Fyra svenskar i Cobden Club

Den 17 juli 1875 satte sig 162 gäster till bords på Ship Hotel i Greenwich. Ordförande för den kombinerade festsammankomsten och middagen var Michel Chevalier, Richard Cobdens motpart i förhandlingarna om det anglo-franska handelsavtalet av 1860. Detta var Cobden Clubs årliga festsammankomst. Klubben bar det vackra mottot: Free Trade, Peace, Goodwill among Nations. Kvällen till ära överräckte klubben sin guldmedalj till Chevalier för dennes insatser för frihandelns framsteg.

Bland festdeltagarna återfanns en av de fyra svenskar som då var medlemmar i klubben, den svenske generalkonsuln Theodor Willerding, bosatt i London. Han hade upptagits i sällskapet 1870 tillsammans med James Dickson från Göteborg, ett välkänt namn i den svenska ekonomiska historien. Året efter intogs grosshandlaren, fabrikören och riksdagsmannen Per Murén från Gävle i klubben. Talet fyra fullbordades 1872 med att den svenske generaltulldirektören Nils Axel G:son Bennich kom med. Denne var den svenska frihandelspolitikens vakthund, och var på sin post mellan 1865 och 1888, de år då den svenska handelspolitiken var inne i sin mest liberala period.

Idag är dessa namn tämligen okända, men för en student och forskare av svensk handelspolitik under 1800-talet är de bekanta, ja, centrala namn. I min forskning har jag särskilt studerat Per Muréns insats. Han var ledare för frihandelsvännerna i borgarståndet under mitten av seklet; och något av en svensk Cobden.

Det är för mig obekant om han någonsin kom att bevista någon av Cobden Clubs årliga sammankomster. 1875 hade det börjat blåsa aningen snålt kring det liberala traktatsystem som Chevalier och Cobden var med att grunda. I Frankrike började protektionistiska vindar att blåsa efter kejsardömets fall 1870 och Tyskland under Bismarcks ledning slog öppet in på en protektionistisk linje med den nya tullpolitiken 1879. I Sverige ledde jordbruksintressena den protektionistiska vågen med kravet på spannmålstullar för att motverka den kraftiga prisdepressionen på spannmål. Den orsakades av det stora utbudet av billig spannmål från den amerikanska mellanvästern och den svarta jorden i Ukraina.

I Sverige mobiliserade frihandelsvännerna försvaret av frihandeln genom Föreningen emot lifsmedeltullar (som jag skrivit en uppsats om i Argus: Årsbok för tullmuseum ... 2000). Föreningen var mer eller mindre en svensk kopia av Cobdens formidabla kampanjmaskin the Anti-Corn Law League från 1840-talet. En av de ledande i föreningen var generaltulldirektören Bennich; den åldrige Murén, som frihandelns nestor, stod med som symbolisk hedersmedlem. Som en tanke och symbol, samma år som tullvännerna segrade, 1888, avled Murén och Bennich tvingades avgå som chef för tullverket. En ny och mörkare tid för frihandeln randades.

Per Murén står numera staty i Gävle (bilden), bredvid det som en gång var det ståtliga badhus som bar hans namn. Idag står en tämligen anskrämlig polisbunker där. Mer att läsa om Murén och de svenska frihandelsvännerna finns här; det är en artikel som jag skrivit för Timbro, på grundval av min avhandling Handelsfrihetens vänner och förbuden.