En vikingafärd i skokräm - Del 1: Från Kumla till Örebro

1926 firade Industriaktiebolaget Viking i Örebro sitt 25-årsjubileum. Med anledning jubileet gavs en historik över företaget ut, vilken den här texten i huvudsak bygger på. Det hade också gått 4 år sedan företagets grundare och disponent Carl A. Pehrson förolyckats i en bilkrasch. Den 7 augusti 1922 var han på väg till inspelningen av firmans stora industrifilm En vikingafilm (se tidigare inlägg), då han körde av vägen norr om Örebro. Vikingfilmen som producerades av Tullbergs filmbyrå i Stockholm under ledning av dess legendariske chef och regissör kapten Ragnar Ring, skulle bli en kulmen i en för tiden avancerad reklam- och marknadsföringsstrategi utformad av disponent Pehrson, ett vikingatåg för att hamra in varumärket Viking Skokräm i det svenska konsumentmedvetandet.

De fyra åren som gått hade också gjort tydligt hur mycket Pehrson betytt för Vikingföretaget; vad "hans arbetsförmåga, intresse och initiativkraft betydde för skapandet av Industri-Aktiebolaget Viking". Han hade "murat en solid grund" och valt rätt medarbetare "besjälade av en ärlig önskan att göra sitt yttersta till bolagets bästa". Som affärsman var han "klok, lugn och tänkande", och "en framsynt industriman". Även på fritiden var han framåt, "en trägen sportsman", med långa bilturer på sommaren och skidor och skridskor på vintern. Men bakom lugnet tycks ha funnits en stor rastlöshet och kreativitet.

Carl A. Pehrson var närking, född i Kumla den 28 januari 1878. Han var ende sonen till en lantbrukare som ville att han skulle överta gården, men "ynglingens egen håg" var dock annorlunda, han drömde vidare vyer, ville studera och bli länsman. Pehrson kämpade för sina drömmar, begav sig till Norge, men återkom snart till hemtrakten och startade en affär. Men han fick inget stöd hemifrån och måste lämna ifrån sig affären och begav sig åter till Norge för att studera vid handelsskola där. Efter examen tog han sig till Malung där han åter öppnade handelsrörelse, nu en skoaffär. Hans expansionslust fick honom att annonsera efter ledig rörelse. Den tog honom till Fränsta i Västernorrlands län, där han efter en uppgörelse med grosshandlare Perman öppnade ny rörelse 1899, med sig hade han sin unga hustru Emma Larsson från Malung.

Affärerna gick halvskapligt för Pehrson; men expansionslusten låg tydligen hela tiden och skavde, då han plötsligt "en vacker dag" fick en möjlighet: "Han sammanträffade nämligen med en Bollnäsbo, som stod i begrepp att flytta över till Amerika, och därför gärna ville sälja receptet till ett av honom uppfunnet limämne. Pehrson insåg sin chans och var ej sen att slå till. Så skapades 'Kommi-Pastos' - den egentliga upprinnelsen till den fabrikationsverksamhet, som i tidernas fullbordan skulle bliva Industri-Aktiebolaget Viking." Kommi-Pastos var ett limämne för lädervaror, t ex för reparation av galoscher. Redan här kan man se Pehrsons starka medvetande om betydelsen av marknadsföring och reklam, något som senare fullkomnas i hans kampanj för Viking Skokräm.

Annons ur Dalpilen 1902

Som den rastlöse affärsviking Pehrson tycks ha varit måste han snart göra en Amerikaresa, vilken kom till stånd 1902; syftet var studier och att söka patent för Kommi-Pastos. Vikings industrihistorik berättar: "I Amerika fick han upp ögonen för att det verkligen fanns någonting att göra i fråga om preparat för vård och puts av skodon och andra lädervaror. Han skaffade sig all den inblick, som var möjlig, inom dessa fabrikationsområden, och efter hemkomsten började han omedelbart sina egna experiment för att söka åstadkomma något eget och något svenskt."

Vid tiden verkar marknaden för skoputsmedel i Sverige ha dominerats av importerad vara, och användningen var nog heller inte så vanlig. Pehrson "kom så långt, att han kunde säga sig ha framställt ett svenskt skoputsningsmedel, fullt användbart för sitt ändamål och möjligt att tillverka för ett sådant pris att varan också kunde säljas." I samband härmed flyttade "fabriken" (närmast liten verkstad) från Fränsta till Smedjebacken. 1904 gjorde han en andra Amerikaresa, och 1905 flyttades tillverkningen åter igen, nu till Ludvika. Här började han tillverka det senare legendariska Viking Skokräm (även om uppgifterna i historiken skiftar när och var det började tillverkas). Det var fortfarande en liten fabrik med tre anställda, som tillverkade "svart och brun skokräm förpackad i burkar av en standardstorlek". Han fick tryckta etiketter från litografiska tryckerier i Norrköping och Linköping, bleckemballage från Fredrik Corsellis AB i Landskrona, senare från Örebro Bleckemballagefabrik.

I Ludvikafabriken arbetade man energiskt i "två små rum", men det hindrade inte tillväxten: "ordernas antal växte ganska raskt, och snart måste man utvidga lokalerna med ännu ett rum". Den heroiska berättelsen om uppbyggnadsåren kastar ljus över Pehrsons karaktär: "Under de långa vintermånaderna lastade man de färdiga lådorna på en kälke och den drog Carl Pehrson själv, glad i hågen, till järnvägsstationen." Det var en ständigt rastlös och uppfinningsrik Pehrson som Vikings berättelse framställer: "Oavlåtligt arbetade Pehrson på att ytterligare förbättra och fullkomna sina fabrikat och ständigt hyste han nya planer."

Berättelsen visar att Pehrson inte bara hade energi, utan också huvud och affärsklokskap. Efter två år blev Ludvika för trångt, tiden var mogen för expansion: "på nytt kom frågan upp att flytta fabriken längre ned åt landet till någon mera centralt belägen stad." Cirkeln i Pehrsons vikingaresa kunde slutas, och om man så vill: nornornas ödestrådar knytas samman; han "stannade för Örebro såsom den ur alla synpunkter bäst belägna platsen, ty, sade han, vi arbeta ju så nära skobranschen, att vår fabrik också bör ligga i själva skometropolen. Så föll valet på Örebro - beläget ej långt från hans egen fädernebygd i Kumla."

Om etableringen av rörelsen i Örebro och Vikingmärkets segertåg på svenska marknaden tar jag upp i nästa inlägg.