En värld i trance ...

Nationernas förbund har blivit en visa, i en ofta partisk ("churchilleansk" om man vill) historieskrivning; grundproblemet är ändå en relevant frågeställning: varför var de liberala fredsvännerna på fel sida av historien? Några antaganden kan göras för att närma sig den frågan, en legitim sådan för historiker:

- Det var fel i deras analys

- Det var fel i deras verklighetsbeskrivning

Det är värdefullt att närma sig problemet genom att ta del av "närtidsanalyserna"; Leopold Schwarzschilds En värld i trance: Från Versailles till Pearl Harbor (Bonniers 1943) är en sådan. Schwarzschild var en exiltysk journalist som från Frankrike, och senare USA var ledande i den intellektuella motståndskampen mot Hitlerregimen.

Mellankrigstidens idealistiska fredsvänner får en inte nådig behandling. Grundantagandet hos Schwarzschild är att tyskarna i grund och botten är obotliga militarister, även under Weimarrepublikens glansperiod under t ex Stresemann. Bakom allt stod en oreformerad officerskår med rötterna i Preussen och kejsartidens militarism. Alla politiska krafter i Tyskland strävade efter att upphäva förnedringen från Versailles och återvända till läget 1914 före kriget. ALLT skulle återställas, det var minimikravet. Den demokratiska medgörligheten och synbart fredliga Locarnoandan, var bara en taktik för att dölja de verkliga strategiska avsikterna.

Ententeliberalerna, särskilt i England, var de största syndarna när de lät sig bevekas av tyska krokodiltårar på bekostnad av Frankrikes legitima säkerhetsintressen. Nedrustning, internationell rättvisa och paritet (revision av Versailles) blev fredsvännernas lösen där Frankrikes realpolitiska intressen i stället skulle ha behövt en stark västlig allians mellan de tre stora demokratierna förenat med en hård uppfyllelsepolitik gentemot Tyskland.

Versailles var alls inte en våldsfred enligt Schwarzschild utan ganska mild och fullt rimlig. Och skadeståndsbetalningarna orsakade INTE de tyska ekonomiska problemen, t ex hyperinflationen 1923 och 30-talskrisen; de var i det första fallet helt en inhemsk produkt, där regeringen avsiktligt gick in för att sabotera skadeståndsbetalningarna och använde sedelpressarna i kampen mot den franska Ruhraktionen. Tyskarna hade i själva verket en sällsynt bra tid under 20-talet och drabbades relativt lindrigt av 30-talskrisen, t ex USA drabbades väsentligt hårdare. Kapitalet strömmade in i den tyska ekonomin, och utländska krediter bekostade skadeståndsbetalningarna, i stort sett inget tyskt kapital gick förlorat under Dawes- och senare Youngplanen.

Ungefär så argumenterar Schwarzschild, på ett för mig ganska övertygande vis. Visst, hans stil är raljerande och tillspetsad, men han är polemiker med en agenda snarare än objektiv historiker. Det är en inlaga i kamp för den kämpande demokratiska alliansen mot diktaturen under andra världskriget. Churchill är hans hjälte, stor skurk bland andra liberalernas ledare Lloyd George, Wilson mer tragisk än skurk.

Vi kan sammanfatta Schwarzschilds analys med att mot en icke-fredssinnad revisionistisk makt finns inget annat medel än hård makt. Liberala krav om likaberättigande fungerar inte då den makt som är revisionistisk är på det klara med att INTE spela efter spelets regler när det inte gynnar dem själva. De spelar bara så länge spelet går deras väg, därefter bryter den egen - ofta självsvåldig - väg. Analysen påminner om E.H. Carrs i Den förlorade freden (Dagens böcker 1941). Den senare är dock mer förstående gentemot Tysklands revisionism (legitim utifrån en realpolitisk analys) medan Schwarzschilds agenda är att klandra och varna den pacifistiska eftergiftsopinionen i Väst.

Schwarzschild tycks säga att liberalerna gjorde rätt analys men utifrån en falsk verklighetsuppfattning. Det liberala systemet skulle fungera bara verkligheten vore så beskaffad som de antog, men sådan var den inte, särskilt inte i fallet med mellankrigstids-Tyskland. I vår tid passar väl Schwarzschild profilen av neokonservativ interventionsförespråkare. En utmaning som vår tids liberaler har att ta fasta på är hur hanteras ett läge då en spelare spelar sönder spelplanen och undergräver själva spelets idé. Ska han stängas av eller måste spelet reformeras? Det tål några tankevändor, historien har en del att bidraga.