lördag 19 december 2015

Den teosofiska korven - om begynnelser och ändar ...

"Att ta vara på den Teosofiska Rörelsens historia är något som länge saknats inom våra led. På svenska existerar det knappast något mera än ett par korta artiklar som belyser vår svenska teosofiska historia under perioden 1889–2000. Detta vill vi ändra på genom att sätta igång detta projekt och forska i de teosofiska arkiven på ett djupare och mer omfattande sätt än det tidigare har gjorts i Sverige. 

Vi vet att det fanns ett intresse för teosofin och att det förekom kontakter och korrespondans några år innan det första teosofiska samfundet bildades i Sverige (den 10 feb 1889 i Stockholm) mellan bl. a. ledande teosofer i Sverige och London, New York osv. För att få klarhet i hur detta förhåller sig och för att närmare studera teosofins uppkomst i Sverige inleder vi detta forskningsprojekt,  bl a genom att vädja till samtliga teosofer i landet att sluta upp bakom denna idé och hjälpa till med denna uppgift, så att vi får klarhet i dessa viktiga frågor."1

Den teosofiska rörelsens historia är dunkel. Eller ska man säga att dess historieskrivning är ofullständig och att därför vår kunskap om och förståelse av dess historia är dunkel? Till att börja med verkar källäget vara oklart. Att lite skrivits verkar dock klart, om det beror på bristen på källor eller av andra orsaker är mindre lätt att veta. Vi börjar med att försöka inventera källäget, ett behov teosoferna själva enligt artikeln ovan redan uppmärksammat.

Finns det källor? Artikeln ovan nämner "de teosofiska arkiven", om det nu med det menas faktiska eller är en omskrivning för minnets artefakter i stort. Ja, de är nog ganska rika, till mängd och kvalité, om de har bevarats. Att teosoferna var aktiva propagandister, som producerade stor mängd material omtalas av observatörer i samtiden: "... teosofien, hvilken visserligen i sjelfva verket ingenting annat är än samma vidskepelse [som spiritismen], som lånat en ny mantel att svepa sig i, men som på grund af sina stora anspråk, sin lifliga propaganda och sin nyhet spelar en ny roll om icke precist i vår tids andliga rörelser – dertill är den dock för enfaldig – så bland vår tids andliga sjukdomar." 2 Haraldson påvisar i en fotnot till samma artikel mängden material som producerades av teosoferna, detta redan år 1889, första året som teosofin fanns som organiserad sammanslutning i Sverige: "De teosofiska samfunden disponera en mängd tidningar och tidskrifter i de flesta länder. Publikationerna på svenska öfverskrida redan tjugotalet, deraf några af betydande omfång."3

Material har producerats m a o; annonsen visar exempel på teosofernas litteraturutgivning redan under första året, 1889 (Aftonbladet 8 maj) - men om det har bevarats och är tillgängligt är ytterligare frågor. Alltså: produktion, bevarande och tillgänglighet är tre nyckelfaktorer vi har att ta hänsyn till om vi vill utforska den tidiga teosofiska rörelsen, som är mitt intresse. När man översiktligt tittar på t ex pressmaterialet, som är min huvudsakliga ingång (via tidningar.kb.se), ser man att det verkar ha producerats ganska mycket av tryckt material av olika slag, som tidskrifter, böcker, broschyrer. Sedan kan vi uppmärksamma olika former av memoarer, polemiska skrifter, historieskrivningar m m samt omfattande brevväxling, kanske dagböcker m m. Att material har producerats i riklig omfattning vågar vi därför anta.

Hur är det med bevarandet? Här blir frågan mer problematisk. Jag har själv slumpartat kommit över ett miniarkiv från en aktiv teosof i Gävle åren runt 1920. Och det var mer slumpen som räddade det till forskningen. Mycket kan tyvärr ha hamnat på avvägar, och sorgliga tanke, på soptippar och städningseldar. Men annat kan mycket väl ligga kvar, i arv på arv, på vindar, i privata arkiv, eller i bästa fall offentliga, eller semi-offentliga arkiv. Kanske vissa kända aktörer som också råkade vara teosofer, vars arkiv nu finns i trygg förvaltning hos arkivinstitutioner, t ex Torsten Hedlund (1855-1935).

Hur är det med den teosofiska rörelsen själv? Artikeln ovan inger vissa farhågor. Den verkar inte riktigt ha koll. Men den uppmärksammar problemet. Det som finns kan ännu räddas med kunskap och insatser. Och förhoppningsvis att det överlämnas i professionell arkivvård. Och säkert där, har väl tillgänglighetsfrågan förhoppningsvis redan blivit besvarad positivt. När det gäller periodiskt tryck och samtida litteratur finns också internationellt via nätet en digital reproduktion via iapsop.com (tidskrifter m m) och t ex archive.org (särskilt böcker).


2A. Haraldson, "Om trolldom och vidskepelse i modern form." Ur dagens krönika: Tidstaflor , årgång 1889, s 915.

3Haraldson, fotnot s 915.

fredag 7 augusti 2015

En vikingafärd i skokräm - Del 1: Från Kumla till Örebro

1926 firade Industriaktiebolaget Viking i Örebro sitt 25-årsjubileum. Med anledning jubileet gavs en historik över företaget ut, vilken den här texten i huvudsak bygger på. Det hade också gått 4 år sedan företagets grundare och disponent Carl A. Pehrson förolyckats i en bilkrasch. Den 7 augusti 1922 var han på väg till inspelningen av firmans stora industrifilm En vikingafilm (se tidigare inlägg), då han körde av vägen norr om Örebro. Vikingfilmen som producerades av Tullbergs filmbyrå i Stockholm under ledning av dess legendariske chef och regissör kapten Ragnar Ring, skulle bli en kulmen i en för tiden avancerad reklam- och marknadsföringsstrategi utformad av disponent Pehrson, ett vikingatåg för att hamra in varumärket Viking Skokräm i det svenska konsumentmedvetandet.

De fyra åren som gått hade också gjort tydligt hur mycket Pehrson betytt för Vikingföretaget; vad "hans arbetsförmåga, intresse och initiativkraft betydde för skapandet av Industri-Aktiebolaget Viking". Han hade "murat en solid grund" och valt rätt medarbetare "besjälade av en ärlig önskan att göra sitt yttersta till bolagets bästa". Som affärsman var han "klok, lugn och tänkande", och "en framsynt industriman". Även på fritiden var han framåt, "en trägen sportsman", med långa bilturer på sommaren och skidor och skridskor på vintern. Men bakom lugnet tycks ha funnits en stor rastlöshet och kreativitet.

Carl A. Pehrson var närking, född i Kumla den 28 januari 1878. Han var ende sonen till en lantbrukare som ville att han skulle överta gården, men "ynglingens egen håg" var dock annorlunda, han drömde vidare vyer, ville studera och bli länsman. Pehrson kämpade för sina drömmar, begav sig till Norge, men återkom snart till hemtrakten och startade en affär. Men han fick inget stöd hemifrån och måste lämna ifrån sig affären och begav sig åter till Norge för att studera vid handelsskola där. Efter examen tog han sig till Malung där han åter öppnade handelsrörelse, nu en skoaffär. Hans expansionslust fick honom att annonsera efter ledig rörelse. Den tog honom till Fränsta i Västernorrlands län, där han efter en uppgörelse med grosshandlare Perman öppnade ny rörelse 1899, med sig hade han sin unga hustru Emma Larsson från Malung.

Affärerna gick halvskapligt för Pehrson; men expansionslusten låg tydligen hela tiden och skavde, då han plötsligt "en vacker dag" fick en möjlighet: "Han sammanträffade nämligen med en Bollnäsbo, som stod i begrepp att flytta över till Amerika, och därför gärna ville sälja receptet till ett av honom uppfunnet limämne. Pehrson insåg sin chans och var ej sen att slå till. Så skapades 'Kommi-Pastos' - den egentliga upprinnelsen till den fabrikationsverksamhet, som i tidernas fullbordan skulle bliva Industri-Aktiebolaget Viking." Kommi-Pastos var ett limämne för lädervaror, t ex för reparation av galoscher. Redan här kan man se Pehrsons starka medvetande om betydelsen av marknadsföring och reklam, något som senare fullkomnas i hans kampanj för Viking Skokräm.
Annons ur Dalpilen 1902
Som den rastlöse affärsviking Pehrson tycks ha varit måste han snart göra en Amerikaresa, vilken kom till stånd 1902; syftet var studier och att söka patent för Kommi-Pastos. Vikings industrihistorik berättar: "I Amerika fick han upp ögonen för att det verkligen fanns någonting att göra i fråga om preparat för vård och puts av skodon och andra lädervaror. Han skaffade sig all den inblick, som var möjlig, inom dessa fabrikationsområden, och efter hemkomsten började han omedelbart sina egna experiment för att söka åstadkomma något eget och något svenskt."

Vid tiden verkar marknaden för skoputsmedel i Sverige ha dominerats av importerad vara, och användningen var nog heller inte så vanlig. Pehrson "kom så långt, att han kunde säga sig ha framställt ett svenskt skoputsningsmedel, fullt användbart för sitt ändamål och möjligt att tillverka för ett sådant pris att varan också kunde säljas." I samband härmed flyttade "fabriken" (närmast liten verkstad) från Fränsta till Smedjebacken. 1904 gjorde han en andra Amerikaresa, och 1905 flyttades tillverkningen åter igen, nu till Ludvika. Här började han tillverka det senare legendariska Viking Skokräm (även om uppgifterna i historiken skiftar när och var det började tillverkas). Det var fortfarande en liten fabrik med tre anställda, som tillverkade "svart och brun skokräm förpackad i burkar av en standardstorlek". Han fick tryckta etiketter från litografiska tryckerier i Norrköping och Linköping, bleckemballage från Fredrik Corsellis AB i Landskrona, senare från Örebro Bleckemballagefabrik.

I Ludvikafabriken arbetade man energiskt i "två små rum", men det hindrade inte tillväxten: "ordernas antal växte ganska raskt, och snart måste man utvidga lokalerna med ännu ett rum". Den heroiska berättelsen om uppbyggnadsåren kastar ljus över Pehrsons karaktär: "Under de långa vintermånaderna lastade man de färdiga lådorna på en kälke och den drog Carl Pehrson själv, glad i hågen, till järnvägsstationen." Det var en ständigt rastlös och uppfinningsrik Pehrson som Vikings berättelse framställer: "Oavlåtligt arbetade Pehrson på att ytterligare förbättra och fullkomna sina fabrikat och ständigt hyste han nya planer."

Berättelsen visar att Pehrson inte bara hade energi, utan också huvud och affärsklokskap. Efter två år blev Ludvika för trångt, tiden var mogen för expansion: "på nytt kom frågan upp att flytta fabriken längre ned åt landet till någon mera centralt belägen stad." Cirkeln i Pehrsons vikingaresa kunde slutas, och om man så vill: nornornas ödestrådar knytas samman; han "stannade för Örebro såsom den ur alla synpunkter bäst belägna platsen, ty, sade han, vi arbeta ju så nära skobranschen, att vår fabrik också bör ligga i själva skometropolen. Så föll valet på Örebro - beläget ej långt från hans egen fädernebygd i Kumla."

Om etableringen av rörelsen i Örebro och Vikingmärkets segertåg på svenska marknaden tar jag upp i nästa inlägg.

onsdag 5 augusti 2015

Nornornas ödestrådar och En vikingafilm - eller hur vi aldrig fick se Garbo som valkyria på en torvmosse utanför Örebro

För disponent Carl A. Pehrson är den 7 augusti 1922 en ödesdag. Han är då på väg från familjens sommarställe Uskavi norr om Örebro med bil till dagens filminspelningar, där han tog aktiv del. Men han förolyckas sedan han tvingas väja för en medtrafikant och kläms ihjäl mot ett träd. Nornorna spinner sina ödestrådar på i sannerligen märkliga och gripande vis, som vi kommer få se. Men först: Vad var det för filminspelning som han var på väg till för att arbeta på?

Låt oss gå tillbaka till våren samma år: "När två verkliga reklammän råka samman, måste det givetvis bli ett resultat", konstaterar författaren till synopsis till En vikingafilm. På våren 1922 träffades Carl A. Pehrson, disponent för Industriaktiebolaget Viking i Örebro och kapten Ragnar (Lasse) Ring, chef för AB Hasse W. Tullbergs filmbyrå. Redan vid första mötet kunde filmen skissas, och kapten Ring utarbetade ett manus under våren. Som historisk expert anlitades doktor Gustaf Hallström vid Statens historiska museum. Rekvisita skaffades fram, skådespelare och statister engagerades, en av de som fick förfrågan var Greta Gustafsson ...

Tullbergs filmbyrå var en förlängning av Hasse W. Tullbergs förlag i Stockholm. Tullberg som på 20-talet var en äldre herre, hade en lång erfarenhet inom förlagsbranschen. Filmbyrån, som leddes av kapten Ragnar Ring, specialiserade sig på spel- och reklamfilmer, ofta i en hybridform. I byråns filmproduktion framträder en rad företagsfilmer som också tjänar som längre reklamfilmer för företagens tjänster och produkter, så t ex filmen för Paul U. Bergströms varuhus 1920. Den byggs kring en påhittad berättelse om en familj som förlorat allt i en brand och nu skulle ekiperas via varuhuset. Dottern i familjen spelades av en viss Greta Gustafsson, som då jobbade på PUB:s hattavdelning. Kapten Ring fick upp ögonen för Greta, då hon presenterades av avdelningsföreståndaren. Hon hade tidigare agerat modell för PUB:s hattar. Nu fick hon dock en mer komisk roll där hon skulle visa hur man inte klär sig, bland annat genom att prova en manlig riddräkt. Greta kom att engageras av Ring året efter i en reklamfilm för KF. (Sammandrag av hennes reklamfilmer från Filmarkivet här.) 1922 var så dags för ytterligare en företagsfilm i det större formatet. En vikingafilm för Industriaktiebolaget Viking i Örebro och dess stjärnprodukt Viking Skokräm.

Carl A. Pehrson, Vikings grundare, var en driven försäljare med en för tiden avancerad marknadsförings- och reklamstrategi. Han var också en flitig amerikaresenär, för studier och affärer, en riktig viking m a o. Tidigt började han använda utländska namn för sina produkter, i huvudsak skokräm, för som återförsäljarna sa: svenska produkter säljer inte, konsumenterna efterfrågar utländsk vara. Men det var ett sakens förhållande som inte höll i längden. Pehrson ansåg att han måste sälja under ärlig flagg och göra svensk vara attraktiv, här behövdes ett vikingatåg för att erövra svensk marknad för svensk produkt. Därmed var varumärket givet: Viking. Med en energisk och uppfinningsrik marknadsföring, hamrades Vikingmärket in i det svenska konsumentmedvetandet, bl a genom en form av storytelling och produktplacering där skokrämen placerades i historier och vävdes in i berättelser. (Mer om det i ett senare inlägg) Nu skulle En vikingafilm föra den strategin till sin höjdpunkt. Skokrämens magiska egenskaper skulle hela själve Odens blinda öga. En viss hybris kan nog spåras i denna maniska kreativitet.



Filmen byggs upp kring ett triangeldrama mellan den präktige amanuensen vid Historiska museet Karl-Johan Vikingsson, hans äventyrlige kamrat piloten Atle Flygare och den kvinna de båda rivaliserar om, den rika Blenda Vogel. Genom berättelsen stöter Karl-Johan ständigt på namnet Viking, som liksom hos konsumenterna hamras in i hans medvetande, ja, det leder till att han snart närmast blir medvetslös av allt detta hamrande. I ett drömtillstånd efter en flygolycka, där han och Flygare har hamnat på Vikings torvmosse utanför Vretstorp, återupplever K-J ett "tidigare" liv som vikingakämpen Björn Vikings Son och hans äventyr för att rentvå sig inför Oden i Valhall. Sent omsider kommer han åter till Oden med en magisk smörja som visar sig vara Viking Skokräm som Oden gnider i sitt blinda ögonhål och återvinner synen och blir dubbelt så vis. Och naturligtvis återfår Björn sin plats i Valhall och sin valkyria, som ju skulle ha spelats av Greta Gustafsson, senare känd som Garbo, om hon fått ledigt från PUB!

Historien om hur vi aldrig fick se Garbo som valkyria på en torvmosse utanför Örebro, återberättas i en biografi på Bonniers från 1929, Greta Garbos saga:

"Litet längre fram samma år skulle Tullbergsofficinen spela in en reklamfilm för Vikingskokrämfabriken i Örebro. Den skulle få formen av en fornnordisk romanfilm i stor och dyrbar uppsättning med tids trogna dräkter och alla möjliga andra agremanger, och den skulle inspelas i Örebro och Mälartrakten. Även nu gjorde kapten Ring en hemställan att få "låna" Greta Gustafsson, som han ämnade ge en riktig roll som valkyria, men nu sade direktör Bergström nej. Man ville inte vara av med Greta Gustafsson i det stora varuhuset för någon längre tid. Gällde det däremot att spela in någonting i Stockholm, som hon kunde göra på sin fritid, så gärna. Utom det att hon avancerat till en mycket duktig och uppskattad försäljerska, som verkligen ansågs ha framtiden för sig i firman, gjorde hon dessutom vid olika tillfällen nytta för sig och firman i mannekängbranchen, ty hon såg mycket parant ut och hon förde sig med ett naturligt behag som tilltalade i hög grad. Och därmed hade Greta Gustafsson spelat ut sin roll som "stjärna" i reklamfilmbranschen."

Det finns också en engelsk version på storyn från Photoplay, där jag först fann den:

"In 1922 came a chance to appear in an industrial film to be made for a firm in the city of Örebro. It was to be a northern romance, made on a grand scale, and the filming was to take place far from Stockholm. Again Captain Ring asked the store to lend him Greta Gustafsson-for the role of a valkyr. But now the seventeen-year-old girl was very valuable, both as a saleswoman and mannikin, and her employer refused his consent. Greta was heartbroken." (Åke Sundborg, "That Gustafsson Girl", Photoplay april 1930, s 129.)

I filmsynopsis kan man se en framträdande roll för en valkyria som kan ha varit ämnad för Greta. Filmen kretsar som vi sett kring nutid och en parallell handling i vikingatid. Två rivaler om samma vackra kvinna transporteras till vikingatid efter en flygkrasch, man får förklaringen att det hela i själva verket är en dröm som den medvetslöse Karl-Johan Vikingsson har: "Utmattade, nästan livlösa efter en het envig, ligga de båda rivalerna, BJÖRN VIKINGS SON och ATLE TORSTENS SON, på valplatsen - precis samma plats, där c:a 1000 år senare Karl-Johan Vikingson och Flygare störta under en luftfärd. Plötsligt växer ur tomma intet fram en underskön valkyria på en bländvit springare, och hon har den av de båda kämparna älskade kvinnans gestalt. Hon vidrör slagnas pannor med spetsen av sin lans, och kämparna få liv, gripa efter sina vapen, störta upp ... och den vilda kampen börjar ånyo." (Ur synopsis/produktionsbroschyr till En vikingafilm, s 8)

Nog är det lätt att se undersköna Greta som valkyria i den här scenen!

För att summera: Filmens parallellhandling mellan vikingatid och nutid är en utveckling av den story i storyn som Viking använde i sin reklam. I nutidsstoryn får vi följa aktörernas resa genom Vikingbolagets olika tillverkningar: skokrämsfabriken i Örebro, glasbruket i Skebäck och torvmossarna vid Vretstorp. I den magiska parallellstoryn på vikingatiden förtrollas den vardagliga skokrämen till en undergörande salva, som bryter förbannelser, putsar smutsiga svärd och ger Oden synen åter. På samma sätt skulle produkten förtrolla ett par trista smutsiga skor till glänsande fotbehållare för den spänstige framåtgående nye svenske stadsbon. Det var det nya industri- och stadssverige som byggdes upp under 1920-talet, "den andra stormaktstiden" som präglades av ett expansivt globaliserande och samtidigt nationellt stolt företagande. Sverige sålde nu inte bara i Sverige, utan i hela världen, svenska vikingar och valkyrior - Greta Garbo! - erövrade på 1920-talet den nya världsekonomin, som blomstrade upp under en kort period efter världskrigets katastrof.

Vid filmpremiären den 24 november 1922 på biografen Imperial i Örebro är varken disponent Pehrson eller Greta Gustafsson närvarande, nornornas ödestrådar ville annat ... men på ett annat plan, som svensk viking och valkyria, där var deras öden förenade.

lördag 2 maj 2015

Hiertats röda frihandelsvin ...

Vinet har blivit svenskt. Ja, i alla fall som konsumtionsvara i breda folklager. Dit författaren räknas (bilden: ett glas Fair & Square). Spritmuseum berättar att vi importerat och druckit vin sedan 1000 år eller mer, men mycket har förändrats i vårt vindrickande, inte minst kulturellt och socialt. Vinet var föremål för import och konsumtion. Det drar in handelspolitiken i berättelsen. Men innan vi går dit, låt oss titta på vinet i Sverige under 1800-talet enligt Spritmuseums berättelse:

"Vinet dracks på vinkällaren, på utflykter i det gröna eller i hemmen. Ibland blandade man till Bischoff, en vinbål smaksatt med socker och pomeranser. Vid övergången till 1800-talet började kvalitetsviner som champagne, bourgogne och årgångsviner importeras. Nu fanns det buteljerade viner från de stora bordeauxslotten, Chateau Lafite och Chateau Margeaux, och viner från Medoc.
I början av 1800-talet importerades och såldes vin och sprit av grossister som även handlade med andra varor som skinn, porslin och sysilke. Vid mitten av 1800-talet började en del av grossisterna specialisera sig på vin- och spritdrycker och en ny yrkeskår, vinhandlarna, växte fram."

Vi drar nu in en kombinerad vin- och frihandelsvän i vår berättelse. Aftonbladet hade funnits i fyra år. Dess skapare Lars Johan Hierta var den här dagen, den 1 mars 1834, i full retorisk aktion på Riddarhuset. Där var han enligt tidens riksdagsordning och privilegier självskriven medlem genom sitt adelsskap. Hierta var en för tiden resursstark offentlig aktör med både det talade och skrivna ordet i offentlighetens rum i sin makt. Hans dubbla roller som riksdagspolitiker och publicist skapade en pingpong-effekt: han agerade som spelare på båda sidor nätet; talade om det han skrev, skrev om det han talade.

Den svenska handelspolitiken var vid tiden starkt "utrikeshandelsovänlig", eller mer precist importovänlig. Förbud och höga tullar gjorde att import och export försvårades; tanken var att skydda de svenska huvudnäringarna inom sjöfart/handel, jordbruk, hantverk, bergsbruk och manufaktur (särskilt textilindustrin). Politiken manifesterades i 1816 års tulltaxa. Arbete och konsumtion skulle vara nationella, solidariska och bygga en stark nationalstat; genom tryggad sysselsättning, blomstrande näringar, nationell moral och växande skatteunderlag. Stånden stöder varandra, organiskt, harmoniskt. Så var teorin. Men liberaler och andra hade en annan syn på saken: - I teorin, ja, men hur såg verkligheten ut? Fungerade den protektionistiska politiken? Och fanns det inte alternativ som bättre uppnådde målen, t ex den nya friare handelspolitiken som förespråkades i England?

Hierta var en av dessa som förespråkade den friare handelspolitiken. Som ett led i detta arbete väckte han sin motion. Riksdagsmännen i de fyra stånden hade motionsrätt, och tulltaxan var en del av riksdagens kompetensområde, fäst i den nya grundlagen från 1809 års omvälvning: Folkets rätt att sig själv beskatta.

Han motiverade sin motion med att ingen annan ännu yttrat sig över några för industrin viktiga artiklar i tulltaxan. Motionen innehöll fem punkter motsvarande fem artiklar i tulltaxan. De representerar varor och produkter med sinsemellan högst olikartad karaktär men som samtidigt tycks svara harmoniskt mot olika aspekter av mänsklig materiell kultur och liv. Här intresserar den femte punkten särskilt: I den föreslog Hierta att tullen på vin sänktes med hälften. Detta motiverades på följande sätt: ”Härigenom skulle vin kunna införas för godt köp och ett det tjenligaste surrogat vinnas för brännvinet, som man nu med så mycken ifver vill avskaffa.” En av adelskamraterna, G A Bruncrona, höll inte med och yrkade i stället höjd tull på vin som han ansåg vara lika skadligt som brännvin.

Vintullen var alltså i ett större sammanhang en kulturfråga för Hierta. Den rumlande bondske brännvinsdrickaren skulle ersätts med den förfinade vindrickande stadsbon. Den 11 mars återkom Hierta till sin tullmotion. Han ställde sin frihandelsberättelse mot förbuds- och skyddsvännens, som fanns i tre olika varianter. Det fanns de som var anhängare av åsikten att varje folk skall isolera sig från andra folk och nationer genom ”stränga prohibitivförfattningar”. Det fanns de som genom höga tullar ville fördyra sina egna ”förnödenheter”. Den tredje varianten såg i ”importhandeln ensamt […] den Pandoras ask, utur hvilken mensklighetens alla olyckor utbreda sig öfver Riket, och [som] isynnerhet med ett verkligt muselmanskt nit utfara mot förtäringen af viner ….

Hierta trodde dock att motståndet kunde övervinnas och han vädjade till sina åhörares egna vanor och intressen; de hatade säkert inte ett glas gott vin på sitt eget bord, och det gjorde inte ens "muselmanerna", som var något hycklande i sin relation till vinet. Varför skulle förbudsvännerna i riksdagen inte unna sig själva detta? Och varför inte unna sina ”mindre bemedlade landsmän”, ett gott billigt vin? Detta desto mer som det inte fanns några ”inhemska vinfabrikörer” som kunde gå under av liberaliseringen.

I sin konkreta motivering visade Hierta på att tull och omkostnader i praktiken utgjorde ett påslag på 200 % på viner från franska och italienska hamnar. Där kunde man få goda lantviner till ett billigt pris. Effekten av tullen hade blivit en import av dyrare viner. Genom kypring (kypra innebär att vin som under transport blivit omskakat tillsätts ämnen så att det klaras), och andra fuffens metoder, hade många handlande lyckats undslippa tullen och konsumenterna hade blivit påförda en osund dryck som kunde köpas till pris som låg lägre än den ”oförfalskade varan”.

Hierta menade att detta skulle motverkas genom en sänkning av tullen på ordinära viner så att de kunde köpas till samma pris. Genom en nedsättning på 50 % av vintullen skulle alltså en god harmoni uppnås. Priset per butelj skulle bli det samma som för porter:

Det är lätt att skönja, det ingen skulle förlora härpå. Vinconsumtionen skulle blifva minst dubbel, och staten erhöllo i alla fall lika mycket i tull; genom det bättre priset finge äfven den mindre bemedlade råd att bestå sig en sund och smaklig dryck, utan att mere penningar derföre gingo ur landet; en mängd giftiga förfalskningar, alltid en säker följd af höga afgifter på dylika consumtionsartiklar, undvekos, och ett tjenligt  och helsosamt surrogat vunnes för brännvinet, hvars förbrukning de flesta äro ense om böra inskränkas.”

Sänkningen av vintullen skulle också kunna leda till att Frankrike sänkte tullen på ”svenskt stångjern och trävaror”. På så sätt skulle man slippa gå den mycket krångligare diplomatiska vägen, vilket Hierta förmodade riksdagen skulle komma kräva av regeringen.

Harmoni och glädje, både i folksjälen och folkkroppens ekonomi. Tullskyddsvatten blev retoriskt frihandelsvin när Hierta satte sin agitatoriska fyndighet i arbete. Men i motståndarnas ögon bekräftade det nog bara att vin, liksom frihandel, var berusande importvaror. Kampen var lång innan frihandeln nått sin triumf. Vinet hade väl en del i den, i alla fall i firandet.

Källa till Hiertas motion: Riksdagsmotioner och anföranden / Lars Hierta ; utgifna af Gustaf A. Aldén

måndag 13 april 2015

Människan i krigsmaskinen

Enligt en vanlig klyscha kunde man se dem båda som kuggar i krigsmaskinen, men den ene av dem var rent av en krigsmaskin i egen rätt. Jag avslutar två böcker som hänger ihop tematiskt åtminstone vad avser skådeplatsen - fronterna söder och norr om Leningrad grovt sett; den norra den finska i fortsättningskriget 1941-1944 och den södra tyskarnas front väster/söder om samma stad under samma tidsperiod. Huvudpersonerna är också finska, om än i det ena fallet finsktalande ingermanländare. Båda är rätt typiska buttert lakoniska finska machokillar, om än med olika betoning. Lauri Törni är den legendariske fjärrpatrulledaren, superkrigaren; Aatu Savolainen är krigaren för bröd och överlevnad i tysk sold mot den sovjetiska krigsmakten.

Nå, detaljerna är här inte vad jag fastnar för vid min direktreflektion efter läsningen, snarare är det den växande känslan av individens betydelse i även så stora anonyma maskiner som krig. Vi får följa kriget ur ett mikroperspektiv, som samtidigt framstår som arenan där kriget verkligen också verkar. Det är av betydelse att den handgranaten kastas just då med den verkan. Att de gick i just den riktningen vid vägskälet. Kanske inte för kriget i stort, men det har en väldigt stor betydelse för ett större eller mindre kollektiv av människor, civila som militära. Ja, mycket avgörs av den enskildes, och den lilla gruppens, agerande och interaktioner; den moraliska dimensionen framstår ur det perspektivet som särskilt viktig för gruppens öden på lite längre sikt.

Lauri Törni fick efter sin egensinniga karriär i finsk krigstjänst och efter äventyr i efterkrigstidens Sovjetdominerade Finland, flykt till Sverige, och sedan bokstavligen simmandes till den amerikanska frihetsstranden, en lysande karriär i US Special Forces. En legendar som teamleader och utbildare under namnet Larry Thorne, försvinner han sedan under specialuppdrag i Laos djungler 1965. Aatu Savolainen flyr liksom Törni till Sverige från Finland där han efter tysk krigstjänst hotas av utvisning till Sovjet efter kriget. Till skillnad från boken om Törni så har Savolainen skrivit sin egen bok om sina öden och äventyr. Men båda berättelserna visar tydligt att människan förvisso är en kugge i den väldiga krigsmaskinen, men också ett agerande subjekt som är med att skapa ödet för åtminstone sig själv och sin lilla grupp. ... Min tidsguide Adam Smith skulle nog nicka bifallande i sin himmel.

Bokfakta:
Aatu Savolainen (2000), En svensk i partisankriget: Memoarer över andra världskriget. Terttu Pihlajamaa förlag, Stockholm.
J. Michael Cleverley (2008), Lauri Törni. Yrke: Soldat. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, Hallstavik.

Bonus: Dokumentär med Larry Thorne som utbildare för US Special Forces team i Bad Tölz, Tyskland.

torsdag 12 mars 2015

Fröken Annas friblad ...

"Dr. Georg Weber, Professor und Schuldirector in Heidelberg."

Så på titelbladet i en utgåva från 1863 av hans Allgemeine Weltgeschichte. 1867 ger Bonniers ut en svensk översättning under titeln Allmän Verldshistoria: Framställd med afseende å kultur, litteratur och religionsväsende. Första delen. Översättning av Gustaf Thomée.

Tyska wiki ger besked om vem dr Weber var:

"Georg Weber war ein in der 2. Hälfte des 19. Jahrhunderts erfolgreicher Geschichtsschreiber; er verstand sich nicht als Wissenschaftler, sondern seinem Beruf als Lehrer entsprechend als Wissensvermittler."

En mycket flitig tysk skolman och författare från enkla förhållanden som skrev för 1800-talets tyska bildade borgerlighet. Men som också fick en stor spridning i Europa och resten av världen. Själv inte forskare utan en förmedlare och sammanställare av forskningens resultat, hans genomslag och popularitet över stora delar av världen berodde enligt wikipedia-artikeln på att han undvek att vara ensidig och alltför partisk.

Det är en fascinerande läsning att ta del av den upplysta tyska borgerlighetens ... fördomar, höll jag på att skriva, men från vår tids utsiktspunkt är det ju det ... men låt oss säga bildningsuniversum, där deras egen sociala och nationella plats definierades i ljuset av en mytisk civilisationshistoria klädd i den objektiva historiens sakliga dräkt. Det är i brytningsskedet mellan biblisk skapelsetro och den sekulära historieskrivningen, men i dräkt av en framväxande, ska vi kalla den imperialistisk eurocentrisk diskurs? I centrum står tryggt den vite fullmyndige mannen patriarkaliskt vakande över underlydande kön, åldrar, klasser och raser.

Det är på fribladet, alltså på motsatt sida försättsbladet, som hon sätter sin eleganta namnteckning. Friblad, ja, kanske är det så hon tänker Anna Åkerhielm, som någon gång rimligen haft boken i sin ägo. Var det hennes skolbok? Och var och hur gick hon i lära? En flickskola, eller i hemmet under privatlärare? Det är den preliminära bild som tecknas i mitt sinne när jag bläddrar i boken och gör mig en föreställning om bokens historia. Jag hittade den på Röda korsets second hand shop hösten 2014, för några kronor. Men nog ökas värdet väsentligt genom Annas namnteckning? Men vilket värde? För mig blir boken naturligtvis betydligt intimare, men en historisk hälsning, skrivet i eleganta bågar av bläck. Boken går från att vara allmänhet till att bli individ. Ett stycke individuell historia i individuell ägo. Och det ger en ingång till en konkret historia, även om vi kanske bara kan hypotetisk rekonstruera den.

Kan vi anta att namnteckningen är samtida med utgivningsåret 1867? Min känsla är att den bör nog placeras runt den tiden, kanske 1870-tal. Boken verkar inte ha någon historia efter denna tid, den ger inga tecken på nötning och stor användning. Kanske den lagts undan efter att Anna använt den i sin utbildning? Hamnat i någon hylla och sedan kanske i något förråd, en vind där ju gamla skolböcker så lätt hamnar. Skolbok, inte otroligt, men kanske också en gåva till en bildningstörstande ung dam i något borgerlig miljö. Borgerlig miljö får jag också bilden av, Åkerhielm, det borde innebära den adliga släkten. Men kanske inte någon av dess mer besuttna delar, adeln var ju rätt utbredd även inom samhällets medelskikt under 1800-talet och senare.

Jag kommer gräva lite mer kring bokens historia, som långt det nu är möjligt. Tillsvidare får den stå som en liten personlig pärla till möjlig kunskap om praktisk bildningshistoria under 1800-talet. En hälsning på ett friblad från Anna.

UPPDATERING: En möjlig Anna skulle kunna vara Anna Maria Åkerhielm av Blombacka född 1855, dotter till landshövdingen i Västergötland Knut Åkerhielm och Maud etc Björkman. Enligt en uppgift var Anna född på Högfors bruk, Karbenning, Västmanland, hennes bror Knut född 1854, står som ägare till Högfors bruk i en notering. (Adelskalendern) Det finns en författarinna Anna ("Annie") Åkerhielm, född 1869, som känns mindre trolig, bl a för ung. Att en bok från en bruksmiljö i norra Västmanland, hamnat på loppis i Örebro, är trots allt inte så märkligt.

måndag 9 mars 2015

Ingeborgs sköna sång? - Teosofins 1919: del 3

"Lekmän och präster överbjuda varandra i försök att råda bot för det onda".

Det var nu 1919, där är ett ont som söker sin bot. Och i kyrkan blåser nya vindar, jämförande religionsforskning, och progressiva idéer i samklang med den nyfödda liberala demokratin. Men Kyrkan är ändå kraftlös, den känner inte kraften i Kristus. Men det gör teosoferna menar Ingeborg Schönmeyr i sitt inlägg i debattskriften Det andliga nutidsläget och kyrkan.* Det ser ut som en paradox. Ingeborg säger det inte rent ut, men mellan raderna, att Kristus bara är en av flera stora lärare i mänsklighetens historia.**

Det är där Ingeborg tar vid, och i, och kyrkan i örat: Ni känner inte er frälsare, er store lärare. Livet finns i er egen lära, men ni har inte förstått den på rätt sätt, på djupet. Där ska ni söka, men ni måste göra det förutsättningslöst, men inom parantes: som vi teosofer anvisar. Överge era dogmer, forska förutsättningslöst, på ett teosofiskt vis. Åter en viss paradox.


"Allt, som binder andens strävan mot en större klarhet, en högre sanning, måste bort."

Visst låter det som om de sökande inom kyrkan skulle kunna ansluta sig till ett sådant program, att gå fram, söka, bli historiska, i tiden - nog är det något som skulle kunna ha lagts fram av Nathan Söderblom? Men, inom parantes, han vände sig nog mot relativiseringen av Kristus, nog ville han i sin frälsare se något exklusivt? Giltig för alla människor. Den fullkomliga uppenbarelsen som givits människorna av Gud, till personlig gemenskap, människa och Gud. Men en uppenbarelse som var historisk, s a s utsträckt över tid, snarare än given i en punkt, fullt och helt, eller snarare, tillägnelsens fullhet var historisk, på människans sida.

"Det är ett egendomligt faktum, att teosofien, som vanligen från kyrkligt håll ses med stor misstro, var den går fram i kristna länder sprider djupare förståelse för religionen." Ja, Söderblom kunde nog bejaka alla god viljors strävan, även erkänna teosofins bidrag i denna kamp för större klarhet, som han ju också vittnade om i sin inledning. Men vände sig nog mot deras krav på exklusivitet, eller von oben perspektiv, deras elitism: - Vi vet bättre, och: - Vi känner er frälsare bättre än er.

Vi vet bättre, nog kändes det som ett piskrapp, men mycket i kyrkan var satt i fråga av kyrkan själv menade Ingeborg Schönmeyr:

- Vad menas med "Kristi gudom", var han verkligen Guds
 Son?
- Vad är historiskt tillförlitligt i Skriften?
- Vad ska vi ha trosbekännelsen till?
- Sakramenten, vad är de?

Ytterst handlar ju dessa frågor om sanning och kraft, och kraft var något Ingeborg saknade i dagens kyrka. Blott ord frälser inte i nödens stund; verklig kraft eller blott symbolisk, när havet stormar? Något som verkligen kommer utifrån, inte bara möblerar om i själen. Någon därute, värd att ge sitt liv till, och för, trohet intill döden för en sant levande Gud. Kyrkan hade nog många reformivrande som tog ord i sin mun, och med tal ville ge kyrkan nytt innehåll. Tal, ja, men kraft? Nog ställde teosoferna i Ingeborgs tappning relevanta frågor, även för kyrkan.

Nå, hur får vi då denna kraft, Kristi kraft? Som kyrkan tycktes sakna. Vi såg att Söderblom sökte den i själva sanningen, i den ärliga dialogen mellan människa och människa, människa och Gud, hjärta till hjärta. Ingeborg ville för sin del lyfta fram sakramenten, som hon betecknar som magi, d v s i teosofisk mening förmedlande av övernaturlig, eller bättre uttryckt: energi, kraft från högre - etiska - dimensioner. En energi lika verklig som elektriciteten, och möjlig att undersöka och förstå i samma mening som naturkrafter.


Det var de moderna människorna, av 1919, det nu gällde. Var stod de i den här debatten? Nog får man bilden av att det handlar om en delvis ny relation till det religiösa - "de eviga frågorna" - som tecknas i bakgrunden till debatten, hos den moderna individuella, skeptiske, ifrågasättande unga människan. - Auktoriteter? Nej. Vi kan tänka själva. Bortom den här världen? Jamen, det är här och nu vi lever, det är vad vi kan veta. Det är det enda vi är säkra om, och att leva äkta, sant, etiskt här och nu är vad vi frågar efter. Vi har just kommit genom elden, i vår värld, är det inte den vi ska rädda, reformera, inte slänga bort våra liv för ideal bortom molnen? Just det som bidrog till katastrofen i första rummet. Och visar inte erfarenheten att vi alla är samma människa, med samma passioner, drifter, längtan över gränserna i denna världen, inte en gräns som går mellan oss in i evigheten, visst är Gud för oss alla?

Teosoferna hade anledning känna att deras röst hade en särskilt bärande klang i 1919 års rum. De hade nya svar på de gamla frågorna, men även de nya frågorna som modernitetens kataklysm ställde till "de överlevande" på stranden efter haveriet. Vetenskap, förnuft, individ, frihet. Visst var detta oersättliga värden för den moderna människan? Teosofin erbjöd en ny syntes, mellan ande och kropp, tro och vetande, lokalt och universellt.*** Gammalt och nytt hade förvisso sin skuld till den eld vi just gått igenom. Men kanske var det en eld som var nödvändig för världens pånyttfödelse, ett nödvändigt pris för framsteget, att med eld rensa bort den gamla bråten, skapa en ny klarhet för den nya bättre värld som skulle odlas? Teosofin ville rädda det gamla vinet till nya läglar, men också blanda nytt vin däri.

All lärdom är värdefull säger Annie Besant**** på andra ställen, vi är här för att lära, så sörj inte motgången, misslyckandet, det är en del av den mödosamma klättringen mot ljuset, för individen, för släktet. Vi är inte övergivna, mästarna, Det stora vita brödraskapet vakar över vår väg, och bistår oss.

Reformsinnade inom kyrkans inre och yttre krets kunde nog finna detta attraktivt, att både rädda gammalt vin, och blanda nytt däri. Materialismen, ensidigheten, egoismen, i dess olika former, det var uppenbart vart de ledde. Vi måste kunna förmedla våra kära ideal, med den erfarenhet vi gör. Vi lär, måste lära. Verkligheten, det är ju sanningen trots allt. Men inte bara hjärnan, och de yttre sinnena, - naturvetenskapens empiri - utan även hjärtat, känslan, moralen, de högre humana värdena; kulturens erfarenhet måste också räknas med i ekvationen.

Jo, något liknande sade också Nathan Söderblom. Det är inte försent, inte utan hopp. Ja, vi är på väg, en vandring till större klarhet; efter katastrofen, nog finns Gud med oss ännu. Och nog är vi här för att lära, lära oss om Gud, oss själva, och världen. En pågående historisk uppenbarelse, mänsklighet, folk och individer på väg. I kyrkans vaggande skepp över mörka, och ljusa vatten, till en säker hamn, både på denna kust, men även på en främmande kust bortom horisonten.


Reformsinnade inom kyrkan och teosofer. På den nya stranden, nog hade de anledning att de närmaste åren gå sida vid sida, frivilligt, nödtvunget. Fanns syster Rut med i den vandringen? Det finns anledning återkomma ...

*Tredje delen, 1919: "Kristendom och teosofi", ss 140-147. Utgiven på Svenska andelsförlaget, Stockholm.

**Går man till Annie Besant i Den uråldriga visdomen (på svenska 1922), får man se att Kristus är det andra logos - Sonen, men inte Gud, den evigt oföränderlige, ofattbare. Inte heller Fadern, det första logos, eller Anden, det tredje logos, är Gud i den mening kristna hävdar. De är mer lokalt skapande, aktiva gudomliga principer som leder och skapar människornas värld, och leder dem genom historien, tidsbundna. Kristus område - därmed avgränsat - är just kyrkan och dess medlemmar.
***Naturen och det andliga är lika verkliga, men inte två skilda sfärer, utan olika nivåer, dimensioner av Verkligheten, där naturen är utsidan och det andliga insidan. Verkligheten är på samma gång universell och lokal. Och de olika dimensionerna kommunicerar. Men vägen. människans strävan, går från det lägre materiella till det högre, andliga, det mentala.
****Alla lär där dom är, så förstår jag Annie Besant. Att lära, det är det viktiga, att göra det bästa av det liv man har. Det kommer ju flera liv om man inte når ända fram i detta. Vi bär en del av vår identitet vidare till nästa existens, och lärdomen verkar vara kumulativ. Men också en järnhård karma, som verkar som naturlag, blind för vilja och önskningar. Evigt rättvis. Det man sår får man skörda, förr eller senare.

lördag 7 mars 2015

Ärkebiskopen svarar - Teosofins 1919: del 2

"I höstas råkades dels i Klara kyrkorådssal i Stockholm, dels i Sigtunastiftelsen, ett antal personligheter från vitt skilda läger, men alla besjälade av nitälskan för andligt liv. De talade 'fritt ur hjärtat' med varandra, skarpa ord och varma ord om de ting, som ligga oss mest om hjärtat. Dylika samtal fortsättas i enskilda kretsar. Här går en del av det sagda ut till offentligheten. Kanske kommer efter mer." (Nathan Söderblom 1919, s 10)

"I höstas", boken kom ut 1919, menas då 1918, eller 1919? Hur som helst, det är Världskrigets slutfas, eller alldeles därefter. Såret är öppet och färskt. En stilla klarhet, sinnena är skärpta. Nu börjar, som i den tidigaste våren, en lust, ett behov, en livets första rörelse efter vinterns död att ge uttryck, att tala. Och ärkebiskopen Nathan Söderblom tog till pennan:

"Den ene talar, den andre hör på, men låter icke ana de problem, som till det innersta uppröra hans själ." (Söderblom, s 9)

Vi talar inte sanning till varandra, menade Söderblom. Möjligen inom gruppen, men inte mellan grupperna. Därför missförstår vi varandra, när vi kanske i grunden har samma erfarenhet och livssyn, samma mål, det gäller: " - låt oss säga - de religiösa och de kulturella." (Söderblom, s 9)

Hövlighet och fördomar står i vägen. Och "skilda andliga munarter" - men kanske i grunden samma strävan? Eller, kanske ändå värre, har vi ett falskt samförstånd, byggt på bristande kunskap, och oärlighet?

Kanske hade detta samtal kommit till stånd även utan Världskrigets erfarenhet, kanske hade Söderblom som det känselspröt han var, initierat, eller i varje fall bejakat ett liknande initiativ även om kriget inte kommit. Kyrkan och dess lära var i kris, även innan och utan kriget. Kanske var det rentav så att kriget gav kyrkan en ny möjlighet? Katastrofen var trots allt inte bara en kris för traditionen utan även för moderniteten. Hade inte de nya, sekulära, idéerna lika mycket bidragit till olyckan, som de gamla lärorna. Vilket ansvar hade imperialism, nationalism, darwinism, materialism, ateism? Spelplanen hade utjämnats, nytt och gammalt kunde mötas på lika villkor, kanske tänkte Söderblom så.

Sanning - hjärtats ärlighet. Där fanns en viktig länk för Söderblom. Var inte kristendomen i den tappning han företrädde den just en sådan hjärtats ärliga religion? Vad hjärtat tänker och känner, där är sanningen, och därmed Gud. Ärligheten öppnade för att länka sanning och hjärta, därmed också länka människa till människa, och människa till Gud. Sanningen är det som förenar, därmed också verklig kunskap. Motsatsen: oärlighet, fördunklande, fördomar - skapar klyftor, skapar missförstånd, bristande kunskap, konflikter. Eller ett falsk samförstånd, som inte kan hålla, inte är fruktbart. Ett skepp som inte håller i stormen.

Börjar vi ärligt samtala med varandra, hjärta till hjärta, har kristendomen redan börjat verka i oss, tycks Söderblom mena. Ordet, som Luther säger, är vårt, och enda, medel, vapen att föra sanningen till seger, och sanningen segrar alltid till sist, genom sin inneboende styrka.

Men är det egentligen en kristen ortodox tanke?* Säger inte Skriften att sanningen hela tiden förlorar, i denna världen, och lögnen alltmer breder ut sig, och först vid Sanningens, d v s Kristus återkomst, skall mörkret - d v s lögnen - skingras, men i en kataklysm snarare än evolutionärt? En evolutionär sanningsuppenbarelse tycktes dock teosoferna predika.

Söderblom säger: jag - vi, de kristna - har inte hela sanningen, men vi strävar efter den fulla sanningen, vi tror på sanningens seger. D v s i den punkt jag är nu, har jag bara en del av sanningen, men jag är på väg från del till helhet. Då blir historien viktig för sanningens uppenbarelse, upptäckt - sanning och process, ja, helt enkelt evolution? Därmed ett närmande till teosofins syn. Som religionshistoriker hade ju också Söderblom i historien hittat ett medel att möta den kristna ortodoxins kris runt sekelskiftet. En ny väckelse kring den historiske Kristus, den som uppenbaras i historien, genom sanningens pågående uppenbarelse, Guds handlande med folk och människor i historien.

Men många ortodoxa hade också ställt sig frågande till den nya ... ja var det en ny lära? Var det en heresi, en villolära som Söderblom predikade? Hans medverkan i boken hade tydligen väckt oro, och han fick i förordet tillbakavisa att han stod bakom de olika inläggen, nej, han var bara ordförande i en ärlig debatt:

"Gärna sitter jag som ordförande, då allvarliga män samtala om de allvarliga livsproblem, som sysselsätta alla tänkande människor i vår tid." (Söderblom, s 11)

Söderblom hade därmed svarat inbjudarna, genom att kanske ge ett halvt svar; det hela svaret skulle kanske uppenbaras just genom den ärliga meningsutbytet, en förväntan som kanske låg Söderblom nära med den historiska syn han hade på Guds uppenbarelse. Kanske var det rentav Gud som verkade i alla deltagarna? Teosoferna å sin sida skulle säkert kunna hålla med, jag ska i sista inlägget i den här serien studera deras svar.

*Sanningen är något som en gång uppenbarats ovanifrån i sin helhet, något vi förkunnar och förkunnat tidlöst, igår, idag och imorgon. Så säger klassisk ortodoxi. Nej, säger Söderblom, sanningen uppenbaras i bitar, genom historien, uppenbarelsen är evolutionär, bit för bit, mot erfarenhet för erfarenhet, tillgodogörandet är bit för bit. Kunskapens tillväxt är uppenbarelsens och sanningens tillväxt, för människan. Gud, är evigt densamme.

fredag 6 mars 2015

Adam Smith och den liberale försvarsvännen

För oss liberaler som tror att staten är samhällets bäste vän, inte dess värste fiende, är det lätt att argumentera för ett starkt försvar. Som liberalernas fader Adam Smith sa: Defence is more important than opulence. Här är några av mina argument som liberal försvarsvän, inspirerade av min läsning av Adam Smith, utan någon inbördes ranking:
  1. Ett starkt försvar är ett uttryck för att vi bryr oss om vårt land - Sverige, det är vår demokrati - och att det är värd något. Utan land och stat, ingen trygg existens, vare sig som individ eller samhälle/nation. Fråga de statslösa folken, de vet.
  2. Ett starkt folkförankrat försvar engagerar stora delar av befolkningen och mobiliserar demokratisk vitalitet.
  3. Försvaret en naturlig integrationsplats, socialt, etniskt, geografiskt. Det är en ursvensk erfarenhet från vår tid med värnpliktssystem.
  4. Ett starkt försvar ger oss säkerhetspolitisk valfrihet.
  5. Ett starkt försvar är särskilt viktigt för den lilla staten i en omvärld med hungriga storstater.
  6. Ett starkt försvar i en liten stat är sällan, eller aldrig, orsak till internationell instabilitet, snarare tvärtom. Addendum: Ett svagt försvar i ett oroligt område skapar ett säkerhetspolitiskt vakuum.
  7. Ett starkt försvar i vår tid är högteknologiskt och kompetensutvecklande, det ger samhället mervärde.
  8. Ett starkt försvar är en samhällsekonomisk resurs, snarare än belastning: Arbetstillfällen, kompetensutveckling, innovationsstödjande, mötesarena, integration, säkerhetsinvestering.

onsdag 4 mars 2015

Ljusbringare i Vår Jord.

"Den svenska folksägnen, vet ock i likhet med de äldsta kristna sekterna, gnostikerna, i flera av våra landskap, att förmäla om, huru naturandarna, med deras konung Lucifer en gång nedstörtats till jorden där de såsom vättar, älfvor och rån, tagit skogar, berg och vatten i besittning. Lucia (Lussi) är dessa fallna väsens drottning. Än idag äro de persiska gebrerna, eller de s k elds- eller satansdyrkarna, den fallne ljusguden trogen." - E. Hammarstedt*: "Julen", i Vår Jord, 1899.

Hammarstedt tecknar en ljus bild av den hedniska - ariska, germanska** - julen, dess ljusfest och anfadersdyrkan. Det är inte några demoner som besöker på julnatten, utan andarna av avlidna anförvanter som törstar efter värme och livgivande julöl. Jultomten, julnissen, Sankt Nikolas, Frej, Jesus, i grund är de samma hedniska uråldriga ljusgud; en god herre som härskar över underjorden, belönar de goda och straffar de onda, och hjälper människorna med kultur och eld.

På samma sätt är det med de missförstådda gnostiska dyrkarna av Lucifer, ljusbringaren, morgonstjärnan osv; det är en god frälsargestalt, inte någon fallen ängel. I vad mån gebrerna är desamma som de av ISIL/IS förföljda yazidierna i Irak idag är jag oklar på, men de torde med stor säkerhet tillhöra samma riktning, förföljda och missförstådda, nu som då. Dagens Nyheters korrespondent Alexis Kuylenstjerna talar om "jesider" - "djävulsdyrkarna" - i sin bok Mina resor i Orienten (1900). I hans bok finns ohyggliga beskrivningar av övergrepp mot etniska och religiösa minoriteter (t ex armenier) redan på 1890-talet. Då som en del av det ottomanska maktspelet.

 (Illustration till Hammarstedts artikel i Vår Jord)
 
Det är fascinerande hur vår Lucia-gestalt redan för över etthundra år sedan kopplades till så vida vyer, som hednisk fruktbarhetsreligion, gnosticism och sekter i Mellanöstern. Det visar om inte annat att Lucia på Skansen, det ljusaste ljusa i vår kultur, har djupa och vida rötter. Det lär vi oss av våra vidsynta folkbildare från förra sekelskiftet. Ett generöst arv att värna, en ljusbringare i vår mörka tid!
 
*Edvard Hammarstedt (1861-1939), var etnolog verksam vid Nordiska museet. "H. har särskildt egnat sig åt religionshistoriska och folkloristiska studier och representerar i Sverige samma moderna riktning som Mannhardt i Tyskland, Frazer m. fl. i England. Han har gjort viktiga undersökningar öfver svensk folktro, vittnande om en vidsträckt beläsenhet och stor kombinationsförmåga." (Nordisk familjebok)
 
**Helt fritt från missbruk kan väl inte något vara som talar om ariska, germanska traditioner, men det var en del av den tidens diskurs. 

söndag 22 februari 2015

Alpblommors doft ...

Huru underbart förbereddes hon ej för sin lefnads viktigaste handling — stiftandet af Edelweiss-förbundet ...

Huldine Beamish, född Mosander. ("Edelweiss,") Rubriken står till Carl von Bergens dödsruna i Idun nr 3 20 januari 1893. Att teosofen, missionsförbundaren, parapsykologen (för att använda en anakronistisk term) m m von Bergen skriver runan är nog inte en slump. Runor av annat slag kommer också några decennier senare stå som symbol för en av världens mest mörka perioder. Och de har en direkt koppling till damen som just somnat in, hennes dotterdotter kommer att få en kultstatus inom en rörelse som Huldine ytligt sett inte hade mycket med att göra; ytligt sett, men symboliskt och på ett djupare plan kanske ändå.

Huldines liv hade inte varit lätt, om vi får tro von Bergen. Född Mosander 1836. "Föräldrarne voro den frejdade kemisten, prof. Mosander, och hans maka, af holländsk härkomst, firad i det förnäma sällskapslifvet som talangfull och spirituel samt därtill en skönhet af första rangen." Livet förberedde henne tidigt för hennes kommande livsuppgift, det var så här i förklaringens ljus - postteori - uppenbart för von Bergen. "Tidigt kringsvärmad af giljare, räckte hon, tjugutvåårig, sin hand åt en utländsk friare, den irländske godsägaren Richard Pigott Beamish. Detta ja-ord var, enligt hvad det visade sig, ett för henne ödesdigert misstag."

Kristi efterföljd. Äktenskapet blir en outhärdlig plåga, men som Kristus under korset härdar hon ut, och når efter äktenskapets upplösning en förklaring, en mission. "Under de närmast följande åren uppslår hon för längre tidsskeden sina bopålar i Paris eller andra storstäder, eller vistas hon på vidsträckta resor i och utom Europa; hon besöker Hellas' klassiska jord, Egypten, Konstantinopel, Jerusalem och andra orter i »det heliga landet». Härigenom samt i följd af utländska släktförbindelser blef hon under årens lopp en välbekant personlighet på många håll utanför svenska landamären, innerligt älskad, eldigt beundrad och uppburen af talrika hängifna vänner." Visst verkar von Bergen i henne vilja teckna bilden efter en annan av sina förebilder, teosofernas moder, den ständigt sökande och resande madame Blavatsky?

Hon arbetar genom sin karismatiska personlighet, genom personlig påverkan, och genom skriftställeri i böcker och press, under signaturen Edelweiss. Hon kallar sig själv för spiritualist, till skillnad från de mer materialistiska spiritisterna; hennes språkklädnad är starkt kristet påverkad, men här är ändå något annat också i rörelse, en Wagnersk, en teosofiskt förstådd kristendom. Något förenar henne med dunkla ödesdigra rörelser i tiden. "»Tjäna, tjäna/» utbrister Kundry, påverkad af en himlaboren kärlek, i sista akten af »Parsifal», Richard Wagners storslagna, af kristna idéer bräddfyllda musikdrama. De lystringsorden hade äfven för »Edelweiss» blifvit verksamhetens A och O."

Parsifal, tiden är full av ljusets riddare i hemliga sällskap, liksom korsriddarna i sina ordnar, i kamp mot tidens vilddjur: "I våra dagar, den hädiska förnekelsens, det ondskefulla Kristushatets ulfvatid, gäller det för det sannas och godas stridsmän att, fylkade omkring samma evighetstanke, oförsagdt upptaga kampen emot lögnens och lustans vilddjur i människohamn. Nu liksom fordom gäller det för korsriddaren att härda ut på sin post — likt edelweissen, som på alpens topp, med blicken riktad uppåt, trotsar stormens raseri och den allt annat ödeläggande kölden."

Vilddjur i människohamn ... Det ondeskefulla Kristushatets ulfvatid ... Adolftid? Ett nytt odjur hade trätt in på världshistoriens arena, Rasen, den undermåliga, den allting ädelt förpestande, den semitiska rasen i evig kamp mot ljusets nobla ras: ariern, germanen. Blavatsky talar mycket om rasen, ariern, Thule och Atlantis i sina ockulta läror; solhjulet, hakkorset är en del av teosofernas logga. Särskilt i Tyskland och Österrike uppstår under åren runt 1900 teosofiskt färgade ariska hemliga sällskap som på metafysisk, ockult, väg tar upp kampen mot rasens fiender, särskilt dödsfienden, juden. Det är en kamp som pågått sedan Atlantis dagar, då de ädla arierna ännu var övermänniskor i kontakt med de andliga övernaturliga sfärerna. Sedan har förfallet och rasblandningen satt in, nu är tiden att återställa det gamla Atlantis. En germansk messias profeteras.*

Den unge bohemen Adolf Hitler påverkas starkt av dessa läror och profeter under sin tid i Wien, och senare i München. Under sitt maktuppstigande på 1920-talet skulle han komma att framställas som just en sådan ljusets, det germanska solhjulets, riddare. Många kristna skulle också se honom som sänd av Gud i kampen mot den moderna - den judiska - tidens upplösning. Frågan är vad Huldine skulle ha sett i honom?


Ett svar skulle ges av en av hennes dotterdöttrar - Karin, uppfostrad i Edelweissförbundets anda, som på Rockelsta slott i Sörmland en vinterkväll 1920 mötte sitt öde i form av den då ännu stilige tyske flyghjälten Hermann Göring.** (Göring poserar ovan i en artikel i Vecko-Journalen 1923.)

Edelweissförbundet, Huldines skapelse. Vi lär få anledning att återkomma.

*För en initierad vetenskaplig översikt se Nicholas Goodrick-Clarke: (1985) The Occult Roots of Nazism: Secret Aryan Cults and Their Influence on Nazi Ideology: The Ariosophists of Austria and Germany, 1890-1935.
**Björn Fontander (2009): Carin Göring skriver hem. (Carlsson)

söndag 15 februari 2015

En värld i trance ...

Nationernas förbund har blivit en visa, i en ofta partisk ("churchilleansk" om man vill) historieskrivning; grundproblemet är ändå en relevant frågeställning: varför var de liberala fredsvännerna på fel sida av historien? Några antaganden kan göras för att närma sig den frågan, en legitim sådan för historiker:

- Det var fel i deras analys

- Det var fel i deras verklighetsbeskrivning

Det är värdefullt att närma sig problemet genom att ta del av "närtidsanalyserna"; Leopold Schwarzschilds En värld i trance: Från Versailles till Pearl Harbor (Bonniers 1943) är en sådan. Schwarzschild var en exiltysk journalist som från Frankrike, och senare USA var ledande i den intellektuella motståndskampen mot Hitlerregimen.

Mellankrigstidens idealistiska fredsvänner får en inte nådig behandling. Grundantagandet hos Schwarzschild är att tyskarna i grund och botten är obotliga militarister, även under Weimarrepublikens glansperiod under t ex Stresemann. Bakom allt stod en oreformerad officerskår med rötterna i Preussen och kejsartidens militarism. Alla politiska krafter i Tyskland strävade efter att upphäva förnedringen från Versailles och återvända till läget 1914 före kriget. ALLT skulle återställas, det var minimikravet. Den demokratiska medgörligheten och synbart fredliga Locarnoandan, var bara en taktik för att dölja de verkliga strategiska avsikterna.

Ententeliberalerna, särskilt i England, var de största syndarna när de lät sig bevekas av tyska krokodiltårar på bekostnad av Frankrikes legitima säkerhetsintressen. Nedrustning, internationell rättvisa och paritet (revision av Versailles) blev fredsvännernas lösen där Frankrikes realpolitiska intressen i stället skulle ha behövt en stark västlig allians mellan de tre stora demokratierna förenat med en hård uppfyllelsepolitik gentemot Tyskland.

Versailles var alls inte en våldsfred enligt Schwarzschild utan ganska mild och fullt rimlig. Och skadeståndsbetalningarna orsakade INTE de tyska ekonomiska problemen, t ex hyperinflationen 1923 och 30-talskrisen; de var i det första fallet helt en inhemsk produkt, där regeringen avsiktligt gick in för att sabotera skadeståndsbetalningarna och använde sedelpressarna i kampen mot den franska Ruhraktionen. Tyskarna hade i själva verket en sällsynt bra tid under 20-talet och drabbades relativt lindrigt av 30-talskrisen, t ex USA drabbades väsentligt hårdare. Kapitalet strömmade in i den tyska ekonomin, och utländska krediter bekostade skadeståndsbetalningarna, i stort sett inget tyskt kapital gick förlorat under Dawes- och senare Youngplanen.

Ungefär så argumenterar Schwarzschild, på ett för mig ganska övertygande vis. Visst, hans stil är raljerande och tillspetsad, men han är polemiker med en agenda snarare än objektiv historiker. Det är en inlaga i kamp för den kämpande demokratiska alliansen mot diktaturen under andra världskriget. Churchill är hans hjälte, stor skurk bland andra liberalernas ledare Lloyd George, Wilson mer tragisk än skurk.

Vi kan sammanfatta Schwarzschilds analys med att mot en icke-fredssinnad revisionistisk makt finns inget annat medel än hård makt. Liberala krav om likaberättigande fungerar inte då den makt som är revisionistisk är på det klara med att INTE spela efter spelets regler när det inte gynnar dem själva. De spelar bara så länge spelet går deras väg, därefter bryter den egen - ofta självsvåldig - väg. Analysen påminner om E.H. Carrs i Den förlorade freden (Dagens böcker 1941). Den senare är dock mer förstående gentemot Tysklands revisionism (legitim utifrån en realpolitisk analys) medan Schwarzschilds agenda är att klandra och varna den pacifistiska eftergiftsopinionen i Väst.

Schwarzschild tycks säga att liberalerna gjorde rätt analys men utifrån en falsk verklighetsuppfattning. Det liberala systemet skulle fungera bara verkligheten vore så beskaffad som de antog, men sådan var den inte, särskilt inte i fallet med mellankrigstids-Tyskland. I vår tid passar väl Schwarzschild profilen av neokonservativ interventionsförespråkare. En utmaning som vår tids liberaler har att ta fasta på är hur hanteras ett läge då en spelare spelar sönder spelplanen och undergräver själva spelets idé. Ska han stängas av eller måste spelet reformeras? Det tål några tankevändor, historien har en del att bidraga.

En faraos dotter i nittonde århundrandet ...

Arbetar man på ett museum, får man räkna med att märkliga energier och sammanträffanden, lyckliga tillfälligheter, synkronisiteter skulle Jung säga. En dag för något år sedan hade jag tid för vad engelsmännen med ett lyckligt ord kallar serendipity, hitta guld av en tillfällighet när man letar ett annat. Bokhögar, var annars, och jag bläddrade förstrött i Varias inbundna volym för år 1900. Klar som en vårbäck slog 110 år gammal nyfikenhet emot mig.
 
Som bekant har jag ett intresse för förra sekelskiftets alternativa åskådningar - spiritism, teosofi osv - och där låg den som en liten glimmande guldklimp, inte minst genom de utsökt söta illustrationerna, en kortnovell av den amerikanske författaren Saunders Norvell, En faraos dotter i nittonde århundradet. Den är uppbyggd ungefär som jag kan tänka mig en invigning i en andlig orden är konstruerad.
 
 
Den handlar om en psykolog som konfronteras med de märkliga erfarenheterna hos en ung dotter till en god konstnärsvän. Hon fascineras av det gamla Egypten, en serie målningar av en okänd artist väcker minnen från ett tidigare liv i Egypten. Till en skeptisk egyptologs häpnad kan hon läsa de hemlighetsfulla hieroglyferna, och hjälper honom lösa ett svårlöst forskningsproblem. Genom olika strömfåror når vi fram till att den okände målaren är en ung man som har haft samma drömmar och visioner som dottern. Det framkommer att de båda varit tillsammans som älskande i en tidigare inkarnation i Egypten. Han en fattig men talangfull skulptör, hon en prinsessa och dotter till farao, naturligtvis en förbjuden kärlek. Men i denna senaste existens får de äntligen varandra, med hennes fars välsignelse, de far till Egypten och dör mystiskt men lyckligt.

Jag tycker det är intressant med vilken lätthet författaren behandlar ämnen som magi, reinkarnation, och hur novellen utan större motstånd  - vad det verkar - kunde hamna i en kulturell tidskrift riktad till tidens svenska bildade - bildningstörstande? - medelklass. Det ger ledtrådar till vilken ställning den alternativa åskådningen hade i svensk medelklasskultur vid sekelskiftet. Vi kan med säkerhet säga att den stod i en stark strömning av reformism, individualism och konstnärligt nyskapande. Emotionalismen. Klass- och skranköverskridande. Och ett nytt hopp om tids- och kroppsöverskridande frälsning, där den gamla religionen lämnat den moderna människan i sticket. Medelklassen behövde sin popinvigning i gamla mysterier - Isis unveild, avslöjad.

fredag 13 februari 2015

Efteråt ...

så här några år senare, erinrar jag mig en händelse för ett par år sedan, när jag arbetade på ett projekt vid det lokala museet. En dag fann jag ett ex av ett äldre nummer av en tidskrift för spiritism - Efteråt. Omständigheterna var lite märkliga. I biblioteket, på ett antikt bord låg högar med gamla böcker, tidskrifter, tidningar och dokument av olika slag. Min kompis bibliotekarien upplyste mig att vår arkivarie höll på med att gå igenom samlingarna från en gammal landshövding, som varit i ämbetet på 1920- och 30-talet.

Ur en av högarna stack ett tidskriftshuvud fram som fångade min blick, där var en femuddig stjärna, ett pentagram. Intuitionen sa att det här måste jag bara undersöka, bingo! Det var nämnda magasin om spiritism, från 1918 visade det sig. Där var flera artiklar om dansande bord, en stapelvara vid spiritistiska seanser på den tiden.


1918 var ett viktigt år för de rörelser som senare kom att becknas som ALT, eller alternativa: alltifrån miljö, fred, feminism, till alternativa andligheter, t ex antroposofi, New Age m fl. För min blick står teosofin särskilt intressesant. Den såg, tolkade, Världskrigets kataklysm som ett viktigt steg i mänsklighetens invigning till högre andliga nivåer av medvetenhet och brödraskap. Enhet var en av tesofen Annie Besants nyckelord, det var nu som hon lanserade "sin" världslärare, frälsare, Krishnamurti.

Jag tog en kopia av magasinet, att lägga till min lilla samling med spiritistiska och tesofiska dokument jag kommit över genom åren, bland annat ett personligt miniarkiv från en teosof verksam i en mellansvensk hamnstad runt 1920, som var instucket i ett slitet ex av Annie Besants Den uråldriga visdomen. Det är värt notera från alla dessa små lappar hur viktig Viktor Rydbergs teosofiskt färgade idealism var för min teosofiske vän, en lägre tjänsteman. Jag lär återkomma till hans lilla arkiv. Och Annie ...


torsdag 12 februari 2015

Vägen till världen som vi ...

"One effect of its broad agenda was that the world’s leading economists, who became very well acquainted, began to think globally."*

Nationernas förbund hade en större inverkan på världens framtid än vad som allmänt är uppfattningen, det menar historiker numera. Den nya ekonomiska världsordningen efter andra världskriget, bekant som Bretton Woods, fick sina grunder teoretiskt utarbetade redan inom Nationernas förbunds ram. Där lärde sig internationella byråkrater, experter och idealister att tänka världen. Oxfordhistorikern Patricia Clavin visar detta i sin bok (2013) Securing the World Economy: The Reinvention of the League of Nations, 1920-1946.

Vägen till "vi är världen", har en lång historisk kontinuitet, med djupa religiösa och idealistiska rötter. Det är väl det som historien kan bidra till dagens debatt där kortsiktiga perspektiv dominerar. Under 1800-talet tänktes världen av frihandlare, kooperatister och andra utopiska och pragmatiska idealister. Fred och handel tänktes gå hand i hand. Snarare än svärd skulle arbete och konsumtion driva människorna samman, överlevnads- och tävlingsinstinkten avledas i fredliga fåror.

Under Nationernas förbunds hägn fick denna vision en plats att slå rot och gro. 1920-talet tycks allmänt ha medfört ett uppsving för idealism av 1800-talsmärke, en andra vår för svärmarna skulle någon säkert säga. Mot den svarta fonden av Världskriget. 1919 år Noll och en ny början (i alla fall hoppet om en sådan).

Idealismen fick nu en hjälpande hand av de unga social- och statsvetenskaperna. Frihandelsidealismen hade varit ledande i att leda hjärtats tro till vetenskapens spade och tanke. Inte minst svenska ekonomer, som Gustav Cassel, deltog med iver på den, delvis nya, internationella arenan för byggandet av världssamhället. Även här finns kontinuitet från 1800-talet; världskonferenser, och kongresser, var legio under decennierna före Världskriget. Det nya nu var att staterna själva var engagerade i frågan, och att en internationell folkrättslig struktur genom NF etablerats. Idealisterna hade fått tänder att bita med, om än bara mjölktänder som det skulle visa sig.

I min ägo har jag en rapport om den ekonomiska världskonferensen 1927. Som uppföljning till Brysselkonferensen 1920, där Gustav Cassel spelat en tung roll i utredandet av efterkrigstidens internationella finanskaos. Han fanns med även nu. Den svenska delegationens ledare var generaldirektören i Postverket Anders Örne. Örne var ledande internationell kooperatist, socialdemokrat, senare medlem i Tisdagsklubben, frihandlare, fredsvän, nordist, antinazist. För den svenska delegationen stod den fria handeln högst på agendan.

Värt notera är att frihandeln vid den här tiden fortfarande var ett vänsterprojekt, liberaler och socialister stod fortfarande sida vid sida i samma här. WTO skulle i deras ögon inte ha varit ett reaktionärt projekt som i dagens globaliseringsdebatt. Där har kontinuiteten brutits vad det verkar. (Men det är en annan historia).

Jag kommer gräva mer kring denna fascinerande rörelse i skuggan av mellankrigstidens storpolitik, och där Sverige under sin "andra stormaktstid", som Asiens ekonomiska tigrar i vår tid, tog plats och med ekonomiska muskler och tankekraft ville bidra till att bygga Världen. Från Branting och NF, via Hammarskjöld och FN och vår tid finns en stark kontinuitet. Men också stora omvandlingar och ompositioneringar.

tisdag 10 februari 2015

Syster Ruts julklapp - Teosofins 1919: inledning

Julen 1919. Man kan bli religiös för mindre. Julaftonen 1919 gav, eller fick? syster Rut vid Hålahults sanatorium i Bergslagsskogarna norr om Örebro en bok i julklapp. Låt oss anta att hon fick den i gåva, kanske av en tacksam tuberkulospatient, eller kanske en vänlig doktor som ville uppmuntra syster Rut för hennes hängivna och plikttrogna arbete.

 
1919, ett av världshistoriens mest ödesmättade, symbolmättade årtal. År noll efter katastrofen kanske någon tänker. Det fanns anledning att stanna upp och reflektera. Syster Rut och hennes obekante gåvogivare ansåg det med all säkerhet.

1919 ... intrycket jag får när jag studerar tiden är att kanske ingen annan institution i Europa - möjligen enväldena undantagna - skakades mer av Världskrigets (det var ännu ett unikum) katastrof än den kristna kyrkan. Och få insåg det med större allvar och skakning än Sveriges lutherske ärkebiskop Nathan Söderblom. Med ett hjärta delat mellan, eller fullt av, anglikanism, tysk lutherdom och österländsk ortodoxi insåg ärkebiskopen den ofattbara skada den kristna kyrkan och dess lära lidit under de fyra krigsårens lidande och vansinne.

Syster Rut hade fått ett exemplar ur den fjärde upplagan - 10 101 till 12 600 ex - av den lilla debattboken Det andliga nutidsläget och kyrkan, tydligen var det många som ansåg frågan mycket angelägen. Utgiven på Svenska andelsförlaget i Stockholm, tryckt av Tryckeri AB Thule i samma stad.

Boken är ett resultat av ett samarbete i en grupp, det framgår av en rubriklös inledande deklaration om bakgrunden till utgivningen. Där anges inga namn, men i en efterskrift förekommer docent Torsten Bohlin* i Uppsala som en av gruppens kontaktmän, och ett utdrag ur Andelsförlagets bokkatalog i religiösa och filosofiska ämnen i slutet av boken, med titlar av t ex Annie Besant, antyder en liberalt kristen/teosofisk profil på gruppen. Jag vill försöka med beteckningen religiöst progressiv.

Det är svårt att komma från intrycket att gruppen riktade en stark förebråelse mot de etablerade kyrkorna: "Det, som förde dem [d v s gruppen] tillsammans, var den levande förvissningen, att tidens andliga nöd kräver en avgörande religiös och etisk pånyttfödelse och att detta behov mötes av en - låt vara obestämd och famlande - ideell längtan, som kännes djupt och vida, kanske ej minst på många håll, där de verkande kyrkosamfundens andliga inflytande blott föga förnimmes eller erkännes." (s 5)

Ideell och andlig nöd, en längtan som - om rätt terapi och lära anbringas - leder till pånyttfödelse. Som en parallell till syster Rut och hennes kollegors heroiska kamp mot den tidens gissel tuberkulosen. Det var just i detta gap som gruppen ställde sitt sökljus. Och där de hade svårt att se kyrkan. Där tidens nya kyrkor: sanatorier, sjukhus, mentalhospital - visserligen förde en alltmer framgångsrik kamp mot kroppens och själens krämpor, men var det ändå inte något som saknades, ett perspektiv bortom sjukhusets väggar, kroppens sköra skal?

(Personal och patienter? vid Hålahult 1927, är någon av dem Rut? Källa: Lindebilder)

Men vilken var etiken som skulle pånyttfödas, vilken religion levandegöra? Hade inte just den gamla religionen, gammal inte minst för att den på något sätt fanns innan katastrofen men knappast längre var synlig, varit en starkt bidragande orsak till katastrofen? Kyrkan var både frånvarande och bortskickad i gruppens skrivning. Ni fanns inte där, men när ni ändå någon gång var närvarande, kunde ni inte erbjuda en lösning.

Gruppen hade inbjudit ärkebiskopen av gå i svaromål, vilket han gjorde i en "inledare" som jag ska titta närmare på i nästa del. Boken kom ut i flera delar, åtminstone tre, eftersom jag hittade en tredje del i en secondhand hylla hos Livlinan i Örebro. I den hittar vi ett inlägg av teosofen Ingeborg Schönmeyr, som jag återkommer till. En tråd som fascinerar mig, och som finns i annat teosofiskt material jag kommit över, är hur världskrigets katastrof öppnade en möjlighet för alternativa religiösa tolkningar, läs här: teosofin - där kristendomen tycktes ligga i dödsryckningar. Men som paradoxalt också öppnade en dörr för just denna döende kyrka, en dörr som ärkebiskop Söderblom med sitt, enligt min mening, intuitiva geni för vad som rörde sig i de andliga folkdjupen, höll öppen och lockade många att ännu en gång stiga fram till, och igenom.

Jag följer med intresse syster Ruts fortsatta läsning ...

*Betecknad som kristen humanist i sin artikel hos wikipedia.