Fröken Annas friblad ...

"Dr. Georg Weber, Professor und Schuldirector in Heidelberg."

Så på titelbladet i en utgåva från 1863 av hans Allgemeine Weltgeschichte. 1867 ger Bonniers ut en svensk översättning under titeln Allmän Verldshistoria: Framställd med afseende å kultur, litteratur och religionsväsende. Första delen. Översättning av Gustaf Thomée.

Tyska wiki ger besked om vem dr Weber var:

"Georg Weber war ein in der 2. Hälfte des 19. Jahrhunderts erfolgreicher Geschichtsschreiber; er verstand sich nicht als Wissenschaftler, sondern seinem Beruf als Lehrer entsprechend als Wissensvermittler."

En mycket flitig tysk skolman och författare från enkla förhållanden som skrev för 1800-talets tyska bildade borgerlighet. Men som också fick en stor spridning i Europa och resten av världen. Själv inte forskare utan en förmedlare och sammanställare av forskningens resultat, hans genomslag och popularitet över stora delar av världen berodde enligt wikipedia-artikeln på att han undvek att vara ensidig och alltför partisk.

Det är en fascinerande läsning att ta del av den upplysta tyska borgerlighetens ... fördomar, höll jag på att skriva, men från vår tids utsiktspunkt är det ju det ... men låt oss säga bildningsuniversum, där deras egen sociala och nationella plats definierades i ljuset av en mytisk civilisationshistoria klädd i den objektiva historiens sakliga dräkt. Det är i brytningsskedet mellan biblisk skapelsetro och den sekulära historieskrivningen, men i dräkt av en framväxande, ska vi kalla den imperialistisk eurocentrisk diskurs? I centrum står tryggt den vite fullmyndige mannen patriarkaliskt vakande över underlydande kön, åldrar, klasser och raser.

Det är på fribladet, alltså på motsatt sida försättsbladet, som hon sätter sin eleganta namnteckning. Friblad, ja, kanske är det så hon tänker Anna Åkerhielm, som någon gång rimligen haft boken i sin ägo. Var det hennes skolbok? Och var och hur gick hon i lära? En flickskola, eller i hemmet under privatlärare? Det är den preliminära bild som tecknas i mitt sinne när jag bläddrar i boken och gör mig en föreställning om bokens historia. Jag hittade den på Röda korsets second hand shop hösten 2014, för några kronor. Men nog ökas värdet väsentligt genom Annas namnteckning? Men vilket värde? För mig blir boken naturligtvis betydligt intimare, men en historisk hälsning, skrivet i eleganta bågar av bläck. Boken går från att vara allmänhet till att bli individ. Ett stycke individuell historia i individuell ägo. Och det ger en ingång till en konkret historia, även om vi kanske bara kan hypotetisk rekonstruera den.

Kan vi anta att namnteckningen är samtida med utgivningsåret 1867? Min känsla är att den bör nog placeras runt den tiden, kanske 1870-tal. Boken verkar inte ha någon historia efter denna tid, den ger inga tecken på nötning och stor användning. Kanske den lagts undan efter att Anna använt den i sin utbildning? Hamnat i någon hylla och sedan kanske i något förråd, en vind där ju gamla skolböcker så lätt hamnar. Skolbok, inte otroligt, men kanske också en gåva till en bildningstörstande ung dam i något borgerlig miljö. Borgerlig miljö får jag också bilden av, Åkerhielm, det borde innebära den adliga släkten. Men kanske inte någon av dess mer besuttna delar, adeln var ju rätt utbredd även inom samhällets medelskikt under 1800-talet och senare.

Jag kommer gräva lite mer kring bokens historia, som långt det nu är möjligt. Tillsvidare får den stå som en liten personlig pärla till möjlig kunskap om praktisk bildningshistoria under 1800-talet. En hälsning på ett friblad från Anna.

UPPDATERING: En möjlig Anna skulle kunna vara Anna Maria Åkerhielm av Blombacka född 1855, dotter till landshövdingen i Västergötland Knut Åkerhielm och Maud etc Björkman. Enligt en uppgift var Anna född på Högfors bruk, Karbenning, Västmanland, hennes bror Knut född 1854, står som ägare till Högfors bruk i en notering. (Adelskalendern) Det finns en författarinna Anna ("Annie") Åkerhielm, född 1869, som känns mindre trolig, bl a för ung. Att en bok från en bruksmiljö i norra Västmanland, hamnat på loppis i Örebro, är trots allt inte så märkligt.

Ingeborgs sköna sång? - Teosofins 1919: del 3

"Lekmän och präster överbjuda varandra i försök att råda bot för det onda".

Det var nu 1919, där är ett ont som söker sin bot. Och i kyrkan blåser nya vindar, jämförande religionsforskning, och progressiva idéer i samklang med den nyfödda liberala demokratin. Men Kyrkan är ändå kraftlös, den känner inte kraften i Kristus. Men det gör teosoferna menar Ingeborg Schönmeyr i sitt inlägg i debattskriften Det andliga nutidsläget och kyrkan.* Det ser ut som en paradox. Ingeborg säger det inte rent ut, men mellan raderna, att Kristus bara är en av flera stora lärare i mänsklighetens historia.**

Det är där Ingeborg tar vid, och i, och kyrkan i örat: Ni känner inte er frälsare, er store lärare. Livet finns i er egen lära, men ni har inte förstått den på rätt sätt, på djupet. Där ska ni söka, men ni måste göra det förutsättningslöst, men inom parantes: som vi teosofer anvisar. Överge era dogmer, forska förutsättningslöst, på ett teosofiskt vis. Åter en viss paradox.

"Allt, som binder andens strävan mot en större klarhet, en högre sanning, måste bort."

Visst låter det som om de sökande inom kyrkan skulle kunna ansluta sig till ett sådant program, att gå fram, söka, bli historiska, i tiden - nog är det något som skulle kunna ha lagts fram av Nathan Söderblom? Men, inom parantes, han vände sig nog mot relativiseringen av Kristus, nog ville han i sin frälsare se något exklusivt? Giltig för alla människor. Den fullkomliga uppenbarelsen som givits människorna av Gud, till personlig gemenskap, människa och Gud. Men en uppenbarelse som var historisk, s a s utsträckt över tid, snarare än given i en punkt, fullt och helt, eller snarare, tillägnelsens fullhet var historisk, på människans sida.

"Det är ett egendomligt faktum, att teosofien, som vanligen från kyrkligt håll ses med stor misstro, var den går fram i kristna länder sprider djupare förståelse för religionen." Ja, Söderblom kunde nog bejaka alla god viljors strävan, även erkänna teosofins bidrag i denna kamp för större klarhet, som han ju också vittnade om i sin inledning. Men vände sig nog mot deras krav på exklusivitet, eller von oben perspektiv, deras elitism: - Vi vet bättre, och: - Vi känner er frälsare bättre än er.

Vi vet bättre, nog kändes det som ett piskrapp, men mycket i kyrkan var satt i fråga av kyrkan själv menade Ingeborg Schönmeyr:

- Vad menas med "Kristi gudom", var han verkligen Guds Son?
- Vad är historiskt tillförlitligt i Skriften?
- Vad ska vi ha trosbekännelsen till?
- Sakramenten, vad är de?

Ytterst handlar ju dessa frågor om sanning och kraft, och kraft var något Ingeborg saknade i dagens kyrka. Blott ord frälser inte i nödens stund; verklig kraft eller blott symbolisk, när havet stormar? Något som verkligen kommer utifrån, inte bara möblerar om i själen. Någon därute, värd att ge sitt liv till, och för, trohet intill döden för en sant levande Gud. Kyrkan hade nog många reformivrande som tog ord i sin mun, och med tal ville ge kyrkan nytt innehåll. Tal, ja, men kraft? Nog ställde teosoferna i Ingeborgs tappning relevanta frågor, även för kyrkan.

Nå, hur får vi då denna kraft, Kristi kraft? Som kyrkan tycktes sakna. Vi såg att Söderblom sökte den i själva sanningen, i den ärliga dialogen mellan människa och människa, människa och Gud, hjärta till hjärta. Ingeborg ville för sin del lyfta fram sakramenten, som hon betecknar som magi, d v s i teosofisk mening förmedlande av övernaturlig, eller bättre uttryckt: energi, kraft från högre - etiska - dimensioner. En energi lika verklig som elektriciteten, och möjlig att undersöka och förstå i samma mening som naturkrafter.

Det var de moderna människorna, av 1919, det nu gällde. Var stod de i den här debatten? Nog får man bilden av att det handlar om en delvis ny relation till det religiösa - "de eviga frågorna" - som tecknas i bakgrunden till debatten, hos den moderna individuella, skeptiske, ifrågasättande unga människan. - Auktoriteter? Nej. Vi kan tänka själva. Bortom den här världen? Jamen, det är här och nu vi lever, det är vad vi kan veta. Det är det enda vi är säkra om, och att leva äkta, sant, etiskt här och nu är vad vi frågar efter. Vi har just kommit genom elden, i vår värld, är det inte den vi ska rädda, reformera, inte slänga bort våra liv för ideal bortom molnen? Just det som bidrog till katastrofen i första rummet. Och visar inte erfarenheten att vi alla är samma människa, med samma passioner, drifter, längtan över gränserna i denna världen, inte en gräns som går mellan oss in i evigheten, visst är Gud för oss alla?

Teosoferna hade anledning känna att deras röst hade en särskilt bärande klang i 1919 års rum. De hade nya svar på de gamla frågorna, men även de nya frågorna som modernitetens kataklysm ställde till "de överlevande" på stranden efter haveriet. Vetenskap, förnuft, individ, frihet. Visst var detta oersättliga värden för den moderna människan? Teosofin erbjöd en ny syntes, mellan ande och kropp, tro och vetande, lokalt och universellt.*** Gammalt och nytt hade förvisso sin skuld till den eld vi just gått igenom. Men kanske var det en eld som var nödvändig för världens pånyttfödelse, ett nödvändigt pris för framsteget, att med eld rensa bort den gamla bråten, skapa en ny klarhet för den nya bättre värld som skulle odlas? Teosofin ville rädda det gamla vinet till nya läglar, men också blanda nytt vin däri.

All lärdom är värdefull säger Annie Besant**** på andra ställen, vi är här för att lära, så sörj inte motgången, misslyckandet, det är en del av den mödosamma klättringen mot ljuset, för individen, för släktet. Vi är inte övergivna, mästarna, Det stora vita brödraskapet vakar över vår väg, och bistår oss.

Reformsinnade inom kyrkans inre och yttre krets kunde nog finna detta attraktivt, att både rädda gammalt vin, och blanda nytt däri. Materialismen, ensidigheten, egoismen, i dess olika former, det var uppenbart vart de ledde. Vi måste kunna förmedla våra kära ideal, med den erfarenhet vi gör. Vi lär, måste lära. Verkligheten, det är ju sanningen trots allt. Men inte bara hjärnan, och de yttre sinnena, - naturvetenskapens empiri - utan även hjärtat, känslan, moralen, de högre humana värdena; kulturens erfarenhet måste också räknas med i ekvationen.

Jo, något liknande sade också Nathan Söderblom. Det är inte försent, inte utan hopp. Ja, vi är på väg, en vandring till större klarhet; efter katastrofen, nog finns Gud med oss ännu. Och nog är vi här för att lära, lära oss om Gud, oss själva, och världen. En pågående historisk uppenbarelse, mänsklighet, folk och individer på väg. I kyrkans vaggande skepp över mörka, och ljusa vatten, till en säker hamn, både på denna kust, men även på en främmande kust bortom horisonten.

Reformsinnade inom kyrkan och teosofer. På den nya stranden, nog hade de anledning att de närmaste åren gå sida vid sida, frivilligt, nödtvunget. Fanns syster Rut med i den vandringen? Det finns anledning återkomma ...

*Tredje delen, 1919: "Kristendom och teosofi", ss 140-147. Utgiven på Svenska andelsförlaget, Stockholm.
**Går man till Annie Besant i Den uråldriga visdomen (på svenska 1922), får man se att Kristus är det andra logos - Sonen, men inte Gud, den evigt oföränderlige, ofattbare. Inte heller Fadern, det första logos, eller Anden, det tredje logos, är Gud i den mening kristna hävdar. De är mer lokalt skapande, aktiva gudomliga principer som leder och skapar människornas värld, och leder dem genom historien, tidsbundna. Kristus område - därmed avgränsat - är just kyrkan och dess medlemmar.
***Naturen och det andliga är lika verkliga, men inte två skilda sfärer, utan olika nivåer, dimensioner av Verkligheten, där naturen är utsidan och det andliga insidan. Verkligheten är på samma gång universell och lokal. Och de olika dimensionerna kommunicerar. Men vägen. människans strävan, går från det lägre materiella till det högre, andliga, det mentala.
****Alla lär där dom är, så förstår jag Annie Besant. Att lära, det är det viktiga, att göra det bästa av det liv man har. Det kommer ju flera liv om man inte når ända fram i detta. Vi bär en del av vår identitet vidare till nästa existens, och lärdomen verkar vara kumulativ. Men också en järnhård karma, som verkar som naturlag, blind för vilja och önskningar. Evigt rättvis. Det man sår får man skörda, förr eller senare.

Ärkebiskopen svarar - Teosofins 1919: del 2

"I höstas råkades dels i Klara kyrkorådssal i Stockholm, dels i Sigtunastiftelsen, ett antal personligheter från vitt skilda läger, men alla besjälade av nitälskan för andligt liv. De talade 'fritt ur hjärtat' med varandra, skarpa ord och varma ord om de ting, som ligga oss mest om hjärtat. Dylika samtal fortsättas i enskilda kretsar. Här går en del av det sagda ut till offentligheten. Kanske kommer efter mer." (Nathan Söderblom 1919, s 10)

"I höstas", boken kom ut 1919, menas då 1918, eller 1919? Hur som helst, det är Världskrigets slutfas, eller alldeles därefter. Såret är öppet och färskt. En stilla klarhet, sinnena är skärpta. Nu börjar, som i den tidigaste våren, en lust, ett behov, en livets första rörelse efter vinterns död att ge uttryck, att tala. Och ärkebiskopen Nathan Söderblom tog till pennan:

"Den ene talar, den andre hör på, men låter icke ana de problem, som till det innersta uppröra hans själ." (Söderblom, s 9)

Vi talar inte sanning till varandra, menade Söderblom. Möjligen inom gruppen, men inte mellan grupperna. Därför missförstår vi varandra, när vi kanske i grunden har samma erfarenhet och livssyn, samma mål, det gäller: " - låt oss säga - de religiösa och de kulturella." (Söderblom, s 9)

Hövlighet och fördomar står i vägen. Och "skilda andliga munarter" - men kanske i grunden samma strävan? Eller, kanske ändå värre, har vi ett falskt samförstånd, byggt på bristande kunskap, och oärlighet?

Kanske hade detta samtal kommit till stånd även utan Världskrigets erfarenhet, kanske hade Söderblom som det känselspröt han var, initierat, eller i varje fall bejakat ett liknande initiativ även om kriget inte kommit. Kyrkan och dess lära var i kris, även innan och utan kriget. Kanske var det rentav så att kriget gav kyrkan en ny möjlighet? Katastrofen var trots allt inte bara en kris för traditionen utan även för moderniteten. Hade inte de nya, sekulära, idéerna lika mycket bidragit till olyckan, som de gamla lärorna. Vilket ansvar hade imperialism, nationalism, darwinism, materialism, ateism? Spelplanen hade utjämnats, nytt och gammalt kunde mötas på lika villkor, kanske tänkte Söderblom så.

Sanning - hjärtats ärlighet. Där fanns en viktig länk för Söderblom. Var inte kristendomen i den tappning han företrädde den just en sådan hjärtats ärliga religion? Vad hjärtat tänker och känner, där är sanningen, och därmed Gud. Ärligheten öppnade för att länka sanning och hjärta, därmed också länka människa till människa, och människa till Gud. Sanningen är det som förenar, därmed också verklig kunskap. Motsatsen: oärlighet, fördunklande, fördomar - skapar klyftor, skapar missförstånd, bristande kunskap, konflikter. Eller ett falsk samförstånd, som inte kan hålla, inte är fruktbart. Ett skepp som inte håller i stormen.

Börjar vi ärligt samtala med varandra, hjärta till hjärta, har kristendomen redan börjat verka i oss, tycks Söderblom mena. Ordet, som Luther säger, är vårt, och enda, medel, vapen att föra sanningen till seger, och sanningen segrar alltid till sist, genom sin inneboende styrka.

Men är det egentligen en kristen ortodox tanke?* Säger inte Skriften att sanningen hela tiden förlorar, i denna världen, och lögnen alltmer breder ut sig, och först vid Sanningens, d v s Kristus återkomst, skall mörkret - d v s lögnen - skingras, men i en kataklysm snarare än evolutionärt? En evolutionär sanningsuppenbarelse tycktes dock teosoferna predika.

Söderblom säger: jag - vi, de kristna - har inte hela sanningen, men vi strävar efter den fulla sanningen, vi tror på sanningens seger. D v s i den punkt jag är nu, har jag bara en del av sanningen, men jag är på väg från del till helhet. Då blir historien viktig för sanningens uppenbarelse, upptäckt - sanning och process, ja, helt enkelt evolution? Därmed ett närmande till teosofins syn. Som religionshistoriker hade ju också Söderblom i historien hittat ett medel att möta den kristna ortodoxins kris runt sekelskiftet. En ny väckelse kring den historiske Kristus, den som uppenbaras i historien, genom sanningens pågående uppenbarelse, Guds handlande med folk och människor i historien.

Men många ortodoxa hade också ställt sig frågande till den nya ... ja var det en ny lära? Var det en heresi, en villolära som Söderblom predikade? Hans medverkan i boken hade tydligen väckt oro, och han fick i förordet tillbakavisa att han stod bakom de olika inläggen, nej, han var bara ordförande i en ärlig debatt:

"Gärna sitter jag som ordförande, då allvarliga män samtala om de allvarliga livsproblem, som sysselsätta alla tänkande människor i vår tid." (Söderblom, s 11)

Söderblom hade därmed svarat inbjudarna, genom att kanske ge ett halvt svar; det hela svaret skulle kanske uppenbaras just genom den ärliga meningsutbytet, en förväntan som kanske låg Söderblom nära med den historiska syn han hade på Guds uppenbarelse. Kanske var det rentav Gud som verkade i alla deltagarna? Teosoferna å sin sida skulle säkert kunna hålla med, jag ska i sista inlägget i den här serien studera deras svar.

*Sanningen är något som en gång uppenbarats ovanifrån i sin helhet, något vi förkunnar och förkunnat tidlöst, igår, idag och imorgon. Så säger klassisk ortodoxi. Nej, säger Söderblom, sanningen uppenbaras i bitar, genom historien, uppenbarelsen är evolutionär, bit för bit, mot erfarenhet för erfarenhet, tillgodogörandet är bit för bit. Kunskapens tillväxt är uppenbarelsens och sanningens tillväxt, för människan. Gud, är evigt densamme.

Ljusbringare i Vår Jord.

"Den svenska folksägnen, vet ock i likhet med de äldsta kristna sekterna, gnostikerna, i flera av våra landskap, att förmäla om, huru naturandarna, med deras konung Lucifer en gång nedstörtats till jorden där de såsom vättar, älfvor och rån, tagit skogar, berg och vatten i besittning. Lucia (Lussi) är dessa fallna väsens drottning. Än idag äro de persiska gebrerna, eller de s k elds- eller satansdyrkarna, den fallne ljusguden trogen." - E. Hammarstedt*: "Julen", i Vår Jord, 1899.

Hammarstedt tecknar en ljus bild av den hedniska - ariska, germanska** - julen, dess ljusfest och anfadersdyrkan. Det är inte några demoner som besöker på julnatten, utan andarna av avlidna anförvanter som törstar efter värme och livgivande julöl. Jultomten, julnissen, Sankt Nikolas, Frej, Jesus, i grund är de samma hedniska uråldriga ljusgud; en god herre som härskar över underjorden, belönar de goda och straffar de onda, och hjälper människorna med kultur och eld.

På samma sätt är det med de missförstådda gnostiska dyrkarna av Lucifer, ljusbringaren, morgonstjärnan osv; det är en god frälsargestalt, inte någon fallen ängel. I vad mån gebrerna är desamma som de av ISIL/IS förföljda yazidierna i Irak idag är jag oklar på, men de torde med stor säkerhet tillhöra samma riktning, förföljda och missförstådda, nu som då. Dagens Nyheters korrespondent Alexis Kuylenstjerna talar om "jesider" - "djävulsdyrkarna" - i sin bok Mina resor i Orienten (1900). I hans bok finns ohyggliga beskrivningar av övergrepp mot etniska och religiösa minoriteter (t ex armenier) redan på 1890-talet. Då som en del av det ottomanska maktspelet.

 (Illustration till Hammarstedts artikel i Vår Jord)

 

Det är fascinerande hur vår Lucia-gestalt redan för över etthundra år sedan kopplades till så vida vyer, som hednisk fruktbarhetsreligion, gnosticism och sekter i Mellanöstern. Det visar om inte annat att Lucia på Skansen, det ljusaste ljusa i vår kultur, har djupa och vida rötter. Det lär vi oss av våra vidsynta folkbildare från förra sekelskiftet. Ett generöst arv att värna, en ljusbringare i vår mörka tid!

 

*Edvard Hammarstedt (1861-1939), var etnolog verksam vid Nordiska museet. "H. har särskildt egnat sig åt religionshistoriska och folkloristiska studier och representerar i Sverige samma moderna riktning som Mannhardt i Tyskland, Frazer m. fl. i England. Han har gjort viktiga undersökningar öfver svensk folktro, vittnande om en vidsträckt beläsenhet och stor kombinationsförmåga." (Nordisk familjebok)

 

**Helt fritt från missbruk kan väl inte något vara som talar om ariska, germanska traditioner, men det var en del av den tidens diskurs.