traditionella hierarkier.

 

Journalist Joshua Green talks about two men who influenced Steve Bannon’s philosophy: the Italian philosopher Julius Evola, whose ideas became the basis of fascist racial theory, and René Guénon, who developed an anti-modernism philosophy called "Traditionalism." Green writes about Evola and Guénon in his new book, "Devil’s Bargain: Steve Bannon, Donald Trump, and the Storming of the Presidency."

Itur ad astra

Bram Stoker var invigd i mysterier. Och inviger sina läsare. Solen går upp, det är en gyllene gryning. Under läsningen av hans The Jewel of Seven Stars (1903) slår mig tanken: han skriver för att sprida och inviga läsare i Hermetic Order of the Golden Dawns läror. På ett grundläggande och omedvetet plan kanske, surdegen som knådas in i kulturen genom den gripande berättelsen. Han var invigd i orden, men hur långt vet jag inte. Men detta: solens uppgång, så central i Dracula, så central i The Jewel of Seven Stars - golden dawn! Och en häntydning till det som i våra dagar går under beteckningen Ancient Aliens, eller AA, men mer sofistikerad, i linje med avancerad teosofi, och astrospiritismen hos Allan Kardec och Camille Flammarion. Från stjärnorna och tillbaka igen. Ett kretslopp, en evolution, från Gud till Gud. Patetiskt för nutida läsare kanske, men gripande för romantiska sinnen.

Far och dotter Trelawny till Malcolm Ross, barrister, inför The Great Experiment, då queen Tera ska återuppstå:

"Can you think that that active brain was at rest during all those weary centuries, whilst her free soul was flitting from world to world amongst the boundless regions of the stars? Had these stars in their myriad and varied life no lessons for her; as they have had for us since we followed the glorious path which she and her people marked for us, when they sent their winged imaginations circling amongst the lamps of the night!"

'The proof that resurrection can be accomplished!' That is much. A marvellous thing in this age of science, and the scepticism that knowledge makes. But life and resurrection are themselves but items in what may be won by the accomplishment of this Great Experiment. Imagine what it will be for the world of thought--the true world of human progress--the veritable road to the Stars, the itur ad astra of the Ancients--if there can come back to us out of the unknown past one who can yield to us the lore stored in the great Library of Alexandria, and lost in its consuming flames."

Lucy Westenras trefaldigt dissekerade legend

"Ah, it is the fault of our science that it wants to explain all, and if it explain not, then it says there is nothing to explain. But yet we see around us every day the growth of new beliefs, which think themselves new, and which are yet but the old, which pretend to be young -  like the fine ladies at the opera. I suppose now you do not believe in corporeal transference. No? Nor in materialization. No? Nor in astral bodies. No? Nor in the reading of thought. No? Nor in hypnotism ..." "Yes," I said. "Charcot has proved that pretty well." He smiled as he went on: "Then you are satisfied as to it. Yes?" Bram Stoker, Dracula (1897), Trans Atlantic Press 2012, s 242.

Hjärnforskaren professor Abraham Van Helsing från Amsterdam var nog också medlem av SPR. Tidigare i boken får man veta att han också var "philosopher and metaphysician". Typen känns hämtad från samtida gestalter: en William Crookes; en Alfred Russel Wallace; en Camille Flammarion; en Charles Richet; en Oliver Lodge eller en Henry Sidgwick. Samtidigt framstår han som djupt förankrad i den kristna tron. Här kan man ana en kristen esoteriker. Kanske ett slags rosenkreutzare.

Blodsmystiken är central i Dracula. I blodet själen, livet. Gränsen. Ett skymningsland mellan liv och död där tidens ockultism, esoterik, spiritism och psykiska forskning höll till. Uppräkningen av fenomen ovan i citatet där Van Helsing prövar sin lärjunge dr Seward är en inventering av skymningslandets förråd av konkreta fenomen. Rummets inventarier, möbler, saker som varje diskurs behöver för att materialiseras. I spänning mellan religionens döda dogmer, vetenskapens materialism och den tredje vägen: själens ark in i den nya tiden. Tre för männen som gav sitt blod, och tre för Draculas brudar. Spänningen som trefaldigt slet i Lucy Westenras odöda kropp.

"... ett litet spiritistiskt kotteri ..."

Robert Carleson och Caroline Levander menar att spiritualismen fick en bredare publicitet och legitimitet i Sverige genom Victor Rydbergs välvilliga skriverier i ämnet 1858. De första fröna till en spiritualistisk rörelse i Sverige såddes enligt samma författare av postdirektören, publicisten m m Johan Carl Hellberg (1815-1877) genom dennes föreläsningsturnéer runtom i Sverige. Den första spiritualistiska organisationen bildades i dennes hem 1877 under namnet Spiritistiska Lånebiblioteket. Bland ledamöterna i styrelsen återfanns geologen A E Törnebohm, L. Schubert, C.G. Lindmarck samt musikförläggaren Johan Albert Schildknecht. (Western Esotericism in Scandinavia, BRILL, 2016, s 522)

Spår av denna krets, eller kotteri som en anonym skribent av "Bref från Hufvudstaden" (som publicerades i flera landsortstidningar, i det här fallet Nerikes Allehanda) kallade dem, återfinns i dennes brev av den 5 Mars 1881, publicerad i Nerikes Allehanda 7 Mars s å. Spiritualismen, eller som samtiden föredrog att skriva: spiritismen, jag använder dem utan urskillning i det här inlägget - var ett ämne som var begärligt i läsekretsen får man veta, men eftersom ämnet inte berörts på ett tag ansåg skribenten det dags att göra det.

"Spiritismen har icke på länge låtit tala om sig, hvarken enskildt eller i tidningsbref, och som ämnet hör till de begärliga, tvekar jag derför icke att ånyo upptaga det samma, så mycket hellre, som jag i dagarne dertill fått en osökt anledning. Vi hafva som bekant här i Stockholm ett litet spiritistiskt kotteri, hvilket med nit och omsigt kultiverar den nya läran, framkallar andar, ser syner och hör röster ur det fördolda m. m. Det är, må man tro, både lärde och framstående män, som taga del i dessa mystiska seanser. Oinvigde ega naturligen ej tillträde, och för att få veta något närmare från det hemlighetsfulla lägret har jag sett mig hänvisad till den utvägen - att köpa mig en psykograf. Denna tingest har jag med framgång manipulerat och han har för mig afslöjat åtskilligt, som jag nu går att meddela mina ärade läsare."

Sen kommer en redovisning av ett antal personer, aktörer, inom detta kotteri. Skribenten använder en vanlig dåtida teknik att ange initialer och terminaler i efternamnet för att om inte skydda, så i alla fall försvåra, fördröja, identifiering av personerna i fråga. Att det var känsligt för framstående personer att förknippas med spiritismen blir tydligt. Några av dem tror jag mig ha identifierat med hjälp av olika källor, bl a mantalslängder över Stockholm på http://digitalastadsarkivet.stockholm.se

Dem jag identifierat inom klammer:

 "En bland de mest nitiske "arbetande" ledamöterne i kotteriet är musikhandlaren J. A. S-t [Johan A. Schildknecht], för att nu icke tala om lektor C. H. V. J-k och öfverbibliotekarien G. K-g [Gustaf Klemming], hvilken sistnämnde, såsom hög frimurare, varit i tillfälle att konstituera särskildt psykografens högst märkliga förmåga att skvallra ur skolan jemväl i fråga om frimureriets allra djupaste hemligheter. Bland intresserade och troende åskådare nämnet min psykograf generaldirektören N. J. B-n [N.J. Berlin] och bland mera tillfälliga och tveksamma sådana professorerne E. E-d [Erik Edlund] och C. H. S-g."

Musikhandlaren Schildkneckt (1833-1919) känner vi igen från det av Carleson/Levander framlyfta Spiritistiska Lånebiblioteket. Anmärkningsvärda är namnen Gustaf Klemming (bilden t v, från wikipedia), överbibliotekarie vid KB och skapare av det moderna nationalbiblioteket. Färgstark minst sagt och banbrytande inom svensk fornskriftsforskning m m. Därtill känd som just mystiker, spiritist och tydligen frimurare. August Strindberg ska ha tagit starka intryck av honom på ockultismens område, och arbetade ju också på KB som amanuens 1874-1882 under Klemmings tid där.

Generaldirektören vid medicinalstyrelsen Nils Johan Berlin (1812-1891) var bl a en framstående farmaceut. Professor Erik Edlund (1818-1888) var fysiker och ledamot av Vetenskapsakademien.

Alltså synnerligen framstående naturvetenskapsmän och humanister. Uppenbarligen tog de detta med spiritismen på högsta allvar. Attityden känns bekant, vi återfinner den hos till exempel brittiska föregångare som William Crookes och Alfred Russel Wallace. De kombinerar en offentlig (mer eller mindre) roll som psykiska forskare med en mer fördold identitet som troende spiritister/spiritualister. I Klemmings fall kombineras det också med ett bredare intresse för mysticism och frimureri.

I artikeln finns två ytterligare intressanta saker att notera: för det första en, som jag tolkar det, tidig rapport om madame d'Esperances verksamhet i Sverige. Och om det antagandet är riktigt, rekryterades hon till Sverige av musikförläggaren Schildkneckt, en uppgift jag inte tidigare har sett. Vi låter artikeln tala på den punkten (anm: William Eglington, 1857-1933, normalstavning Eglinton, var ett berömt engelskt materialisationsmedium):

"Det var den nyss nämde musikhandlaren S-t som införskref det ryktbara mediet, engelsmannen Eglington, hvars produktioner vida öfverträffa både Epsteins och Arbré's, och samma person har nu införskrifvit ett nytt medium, vida intressantare än Eglington, nämligen en tjuguårig, vacker, bildad och behaglig engelska, som i den valda kretsen producerar högst intressanta och sevärda saker. Så framkallade hon härom aftonen - spöken. Det var "rysligt intressant". De närvarande bildade en halfcirkelformig kedja i midten af rummet, hvars andra ända var en alkov, uti hvilken mediet tog plats. Misstänkte affordrades hedersord att ej bryta kedjan och lagom skymning bereddes i rummet. Snart föll mediet i extas der inne i alkoven; ett svagt sken visade sig på golfvet - det blef starkare och derur framstod snart klart och tydligt en djupt beslöjad, i silfverskir klädd kvinnogestalt. En af åskådarne, professor S-g, bjöd gestalten att nalkas; den gjorde så, strök professorn vänligt på kinden, kyste hans hand, drog sig sakta till baka och "afdunstade" lika plötsligt som hon framträdt. Det mystiska skenet på golfvet kvarstod och snart framstod derur en andra gestalt, inhöljd i något slags gråhvit, fotsid klädnad... Det var hemskt och stötte för mycket på spöken, tyckte en och annan. Äfven denna gestalt tycktes uppstå från och åter upplösa sig i det mystiska skenet på golfvet. Mediet vaknade ur sin magnetiska dvala och allt var förbi... Men man må icke tro att den nu anförda episoden är diktad eller på annat sätt gripen ur luften: min psykograf narras aldrig!"

Materialisationen och hela dramat under seansen känns synnerligen bekant från det vi vet om d'Esperances arbete som materialisationsmedium. Beskrivningen av mediet stämmer också mycket väl med hennes ålder och utseende. Det ska nämnas här att i Journal of Scientific Exploration, vol 30, no 2, 2016, gör Adrian Parker & Elisabeth Warwood en mycket djupgående analys av d'Esperances verksamhet som medium i Sverige och argumenterar för att hennes verkliga efternamn var Puttock. Hon ska ha kommit till Sverige i början av 1880-talet tillsammans med smörgrossisten Matthews Fidler och dennes familj. Hon var ett tag verksam som medium i Värmland och lärde känna bl a Fröding m m. Artikeln återfinns online här. Vi får anledning återvända till hennes äventyr i Sverige.

För det andra: en identifikation vi kan göra är fotografen och konstnärinnan Bertha Valerius (1824-1895) som deltog i kotteriet. Carleson/Levander nämner att hon arbetade som medium för gruppen under 1880-talet som nu bytt namn till Spiritistiska Litteraturföreningen under ledning av överste Klingenstierna. Valerius blev senare medlem av Huldine Beamishs Edelweissförbundet där bland annat målaren Hilma af Klint ett tag var verksam. Valerius skapade under slutet av sitt liv den Kristusbild (t v, från wikipedia) som hängde i förbundets kapell.

"Märkvärdigare saker ha han berättat mig från Eglingtons föreställningar. Exempelvis: Kedjan var sluten, hedersord gifna och rummet förmörkadt. Eglington satt i kedjan mellan professorn S-g och fröken B. W-s [Bertha Walerius], hvilka fasthöllo i hvar sin af hans händer. Efter lång väntan fingo Eglingtons nämda båda grannar känna hurusom han började sakta höja sig från stolen; han steg allt mer och mer, så långt den alltjemt slutna kedjan medgaf, så högt att professor S-g kände hans fot vidröra sin hand... Under mediets skor var det tomt, derom kunde professorn med sin lediga fot öfvertyga sig... Eglington sänke sig åter lika sakta, och allt var "all right". "

Man må väl fråga, hvad är allt detta? Bedragare och bedragne - eller hur?

Bedragen, jag hoppas inte det gäller mina identifikationer. Hur som helst mycket intressanta uppgifter att forska vidare kring.

Främmande Herrar

Lord Jesus Christ var lika främmande för svenskarna 1881 som Vite Krist varit för deras förfäder svearna år 1000. Herrar som kom från främmande land. Eller mer riktigt deras budbärare.

"Den 28 November hölls i Exeter Hall i London ett stort möte, vid hvilket 101 officerare erhöllo order till olika länder, och då mottog major Ouchterlony ur den nu aflidna fru Booth's händer den fana, under hvilken hon tillika med fyra kamrater - två kvinnor och två män - skulle gå åstad och begynna frälsningskriget i Sverige."* (s 8)

Under allt det där ligger så mycket outtalat, för tiden självklart. Som att Herren Jesus Kristus var Sveriges herre och frälsare. Genom sitt ombud, sin kropp, den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan och dess präster. Men en herre som intagit landet. Och nu skulle en annan herre - eller var det samma herre? - på nytt inta landet.

Själv satt han på Gud Faders högra sida. Han var tydligen själv inte riktigt herre, utan hade en egen överherre i bästa feodala stil. Var fanns nu hans högkvarter? I himlen sa man. Var är det? Uppåt någonstans, där i det blå. I rymden? Jaae ... Däruppe är i alla fall universum. Du menar att han har högkvarter på månen? Eller på någon planet? Eller bortom vårt solsystem? Eller på en rymdfarkost? Frågorna skulle onekligen inte varit malplacerade, särskilt inte efter astronomins ständiga genombrott, rymdteleskopens avslöjanden.

Hur det nu än kunde vara med detta, hur man nu än tänkte i dessa frågor i 1880-talets Sverige: Herren själv kunde man knappast se och träffa sådär kroppsligen. Men höra hans budskap, hans röst och vilja genom ombud fanns tillfälle till.

Allt det där var ju politik, vem som skulle vara herre över landet. Redan fanns en kung över Sverige, 1881 Oscar II, men han var tydligen inte enväldig herre, där fanns en herrarnas herre, och över honom ytterligare en herre, Gud Fader. Så kungen var väl bara i tredje ledet i den feodala härskarhierarkin. Politik och majestät alltså. Patriarker tillika. En stark fadersvilja som styr sitt hus, sin familj, sina barn, sina underlydande tjänare. Men numera ett olydigt, avfälligt folk. Som bröt Faderns vilja.

Olydnaden. Att göra mot Hans vilja. Synda var det ord man använde. Det var att leva för sig själv. Efter egen vilja, eget huvud, att tänka själv. Följa kroppens impulser, köttet. Ande, själ och kropp. Det var modellen för människan. Alla tre, i alla fall de två lägre skikten, själen och kroppen, föll i från. Anden, det var den mest gudomliga delen i människan, som stod närmast Fadern i likhet. Skulle också anden falla ifrån var risken att fadersriket var förlorat för alltid.

Politik alltså, men man talade om religion. Om det osynliga. Kristus kunde man inte se, än mindre hans fader. De osynliga förutsättningarna för tidens oro och strid. Det var i brottet, frånfallet från dessa osynliga herrar, som striden handlade om just detta arv. Många tog fortfarande Herren på orden, ja, det var genom orden han blev känd, hans vilja, hans budskap. Och ur orden växte en bild, en Kristusbild målad i fonden av bönhuset, hängande på ett kors över ingången till koret.

Där någonstans har vi en av förutsättningarna för att förstå den andliga väckelse som gick genom Sverige under den senare delen av 1800-talet och in på de första årtiondena av 1900-talet. Att väckelserörelsen handlade om synd, lydnad och politik. Att den religonspsykologiska och religionsociologiska processen låg i dessa faktorer; individens och samhällets reaktioner, mottaglighet och frånstötning.

Närmast låg förnyelsen i de gamla hjulspåren, att reformera inom det givnas ram. Inom den ärvda lärans föreställningar utforma budskapet. Inom Svenska kyrkans murar, sedan utanför i bönhuset. Men nu kom alltså stormande från utlandet främmande herrar, förklädda att verka som bekanta, men var det riktigt? Frälsningsarmén med sin Lord Jesus Christ, det verkade ju bekant. Men mormoner? Från bortom haven. Och från samma håll kom först spiritister, och nu snart också madame Blavatskys teosofer. I den stora väckelsen fanns alltså, om än en mindre utgrening, en alltmer främmande exotisk växt: den ockulta väckelsen. Men dess rötter och grenar var starkt inflätade i den stora väckelsens träd. Utan dessa förbindelser blir den svårare att förstå.

"Den 19 Oktober hölls vid hvarje kår i Sverige, i likhet med hvad som skedde inom armén öfver hela verlden, en half bönenatt, hvarvid förbönder särskildt uppsändes för för arméns stabschef Mr. Bramwell Booth samt Mr. W. Stead, hvilka oskyldigt voro inblandade i en orättfärdig rättegång på grund af åtgärder, som de vidtagit för att afslöja de på sin tid så beryktade osedlighetsförhållandena i England. Mr. Bramwell blef fullständigt frikänd, och genom arméns i England kraftiga ingripande blef en lag genomdrifven i parlamentet, hvarigenom minderåriga blefvo skyddade för att säljas i osedliga syften."**

W.T. Stead, den nya journalistikens fanbärare. Men också en budbärare för den spiritualistiska vetenskapen. Och som omkom när Titanic sjönk 1912. Steads vetenskapliga spiritualism ville söka objektiv kunskap om den andliga verkligheten, om själens öde bortom kroppens död. Men också reform av samhället. Som kunde vara allierad med frälsningsarmén i kampen mot osedlighet och räddning av unga människor ur prostitutionen. En liknande allians ingick teosofernas Annie Besant i kampen för "tändsticksflickornas" rättigheter. Att den andliga väckelsen kunde förena lika mycket som splittra är något som inte alltid uppmärksammas. Väckelsen bröt gamla murar. Och hade ofta en gemensam fiende. Och en outsider-position, särskilt när de kom utifrån, som främmande herrar till Sverige. I pressen förenades dessa nya rörelser ofta under samma rubrik: frälsningsarmé, mormoner, spiritister och teosofer. Att se och analysera dem tillsammans, där finns mycket intressant att hämta.

*10 års fälttåg. En skildring af frälsningarméns arbete i Sverige intill slutet af år 1892, 1893, s 8.
**ibid s 61.

Fluidums fluffiga gränser

Hur skulle pressen hantera detta nya men ändå så bekanta fenomen? Det föll lätt mellan stolarna och slipprade som sand ur öppna händer. Stollerier, folkliga fördomar och skrock. Visst, men nu rördes det om väl mycket i grytan. Fenomenet tycktes komma från alla håll, från framtiden och forntiden, från himlen och underjorden, från andra sidan eller var det materiens egna spöken? Var i materien satt själen om det nu var den som producerade fenomenen; och vetenskapen tycktes inte heller kunna ge någon vägledning; den var splittrad och producerade själv fantastiska fenomen som elektricitet, magnetism, eter och snart nog osynliga strålar och vågor. Och många i de bättre klasserna omfamnade fenomenet. Ja, vad skulle man tro?

I Göteborg bildades vårvintern 1890, under samma tid som Svenska samfundet för psykisk forskning bildades i Stockholm under ledning av doktor Carl von Bergen, ett Samfund för psykiska undersökningar. Smörgrossisten Matthews Fidler tycks ha varit den ledande i samfundet och dess verksamhet koncentrerades kring det engelska mediet Elizabeth Espérance och hennes seancer. Det var alltså kanske väl så mycket en spiritualistisk sammanslutning som en förening för psykiska forskningar efter modell av brittiska SPR som bildades 1882. Samfundet i Stockholm sökte inledningsvis hålla en mer vetenskaplig framtoning.

Men nu var det hur pressen skulle förhålla sig till allt detta, och varför den skulle förhålla sig överhuvudtaget. En artikel i Göteborgsposten 20 mars 1890 med rubriken Bedrägerier i spiritism belyser väl hur tidningen för sina läsare och kanske för sig själv försökte få rätsida på sitt förhållningssätt:

Om den härvarande spiritistiska föreningens görande och låtande har ingenting publicerats, och enligt hvad som utdunstat från dess möten, lär man inom densamma vara mycket ängslig för att tidningarna skola sysselsätta sig med deras gyckel, hvilket märkvärdigt nog kan äfven för en längre tid roa stora barn.

I fråga härom tro vi oss kunna lugna de ärade föreningsmedlemmarne med den försäkran, att pressen har att egna sin uppmärksamhet åt allvarligare saker än några mer eller mindre skickligt utförda spiritistiska konststycken, gjorda inom ett slutet sällskap eller i en krets af vänner och bekanta. Först då med spiritismen bedrifves ofog, som kan skada menniskors helsa och förstånd och förleda till religiösa vanföreställningar eller sker i afsigt att bedraga enfaldigt folk på penningar, blir det den vaksamma pressens skyldighet att blotta en dylik humbug.

GP ville i huvudsak fösa spiritismen (egentligen spiritualismen) in i ett barnkammarhörn, jämställa den med barnets naiva drömmar och lekar. Och där kunde den väl få hållas, bakom lås och bom i det enskilda hemmets sfär; den var för tidens borgerliga liberalism något heligt. Pressens plikt att rapportera, att ingripa, var när detta fenomen kröp utanför denna sfär, när det trängde in på den upplysta, rationella diskursens område, in i offentligheten. Där fann tidningen en möjlig princip, regel, för sitt agerande, och ett möjligt utlopp för sin frustration inför detta fluffiga fenomen som trängde sig genom, och upplöste (och för den delen upplyste), den borgerliga modellens gränser. Tidningens oro lyser mellan raderna. Vi får tro att det fanns en djup ängslan i botten av den borgerliga materialismens upplysta sinne inför dessa i seancens mörka rum genom kvinnliga medier framkallade spöken, verkliga eller inbillade.

Snart nog skulle den rationella borgerlighetens stormän gå till motattack, men det är en senare historia ...

Översättningar ...

En av 1800-talets mest omtalade medium Elizabeth - även känd som madame - d'Esperance (1855-1919) var länge bosatt i Göteborg hos smörexportören Matthews Fidler. Han och hans familj hade länge ingått i d'Esperances spiritualistiska cirkel, först i England och senare i Göteborg, där d'Esperance fick arbete som skrivbiträde i Fidlers exportfirma. Hennes liv i Göteborg redovisas i hennes bok Shadow Land 1897. I Göteborg mötte hon också några i sin samtid berömda psykiska forskare som Alexandr Aksakov som studerade hennes påstådda materialisationer, men även de-materialisationer. Resultaten av hans undersökning publicerades i Alexander Aksakof. "A Case of Partial Dematerialization." Boston: 1898. (Det ska noteras att detta dematerialisationsfenomen observerades under en berömd sittning i Helsingfors, tack till Jani Lassila för det förtydligandet!) Det finns mycket mer att säga och studera om hennes tid i Göteborg. Det jag vill notera här är de två skrifter som utkom från hennes krets på svenska under 1890-talet.

Göteborgs Aftonblad 4 feb 1899.

Matthews Fidler gav 1895 ut De döda lefva: fakta rörande det personliga lifvets fortvaro efter döden.* Närmast en broschyr på 48 sidor. Utgiven i Göteborg. Det är rätt anmärkningsvärt att en framstående affärsman inte var rädd för att få sitt namn fläckat genom att så öppet gå ut med sin tro på spiritualismen. Tre år senare gavs en svensk översättning ut av d'Esperances Shadow Land, or, Light from the other side (1897). Den bemyndigade översättningen gjordes av Victor Pfeiff; tillsammans med A. F. Åkerberg notorisk introduktör av ockult och spiritualistiska litteratur i Sverige under de tre sista decennierna av 1800-talet. Denna utgavs i Göteborg i två volymer av Richters bokhandel. Den svenska titeln var Skuggornas land eller Ljus från andra sidan / af E. d'Espérance.**

*http://libris.kb.se/bib/1512295
**http://libris.kb.se/bib/1662792

William Crookes krokar

Crookes och Katie King, foto från wiki commons.

Inte en rak väg, men ändå mellan två diken höll sig sir William Crookes (1832-1919). Hans psykiska forskningar utfördes koncentrerat mellan 1870 och 1875 då han undersökte, studerade, en mängd kända och okända spiritualistiska medier. Beryktade blev hans undersökningar med Florence Cook då den materialiserade anden "Katie King" ska ha uppträtt och blivit fotograferad. De flesta tycker sig se miss Cooks drag i den materialiserade anden och det är väl det mest troliga. Han trodde sig inte kunna bli lurad, men blev det nog ändå. Även den starkaste vetenskapsman har sina svaga punkter, i det här fallet en vän Florence och en törst att förena verklighetens olika sidor. Spänd mellan krokar som drog ganska jämt åt olika håll höll han sig kanske just därför ändå i balans på en visserligen krokig men beständig väg. Jag läser Janet Oppenheims* ingående porträtt och analys av Crookes som psykiska forskare och relationerna mellan hans spiritualistiska böjelser och framgångar som naturforskare. Att han befann sig i ett spänningsfält blir tydligt, med en stark önskan att hitta tvärsnittet mellan materia och kraft, mellan ande och natur. Där trodde han att framtidens vetenskap skulle finna nycklarna till tillvarons stora hemligheter.

*I The Other World: Spiritualism and Psychical Research in England, 1850-1914. 1985.

Wallace och ET

Mars tycks ha varit en besatthet hos många spiritister och spiritualister. I astrospiritismens hägn är det inte så förvånande. Alfred Russel Wallace, tillsammans med Darwin grundare av den evolutionära teorin om arternas uppkomst och utveckling, men också spiritualist och socialist, var inte ett undantag. Hans syn på frågan om liv på Mars skilde sig särskilt från många astrospiritister och inte minst från Percival Lowells tro på intelligent Mars-liv utifrån sina kanalobservationer. Hur och varför Wallace tänkte om liv i universum föreläser Robert Smith, historiker vid University of Alberta.


Alfred Russel Wallace, Mars, Extra-Terrestrials and the Nature of the Universe from Faculty of Arts on Vimeo.

Ectoplasmans slöjor

"När vi avskaffat kriget, så komma ej källorna till mod och ära sina därför. Det kommer att återstå ädla bragder att utföra. I stället för att använda de mannadygder, varav kriget har behov, till dödens verk komma vi att utnyttja dem för fredens verk." - Charles Richet, Kriget - det förgångna. Freden - framtiden. 1914, Bonniers, Stockholm, s 84.

Nobelpristagaren i fysiologi, den psykiske forskaren och upptäckaren av ectoplasma, dr Charles Richet, förutspådde 1914 på tröskeln till katastrofen det industriella blodbad som skulle komma. Var han clairvoyant? Eller bara synnerligen klartänkt? Kanske lite av båda, och kanske är det i grunden samma sak?

Kriget, vansinnet. Men dess mänskliga dygder fick ändå inte förnekas, självuppoffran, mod, fosterlandskärlek, i vissa fall kunde man inte komma ifrån detta onda som var krig. Men framtiden känner inte dess namn. Kriget tillhör det förgångna.

Charles trodde helhjärtat på vetenskapen. Men den stod inte isolerad från människan, den var integrerad med människans civilisatoriska mission. Framsteget, utvecklingen var också humanitär. Det gick inte skilja mänsklighetens destination från kunskapen och dygden. Men på tröskeln till det stora mörkret 1914 mullrar doktorns vanmäktiga ursinne bakom raderna.

Men ursinnets moder bär på ett barn. Naturen väntar Horus, ljuset. Isis att avslöjas, att besegras, att vinnas, att förenas, att förverkligas; hennes dolda - ockulta! - krafter att uppenbaras. Från boernas trek till mänsklighetens star trek. När Isis slöjor är strålande ectoplasma.

"Människan är en obetydlig varelse som slungats ut mitt i den väldiga naturen, vilken söker krossa henne. Hon lever i en ocean av mörker. Hon har inget förstått av alla de underliga ting som dragit förbi inför hennes omtöcknade blickar. En okänd värld omger henne och hon söker treva sig fram till några av dess hemligheter. Människans slutliga befrielse kan inte nås utan denna kunskap om tingens väsen. Det kräves oerhörda mängder av energi, mod och intelligens för att kunna avlocka den missunnsamma naturen de hemligheter den söker dölja för oss. Det kommer ej att vara öfverflödigt att erhålla allas medverkan för ernåendet av detta väldiga mål. Den största hängivenhet och den ringaste nitälskan komma att finna användning." (Richet, ibid, ss 84-85.)

Lumens anlete

Astrospiritismen, livets sideriska höjder. Boken Lumen: Via Camille Flammarion, Frågaren i framställningen,* talar den tills nyligen människoinkarnerade anden Lumen från Capellas höjder. Flera liv, från planet till planet, från 19:de stjärnan i Jungfruns stjärnbild till jordens människostoft, nu åter fri ande i stjärnrymderna, den egentliga himlen. Han? Hon? På planeten i Jungfruns stjärnbild är varelserna könlösa. Här älskar alla som bröder. Alla öden och liv hålls ihop av en ännu inte upptäckt naturkraft. Men Lumen förutspår dess upptäckt i en snar framtid:

"Detta osynliga kraftfluidum är det mystiska band, som förenar lefvande varelser till och med dem ovetande och hvilket redan yppat sig vid många tillfällen. Se här två varelser, som älska hvarandra. Det är dem omöjligt att lefva åtskils. Om händelsernas makt framkallar en skilsmessa, så äro de båda älskande på villospår och deras själar aflägsna sig oupphörligt från sina kroppar för att förena sig genom afståndet. Den enes tankar äro gemensamma med den andres; hvad den ene känner, känner äfven den andre, och de lefva tillsammans trots sin skilsmessa. Om någon olycka drabbar den ene, träffas den andre af samma slag. Man har sett skilsmässa medföra döden. I hur många fall har du icke på ovederläggliga vittnesbörd konstaterat spontan uppenbarelse af en person för en intim vän, en hustru för sin man, en mor för sin son och tvärt om, i sjelfva den persons dödsögonblick som visade sig, och ofta på betydliga afstånd?" Lumen, 1890, s 108.

 

Boken, som gavs ut på Oscar Lamms förlag i Stockholm 1890, och översatt av J. Granlund, verkar av ex libris att döma ha tillhört advokaten Harald W Lettström (1877-1967). Hans biografi framställer en ljusgestalt med stora filantropiska och kulturella intressen, bl a arbetade han med stora hjälpinsatser under första världskriget för passerande tyska och ryska krigsfångar.

 

"Genom sina många uppdrag gjorde L sammantaget en mycket stor allmännyttig insats. Han hade med sitt vänliga sätt o sin mänskliga förståelse en märklig förmåga att kunna förhandla o komma till tals med människor av alla slag."

 

Nog, en själ med Lumens drag?

*Om Flammarion är skrivmedium eller transmedium eller använder sig av ett sådant framgår inte.

En strålande aftonstjärna

"Kanske uppväcker samma åskådning samma tankar hos våra grannar, invånarne på Mars, ty sedd derifrån om aftonen efter solnedgången bjuder himmelen skådespel analoga med dem han bjuder oss sjelfva. På vissa tider varsnar man äfven derifrån en glänsande stjerna, som majestätiskt tronar i vester och stilla sjunker ned mot den vestra horisonten. Om man iakttager henne genom en kikare, visar hon faser analoga med Venusstjernans. Utan tvifvel fråga sig ock åskådarne der uppe, om denna hvita stjerna är bebodd, och fastän man sannolikt ännu ej upptäckt oss, så antaga tänkarne såsom en princip af den naturliga filosofien, att hon är bebodd, att hon varit det i det förflutna, eller att hon kommer att varda det i framtiden. Denna planet, det är vår planet. För menniskorna på Mars äro vi aftonstjernan och då det ursprungliga språket hos alla varelser utan tvifvel ej är annat än en känslofull öfversättning af det rönta intrycket, så bär vår jord helt visst på martiska tungomålen de mest utsökta namn och spelar hennes mytologiska personlighet i dessa menniskors sagor en förtjusande, behagfull, qvinlig, retande rol, mystiskt förbunden med sinnenas mest angenämna intryck, med själens innerligaste känslor." Camille Flammarion, I himmel och på jord, 1886, s 153.

Poet, profet, filosof, astronom och spiritist. Visioner från det 19:de seklet.

Conan Doyles uppenbarelser

Att Arthur Conan Doyle var frälst finns ingen anledning att tveka på. Frälst i meningen övertygad till kärnan av sin varelse att en ny sanning hade uppenbarats med spiritualismens genombrott i Hydesville, USA, den 31 mars 1848. Det var sanningen om människans fortsatta existens efter döden i andlig gestalt. Andarnas telegraf hade knackat och en flicka på 12 år, Kate Fox, hade vågat svara. I nattens skräck då hon knäppt med fingrarna och bett anden svara. KONTAKT. Närkontakt av EVIGA graden.

Det är begripligt är Conan Doyle har svårt att hålla igen på SUPER-lativerna i sin History of Spiritualism från 1924. Kate Fox blir en ny Maria som föder en ny gudomlig uppenbarelse som övertrumfar kyrkans. Bakvattnet Hydesville vid Hudsonfloden blir ett nytt Betlehem där en ny frälsning går in i världen. Andrew Jackson Davis (1826-1910) blir en ny Johannes Döparen som förutspår händelserna som ska komma.

"From his note there is quoted the sentence, under the vital date of March 31, 1848: "About daylight this morning a warm breathing passed over my face and I heard a voice, tender and strong, saying, 'Brother, the good work has begun - behold, a living demonstration is born.'" (Conan Doyle s 52)

Intressant är också den roll Swedenborg får i Conan Doyles historieskrivning som föregångare, som en Mose eller Abraham som under 1700-talet förbereder marken för den nya uppenbarelsen. Och som död uppenbarar han sig på berget för Jackson Davis och förmedlar den nya spiritualistiska sanningen som överskrider det som den levande Swedenborg, fast i sin kristna dogmatism, inte lyckades nå till, ungefär som NT övertrumfar GT.

Jackson Davis betydelse för spiritualismen i dess anglosaxiska utformning är förmodligen svår att överskatta. Särskilt som grundläggare av dess läror, med begrepp som själarnas "Summer Land".

Bild: http://www.andrewjacksondavis.com/view.php?image=2

Himmelskibet

"...  i Danmark blev ”Logen Gral” oprettet i 27.8.1921 af digteren Sophus Michaelis." (1) Logen som var grunden till Den Danske Druideorden, grundades tre år efter att filmen Himmelskibet haft premiär den 22 februari 1918 (i Danmark). Manus till filmen skrevs av samme Sophus Michaëlis tillsammans med Ole Olsen. Filmen regisserades av Holger-Madsen, produktionsbolag var Nordisk Films Kompagni. Filmen fick också en internationell distribution och gick under sin engelska titel som A Trip to Mars och på tyska som Der Himmelschiff. (2)


En wikipediaartikel citerar Phil Hardy som menar att filmen inledde "rymdoperan" (fritt översatt) som en subgenre inom science fiction. (3)

Filmen finns i sin restaurerade helhet att se på Det danske filminstituts hemsida.

Nu är det inte rymdopera i sig som intresserar utan snarare filmens kontext inom den ockulta väckelsen där den framträder som en slutprodukt, eller varför inte övergångsdito till ett senare skede av esoterikens moderna historia. Vi ser förgårdarna till det som senare under 1900-talet kommer att utvecklas till New Age och UFO-religion.

Jag laborerar med termen astrospiritism för att fånga det fenomen vars främsta företrädare i min forskning är den franske astronomen, psykiske forskaren och tidvis spiritistiske (i Allan Kardecs skola) Camille Flammarion (1842-1925). Med halvt skönlitterära böcker som Stella och Urania utvecklade Flammarion spekulativa idéer kring ett kosmiskt spirituellt system där själar transmigrerar mellan fysiska varelsekroppar och himmelskroppar i ett evolutionärt lopp av ständig utveckling och mognad. Han lärde om livets nödvändighet i universum där dess alstrande kraft tvingade sig fram oavsett omständigheter och anpassade sig i darwinsk mening till sin omgivning. Men universum var inte bara genomsyrat av liv i biologisk mening utan också av mystiska krafter som eter, (animal) magnetism och andra ännu av vetenskapen inte upptäckta energier. Men som god naturvetenskapsman ville inte Flammarion se dessa som stridande mot naturlagarna utan inordnade dessa i naturen, där de för människans outvecklade sinnen ännu var svårgripbara.

De idéer i den franska spiritismen av Allan Kardecs skola som intresserar här är dels reinkarnationen och migrationen av själar mellan planeter i universum. Och dels kombinationen av ideell utvecklingstanke och naturlig evolution i Darwins mening.

Vi återvänder till filmen. Den kom alltså 1918 då Europa genomlidit fyra år av förödande mänsklig och materiell förstörelse. Och inte att förglömma: kulturell. Den europeiska civilisationen, den europeiska kristna kulturen var enligt många bankrutt. Det var dess egoism, våldsdyrkande orättfärdighet och filosofiska och hedonistiska materialism som orsakat katastrofen. Inom esoteriska kretsar talade man gärna om ett karma som måste jämnas ut genom lidandet. Filmen behandlar på ett för tiden typiskt (?) naivistiskt sätt dessa frågor. Kapten Avanti Planetaros, son till astronomen med samma namn, för en multinationell expedition till Mars i ett rymdskepp - Excelsior - under vissa svårigheter. Där möter de läderklädda och beväpnade jordborna en högt stående eterisk och andlig civilisation som livnär sig på frukt och där våld och krig sedan tusentals år är avskaffade. Marsianerna går klädda i vita fotsida klädnader med inbroderade egyptiska ankh-hieroglyfer alt Venus-symboler. De har tydligen höga psykiska och andliga krafter. De kommunicerar telepatiskt med bilder. De leds av vise män. Deras ledare kallas Visdomens äldste.

Döden är inget de fruktar då existensen fortsätter på högre plan efter den nuvarande. I en scen (bilden t v) får man se hur den högste ledaren välkomnar sin egen förestående död då han får vandra vidare till högre andliga plan där han möter sina döda vänner och familj. Filmsekvensen påminner starkt om den inom den samtida spiritualismen och psykiska forskningen så populära andefotograferingen (spirit photography).

Några av expeditionsmedlemmarna känner sig hotade och kastar granater omkring sig. En marsian dödas och expeditionsledningen tvingas i en rättegång möta sin låga natur. På Mars finns inga straff utom det som heter självinsikt.

När Marya, dotter till Visdomens äldste (Sofia?!), klädd i domens dräkt (bilden t v) i domsalen - Domens boning - visar sin godhet bryter jordborna samman och inser sitt brott och hur långt efter jordens krigiska blodtörstiga civilisation ännu ligger. Genom självinsikten och omvändelsen till det marsianska ljuset blir både den dödade levande och jordborna förlåtna. Kapten Planetaros blir en fruktätande pacifist som vinner Maryas hjärta. Filmen slutar med att expeditionen återvänder till jorden där Marya och kapten Planetaros blir det första paret i en ny fredsälskande högre stående mänsklighet.

Filmen är starkt tidsbunden i sin filmiska form. Men samtidigt glimmar den litterära förlagans esoteriska idéer fram i vissa sekvenser. Som helhet är den ett rörande naivt uttryck för tidens längtan bort från krigets lidanden och drömmen om människans förbrödring. Men den bryter en enkel utopisk dröm enbart bunden till jordiska materialistiska villkor. Den drömmer ett ockult kosmiskt drama om en ny mänsklighet med sitt öde skrivet bland stjärnorna.

Vi får nog söka de esoteriska idéerna hos författaren Sophus Michaëlis (1865-1932) som tre år senare grundade den danska grenen av druidorden. Marsianerna i filmen påminner ju också mycket om druider i sina klädnader. I en dansk litteraturhistoria framställs Michaëlis som soldyrkande symbolist och dekadent. Solen har också en starkt symbolisk roll i filmen. Hans övriga kopplingar till esoteriken har jag inte f n kunnat utröna. Men inspiration tycks mig ändå ha kommit inte minst från den franska astrospiritismen. Astronomen Planetaros, visst är det Flammarion! Där finns säkert också element av teosofi. Det blir tydligt i en sammanfattning vad den ockulta drömmen i sin rymdoperadräkt predikar:

- Det är en ny psykisk mänsklighet - vidgade psykiska krafter, telepati, självinsikt m m
- Det är en ny fysisk mänsklighet - omläggning av föda - veganism, längre liv, inga sjukdomar
- Det är en ny moral - inga mord, fredlighet, broderskap
- Det är en ny religion - kosmisk andlighet, kärleksbudskap, broderskap, andlig evolution och migration, spiritism, gud i kosmos, panteism (?)
- Det är en ny vetenskap - ockulta naturkrafter inkluderas
- Det är ett nytt universum - ett universum av liv och intelligens på andra planeter
- Det är en ny världsordning - en värld utan krig och imperialism, ett nationernas förbund

Bilder: Det Danske Filminstitut och wikipedia.

Noter:
1.http://www.merlin-odense.dk/artik.php
2.http://www.dfi.dk/faktaomfilm/film/da/5760.aspx?id=5760#
3.https://en.wikipedia.org/wiki/A_Trip_to_Mars