fredag 4 november 2011

Dubbelseende eller fokus?

Jag läser förre Säpochefen P.G. Vinges memoarer, P.G. Vinge: Säpochef 1962-1970. (Wahlström&Widstrand 1988) Han framstår som hederlig ämbetsmannajurist av den klassiska svenska byråkratskolan. Lagboken, det är hans verkliga chef. Rättssäkerhet och demokrati är de centrala värden som försvaras av hans 60-tals-Säpo, i kamp mot bl a den politiserade åsiktsregistreringen inom Birger Elmérs "Sapo"/IB.

Någonstans finns ett eko av Vinge i Säpos agerande i samband med stasiakterna. Formellt så är det de utpekade Stasiagenterna i materialet som skall skyddas. Det kan tyckas sympatiskt, och mer än så, det är fundamentalt i en rättsstat, ingen skall förklaras skyldig som inte är lagförd och fälld i laga ordning i domstol. Så är det ju inte i detta fall, vad vi tycks ha är namn i ett arkivlagt, inaktiverat, spaningsregister. Uppgifterna i sig har inte längre någon som helst värde i Säpos säkerhetsarbete, fienden - DDR, Sovjet och Warszawapakten - finns som bekant inte längre. Vagt skulle efterföljarmakten Ryssland möjligen kunna tänkas ha något intresse av de gamla nätverken (eller än mer långsökt: Kina?). Men de torde vara ganska rostiga vid det här laget, men vad vet jag, det är Säpo som sitter på den kunskapen.

Forskaren Birgitta Almgren, professor vid Södertörns högskola, har skrivit en bok Inte bara spioner (Carlssons 2011), om östtyska Stasis infiltrering av det svenska samhället, som rör upp en mängd frågor och problem relaterade till svensk nutidshistoria: principer om rättsstat, underrättelseväsen, internationell säkerhetspolitik, demokrati, hyckleri och dubbelspel, landsförräderi, häxjakt, moraliskt mod, pressfrihet, forskaretik, källkritik, arkivpolitik ...

Tyskaläraren Marianne Erssons historia blixtbelyser problemkomplexet: Hon träder fram i SvD för att som hon säger rentvå sig från anklagelsen av att ha varit Stasiagent. Hon har visserligen inte öppet blivit utpekad, endast indirekt efter att halvt om halvt blivit uthängd av Expressen. Efter detta tog hon själv del av Almgrens bok och förstod, som hon säger, att det verkligen handlade om henne. Hon krävde att få ta del av sin akt hos Säpo, något som endast delvis beviljats. Hon menar att Almgren läst in fakta akten som inte finns där, i vissa fall rentav vänt på förhållanden, i praktiken ren historieförfalskning. Det kan jag som utomstående naturligtvis inte ta ställning till. Endast om akterna blir offentliga kan vi som allmänhet ta ställning till sådana grundläggande källkritiska frågor.

Ett annat problem är att det råder en ojämlikhet mellan Almgren och Ersson, Almgren har fått ta del av akten i sin helhet (som det verkar) medan Ersson endast sett delar därav, med namn överstrukna med mera. Å andra sidan kan Ersson tala öppet i eget försvar, medan Almgren har halv munkavle, genom att hon måste tala i omskrivningar och i allmänhet. Men Almgren har tillgång till ett rikare källmaterial än Ersson. Vi som står utanför kan bara väga argument utan att ha tillgång till något som helst källmaterial. Mot Almgrens historikerkompetens står en enskild medborgares försvar för sin integritet och heder. Man får lätt sympati för den grånande äldre lärarinnan, dessutom långvarig flyglotta och agent för svensk underrättelsetjänst, naturligtvis med all rätt; men samtidigt har Almgren som historiker hos många en stor trovärdighet. Som historiker vet jag också att svenska historiker har en hög kompetens och integritet, den källkritiska nivån i svensk akademisk historieskrivning håller i allmänhet världsklass.

Jag tar inte ställning i striden, det vore dumt och oklokt, som historiker väntar jag hellre på att källäget skall klarna, d v s att akterna och uppgifterna blir så fullständiga och genomlysta som det bara går, där finns egentligen ingen panik, den källkritiska processen måste få ta sin tid, bättre långsamt och grundligt än snabbt och slarvigt. Men det är ju inte något som medielogiken gillar, där gäller snabba och rubrikmässiga oneliners.

Historiens kvarnar mal bäst när de får gå långsamt, i trygg och maklig takt. Det gäller bara delvis i rättvisans kvarnar, där ska grundlighet och rättstrygghet vägas mot att brott skall beivras så fort som möjligt, både för offrets, allmänhetens och gärningspersonens skull. Den demokratiska debatten har sina krav på att alla röster och synvinklar ska bli hörda, kommersiella media har sina snabbhets- och försäljningskrav. Slutligen finns säkerhetstjänstens behov av att behålla sin verksamhet i skugga, ytterst i allas intresse, i alla fall om målen är de som en gång vägledde P.G. Vinges Säpo.

Jag skulle gärna se att det klarläggs vilka principer Säpo har för hemlighållandet av akterna. Det är första steget för att rensa upp i det ruttnande träsk som är svensk säkerhetspolitik. Vi måste få en genomlysning, framför allt av den politiska nivån och av den säkerhetspolitiska praktiken. Vi ska inte jaga enskilda, lär av Sydafrikas sanningskommission, det är nu sanningen som är det viktiga, den historiska sanningen, och jag instämmer helhjärtat i Mikael Holmströms mening i hans eminenta bok om svensk säkerhetspolitik under kalla kriget - Den dolda alliansen (Atlantis): "Det i mitt tycke mest problematiska är att svenska folket i hög grad inte kände till Sveriges verkliga säkerhetspolitik." (s 576)

Det är där pudelns kärna ligger, vi får inte veta om Marianne Ersson i själva verket var en sann svensk hjältinna som agent för SSI, och möjligen dubbelagent som infiltrerade Stasi. Vi behöver en sluss och sanningskommission som kan gå igenom arkiven; genom en sådan kommissions arbete, där Säpos legitima intressen och enskildas rätt och skydd inte skadas, bör uppgifterna i sin helhet bli offentliga. Som P.G. Vinge visar i sina memoarer så är också en viss öppenhet kring säkerhetstjänsten endast till stöd för dess verksamhet, det ökar befolkningens medvetenhet om säkerhetsrisker, ökar svårigheterna (kostnaderna) för motståndarna i deras verksamhet m m. Vi måste få ett slut på det dubbelseende som präglar svensk säkerhetsdebatt och dito politik, vi måste få ett fokus - tänk solen och brännglaset - och se verkligheten som den är och har varit! Men risken är att sanningen är het och att en och annan del av det politiska huset fattar eld ...

söndag 19 juni 2011

Liberala från och till - strönoteringar om förra sekelskiftets liberaler

Sociologen Don Slater noterar i sin Consumer Culture & Modernity att liberalismen hyllar den fria konsumtionen, men samtidigt saknar normer för vad som utgör en kvalitativ konsumtion - innehållet, vad är det i den fria konsumtionen som är så värdefullt?

Det kan formuleras som problemet frihet från och frihet till. I våra dagar brukar det vara ett sätt att skilja nyliberalismen från socialliberalismen. Historiskt, och ironiskt, så var nyliberalismen - the New Liberals (T.H. Green, Hobhouse, Hobson) - beteckningen på socialliberalismen när den bröt fram under slutet av 1800-talet i kamp med den då etablerade klassiska skolan och manchesterliberalismen - som i Sverige ofta gick under beteckningen gammalliberalismen. Det hela något förenklat, liberalismens utveckling var mer komplicerad än så, och hade fler förgreningar, men det fångar något väsentligt - den centrala frågeställningen var just frågan om frihetens innehåll.

Jag läser Agnes Wiréns biografi över sin far G. H. von Koch (från 1980). Undertiteln lyder: Banbrytare i svensk socialvård. Och banbrytare inom svensk kooperation, och mycket mera. En förgrundsfigur i den svenska socialliberalismen runt förra sekelskiftet. Hans far var Richert von Koch, en varm liberal och reformvän verksam under den andra halvan av 1800-talet. Han kombinerade det för sin tid så ovanliga att samtidigt vara officer (vid Livgardet till häst), författare och vänsterliberal; något hans överordnade inte uppskattade. Nära vän med Viktor Rydberg, gjorde han själv försök på romanområdet. 1895 utkom han med Statsministern.

"Den stora romanen Statsministern handlar om den liberale Nils Krabbe, som vill införa allmän rösträtt - även för kvinnor - och pensioner åt arbetare. Boken trycktes 1895 och författaren hade tagit särskilt intryck av tullstriderna några år tidigare. Den rätlinjige Nils Krabbe är övertygad frihandlare och föredrar att avgå framför att ta del i det politiska myglet." (Wirén s 14)

Förebild för Krabbe torde ha varit Robert Themptander, som just var övertygad frihandelsvän och statsminister då tullstriden avgjordes i protektionistisk riktning 1888. Han avgick också efter detta nederlag. Onekligen blir jag nyfiken på romanen, inte minst för att studera hur tullstridens skeende gestaltas av en samtida liberal i fiktionens form. Hur gestaltas en frihandelsvän? Hur behandlas nederlaget för frihandeln? Hur formuleras historiesynen? Frågan är hur liberalismens historieteori såg ut, inte minst på metaplanet, d v s, vilken roll tilldelade sig liberalismen i den historiska utvecklingen? Hade liberalismen en inbyggd ideologisk förmåga att ta ett nederlag?

Kamp och nederlag, ett liberalt tema under slutet av 1800-talet; nya tider ställde nya krav, frihandelsideologins harmoniska budskap om fred och välstånd förbyttes i en verklighet av imperialism, nationalism, bitter ekonomisk kamp och sociala strider; liberalismen tycktes svarslös i spänningen mellan frihet från och till. I den spänningen befann sig en av det svenska 1800-talets mest intressanta liberala gestalter: Viktor Rydberg. Länge förbisedd, men på senare år uppmärksammad på nytt. Spränglärd med kulturhistoria som främsta specialitet, slutade han som professor i kulturhistoria vid den så viktiga Stockholms högskola. Som företrädare för den liberala kristendomen gav han stora bidrag till den teologiska debatten. Rydbergs Bibelns lära om Kristus (i flera delar, med början 1862) är en klassiker på området, enligt mitt tycke är den briljant.

Den kan tolkas som ett uttryck för hans egen andliga kamp efter klarhet: hur förena förnuft och dogm, tro och vetande? Boken är en ordentlig uppgörelse med treenighetsdogmen och dess relationen till de bibelställen som den bygger på. Mitt intryck är att han smular den ortodoxa teologin sönder och samman. Som läsare av Nya testamentet har jag rätt svårt att förena den uppenbara underordning Jesus hade under Fadern i t ex evangelierna, med dogmen om hans likställighet enligt treenigheten. Rydbergs tes är att Jesus som Messias är den fullkomliga människan (syndfri), däremot inte jämställd med Gud. Messias sänds för att lära människorna om sanningen, en etisk lärare som själv är urbilden för människans bestämning.

Rydbergs enorma lärdom, inte minst i grekiska, gör att han kan visa på den uppenbart undermåliga förståelse som kyrkan haft för urtexterna, och på en synnerligen bristande kunskap om den historiska kontext - hellenismen, judendomen - där kristendomen växte fram. Han vänder Luthers samvets- och trosfrihet mot dennes sentida ortodoxa uttolkare som sätter dogmen högre än sanningen. Guds ord renat från fördomar och okunskap ställer kristendomen stärkt och efter tidens krav på förnuftets och vetenskapens grund. Det är väldigt tydligt att Rydberg vill ta med sig kristendomen in i framtiden. Den skall fylla den moderna tiden med mål och mening.

Rydberg blev den svenska kulturliberalismens store profet på ett sätt som vi idag kanske har svårt att uppskatta och förstå. Där den klassiska liberalismen tycktes ha problem med att förhålla sig till större enheter än individen - som samhället, nationen, världen - för att inte tala om kultur och andliga värden, där vågade Rydberg fylla på, fylla liberalismen med positiva värden. Och han fyllde därigenom en viktig inspirerande funktion för den borgerliga, progressiva, liberalismen under halvseklet 1850-1900, och flera decennier in på 1900-talet.

Han lyckades ge just en positiv bestämning av frihet till, inte minst genom sin liberala kristendom - liberalism som materialism och hedonism var själva antitesen till den högre etiska frihet som Rydberg sökte. En reformerad kristusgestalt, med betoning på historiens mål, etiken, och en återskapad etisk länk mellan individ, nation och kosmos. Guds etiska försyn genomsyrade historien och mänskligheten med den fullkomnade människan, Kristus, som slutligt mål.

Visserligen vemodig och kämpande, gav den liberala kristendomen ändå en stark inspirerande kraft för den svenska liberalismen runt sekelskiftet 1900. Med Rydberg i bagaget vågade liberalerna med nyväckt socialt och nationellt historiemedvetande möta 1900-talet. Deras ande slår emot mig med en säregen och smittande doft då jag sitter och bläddrar i några gamla skrifter som hittat vägen upp ur en källare till min bokhylla. Det är skrifter från tiden kring de två världskrigen, debattskrifter närmast. Där återfinns skrifter av den så begåvade historikern Harald Hjärne - reformvän under parollen Försvar och reform! - där finns böcker om och av vår store ärkebiskop Nathan Söderblom; den inspirerade religionshistorikern som bar den så smittande internationalistiska visionen från de åren: folkens brödraskap, Nationernas Förbund, wilsonianismen, frihandel, demokrati och nedrustning. Det var en tid med förhöjt historiskt medvetande.

Det stora kriget, alla krigs moder, världskriget. Det första världskriget är den definierande händelsen för allt som kom sedan. Den moderna världens födelse. Vi slapp undan även den gången; det hindrar dock inte att dåtidens svenska debatt har en hel del att bidra till vår tids. Det finns så många paralleller mellan de två tiderna. Det akuta medvetandet om det historiska gör läsningen förtätad och mättad. Så mycket att våra frågor och problem har sina rötter i de tider som strålar samman i och utifrån åren kring första världskriget, särskilt året 1917.


Sverige och kriget, det är titeln på Ernst Liljedahls debattskrift från 1915. Liljedahl, som var liberal riksdagsman och officer, står för en fascinerande kombination av teorin om nationalkärleken och antiimperialistisk internationalism i sin skrift. Varje människa älskar av naturen sin egen nation, det är i grunden en ren och progressiv kärlek; svenskarna har en enkel och hederlig folksjäl som står upp för samvetet och rätten i internationell politik, det är nationens kall i världen.

Nationen är gudagiven, och grundsten i den kommande federativa världsstat han ser skymta långt borta vid horisonten. Om mänskligheten inte kan vinna enhet under fred, tvingar historiens försyn henne till detta genom krigets lidanden. Först då kan de mörka drifterna i människans djuriska sida äntligen drivas ut och det fredliga förnuftet få makten. Sverige uppmanas att föra en politik som baseras både på rätt och klokhet. Neutralitet inom ramen för ett skandinaviskt försvarsförbund är hans rekommendation till svensk säkerhetspolitik.

I kriget stöder han Tysklands kulturkamp mot det ryska barbariet, och står för ett slags liberal pangermanism i Viktor Rydbergs anda och efterföljd. Även om kritik riktas mot de imperialistiska inslagen i tysk politik (diskrimineringen av danskar och polacker inom det tyska riket), så är Ryssland den huvudsakliga skurken i dramat; den imperialistiske angriparen som startade kriget och som därför bär den största skulden till kriget. Ingen av de krigförande går dock helt fri från ansvar, stormakterna har samtliga gjort sig skyldiga till imperialistiska övergrepp mot små folk och nationer.

Kampen i väster är dock en meningslös civilisationsförstörelse, han kan inte ta ställning mellan de krigförande där. En förlikning efter nationella linjer i Elsass-Lothringen skulle ha undanröjt de flesta anledningarna till konflikten med västmakterna. Det skulle också ha upplöst den onaturliga ententen mellan väst och det halvbarbariska ryska imperiet.

Liljedahl framstår som en stor vän av Finlands och Polens nationella strävanden. Han stöder den tyska tanken på en centraleuropeisk förbundsstat (inkl Balkan och Turkiet) som bästa garanti för europeisk fred och säkerhet gentemot den ryska imperialismen. Det gäller att skilja på den goda ryska nationen (flodfolket som han beskriver ryssarna som), och den onda autokratiska regimen. Ryssland måste tvingas tillbaka till sina naturliga gränser för att där återfinna sina nationella källor och hitta sin historiska mission som kulturens bärare i Asien.

Det är samma renande process som Sverige genomgått efter stormaktstidens lysande framgångar. Det var då Sveriges mission att försvara kulturen och religionsfriheten gentemot barbariet. Men det gjorde på samma gång Sverige till ett imperium som lade andra folk under sig. Historiens försyn tvingade därför svenskarna att förlora detta imperium med kulmen i förlusten av Finland 1809, med en slutlig fredlig efterklang i unionsupplösningen 1905. Genom nederlagens prövningar uppnådde till slut landet och nationen sina naturliga gränser; en fredlig och progressiv nationalstat kunde därigenom utvecklas under 1800-talet.

Det är i det lilla exempel på de djupgående historiska processer och krafter som verkar i världshistorien och nu senast i världskriget menar Liljedahl från sin historiskt mättade horisont året 1915. Några citat av hans historicerande ödesmättade poetiska stil får förmedla sitt eget budskap:

"Europa står i lågor. Nio av dess stater äro inslungade som bränsle i det väldiga eldhavet, och de andra känna på nära håll den svidande hetta, som de röda tungorna utstråla. Nu är kanske stunden kommen för ett Ragnarök, där ett förfelat världspolitiskt system kan störta samman, och ur dess ruiner uppstå åtminstone ett något bättre statskonst än imperialismens brutala maktspel.

Intet tusenårigt rike vänta vi av den politiska visdomen, ingen himmel på jorden, inga juridiskt fixerbara livsvillkor för folk och stater, som blomstra och avblomstra, vidgas och förkrympa efter andra grunder än någon juridik kan bringa i bevis.

Folkrättens ideal hör som alla ideal till stjärnorna, vilka ej äro till för att tagas ner utan för att vägleda. Vi måste tro på det jordiskt omöjliga för att mäkta flytta det möjligas gräns ständigt uppåt. Vi kunna icke leva utan ideal ens i utrikespolitiken, men det gäller att skarpt fixera den verkligt, som är."

"Denna kamp för monopoliserandet av rättens evangelium åt den egna statens diplomati är begriplig och kan icke isoleras från den nationella hänförelsen i övrigt. Skall ett folk kunna starkt och enigt gå krigarens öde till möte, så måste det tro, att den vind är frisk och ren, som blåser ut fanan. (min kursivering)

Kriget är icke ett drama i en rättssal, och man får därför icke av de krigande begära logisk bevisföring, ej ens den enklaste klarsynthet vid bedömandet av rättsläget. Kriget är ett drama på ett slagfält, där lidelse stormar fram mot lidelse, hat mot hat, makt mot makt. Därtill kommer, att varje djupare inträngning i världskrigets motivbildning visar, hur orsakerna ligga lagrade på varandra i digra historiska skikt. Det går ej att få reda på 'vem som började'."

"Vi tro på folkrättens idé just därför att vi söka henne förgäves i det imperialistiska förhållandet mellan stormakterna. En tro, som icke pekar ännu längre än till ett imperialistiskt 'rättsförhållande', vilket kan juridiskt bemästras, har historiens skapande krafter icke bruk för. Den folkrätt vi behöva måste vara mer än blott vetenskap. Den måste därjämte vara hopp och tro och dröm, en ständig perspektivöppnare ut mot moralens bortom alla synbara horisonter liggande urhem: idén om Guds rike." (ss 3-5)


Nog är det Viktor Rydbergs anda i det hela, och Harald Hjärnes. Liggande lager på lager, skikt på skikt, läsningen av samtiden ur ett historiskt perspektiv. Åldrade debattböcker bär ett nu in i vår tid och öppnar tidens horisonter. Det historiska medvetandet vill lägga några skikt till vår debatt. Vänligt och vemodigt, om liberalism till och från, om vår plats i tiden.

fredag 17 juni 2011

Frihandelsvännen Winston Churchill

Historikern Frank Trentmanns bok Free Trade Nation fångar med sin titel hur central frihandeln var för den brittiska nationella identiteten vid förra sekelskiftet. Det visade sig när dåvarande kolonialministern Joseph Chamberlain 1903 lanserade sitt program - tariff reform - för att införa en protektionistisk handelspolitik i det brittiska imperiet, det s k imperial preference.

Den unge Winston Churchill, som 1900 hade invalts i underhuset på ett konservativt mandat för Oldham, var efter sina äventyr i Boerkriget en nationell celebritet och krigshjälte. Att han också var son till Lord Randolph Churchill var knappast till nackdel för hans politiska karriär. Men han fann sig inte tillrätta i det förenade unionistpartiet (som var en allians mellan liberala helstatsvänner - d v s motståndare till Irlands självständighet - och det egentliga konservativa partiet), lika lite som hans far hade gjort. Och liksom sin far eftersträvade han ett brett reforminriktat nationellt centerparti.

Tories genomsyrades av aristokratiskt och kapitalistiskt klassintresse - enligt kritikerna; arvet efter Disraelis stora nationella parti hade förskingrats. Protektionismen smög sig tillbaka in i sitt gamla moderparti, anförd av den före detta liberalen Joe Chamberlain som fanbärare (eller kanske man ska säga, limpbärare, eftersom "Joe's loaf" blev symbolen för och emot hans program; se bilden, från Punch november 1903, fr wiki commons). De gamla partilidelserna från mitten av 1800-talet väcktes på nytt. Tillsammans med rösträttsfrågan hade striden om spannmålslagarna då nästan drivit landet till inbördeskrigets rand.

Churchills frihandelsståndpunkt växte fram under läsningen av frihandelsklassiker som Smith, Mill och Bastiat. Men den avgörande impulsen gavs, enligt honom själv, av den idag fullständigt bortglömde frihandelspopularisatorn, statistikern, och i England naturaliserade italienaren, Leo Chiozza Money. 1902 hade han publicerat en kritisk analys av programmet för imperial preference, och bland annat framhållit att jämförelsen mellan preferenssystemet, som omfattade imperiet, och tyskarnas Zollverein haltade betänkligt. Zollverein var en tullunion med enhetlig yttre tullmur medan preferenssystemet skulle fungera som ett slags frihandelsområde, med nationell tullpolitik mot ytterområdet och preferenser mellan medlemmarna inom imperiet. Storbritanniens industri skulle inte kunna upprätthållas med en sådan svag handels- och råvarubas menade Chiozza Money.*

Chiozza Money gav Churchill de argument han behövde i striden med Chamberlain och hans Tariff Reform League. Varför skulle Storbritannien förneka sig världshandelns alla rika gåvor, frågade han; särskilt som att ju mer britterna köpte av andra ju mer fick de själva sälja? Med sitt lekfulla bildspråk visade han hur galet protektionisterna tänkte: "The planet was 'not a very big one compared with the other celestial bodies, and I see no particular reason why we should endeavour to make inside our planet a smaller planet called the British Empire, cut off by impossible space from everything else'."**

Tillsammans med en liten grupp av yngre reformsinnade tories - de s k Hooligans - bildade Churchill en frihandelsvänlig fraktion bland tories backbenchers - the Unionist Free Traders. Den fick en motsvarighet på det nationella planet genom The Free Food League. Från regeringens egna bänkar attackerade de det protektionistiska programmet med en skoningslös kritik.

Stridens slutfas torde tillhöra den parlamentariska historiens mer dramatiska episoder. Vid ett avgörande anförande då Churchill ställde sig upp för att interpellera premiärminister Balfour om dennes syn på diverse fiskala frågor, reste sig hela partiet och marscherade demonstrativt ut ur kammaren. Under stark rörelse fick den bokstavligen ensamme Churchill ställa sina frågor rätt ut i luften, fullständigt övergiven av sitt eget parti. Tärningen var därmed kastad.

Frihandeln och slutligen ett antiliberalt och antisemitiskt lagförslag från regeringen om att begränsa de flyende ryska judarnas rätt att söka asyl i England fick Churchill att ta steget över till det liberala partiet. Dramats höjdpunkt skildras mästerligt av Churchills officielle levnadstecknare Sir Martin Gilbert:

"Churchill's attack on the Aliens Bill was published in the Manchester Guardian on May 31. It was the first Parliamentary day after the Whitsun recess. That day the twenty-nine-year-old Member of Parliament entered the Chamber of the House of Commons, stood for a moment at the Bar of the House, looked briefly at both the Government and Opposition benches, strode the aisle, bowed to the Speaker, turned sharply and emphatically to his right, to the Liberal benches, and sat down next to Lloyd George. He had joined the Liberals. The seat he chose was the one his father had sat in during his years in Opposition, and from which in 1885 he had stood waving his handkerchief to cheer the fall of Gladstone. Lord Randolph's 'dissentient' son now stood alongside Gladstone's Liberal heirs, determined to enhance their ranks, and to help them to electoral victory." (Gilbert, s 165)

1906 var Churchill med att om att leda liberalerna till en jordskredsseger. Frihandeln tycktes säkrad i sitt moderland - the Free Trade Nation, men var snart åter under hårt tryck, särskilt under första världskriget och mellankrigstidens depressioner (1932 infördes slutligen ett system med imperial preference). Churchills sagolika bana torde inte vara obekant, efter 1906 gjorde han en politisk kometkarriär under socialliberal flagg (bl a pionjär inom området offentliga arbetsförmedlingar, fångreformer m m), och kom att bilda radarpar med liberalernas andra stigande stjärna advokaten David Lloyd George, "The Welsh Wizard", en av den liberala politikens mest geniala parlamentariker, som i viss mån segrade den engelska liberalismen till döds. Men det är en annan historia.

*Churchills frihandelsutveckling behandlas av Richard Toye i (Pan/Macmillan 2008) Lloyd George & Churchill: Rivals For Greatness, ss 27-29.
**Martin Gilbert (BCA 1992): Churchill: A Life, s 153.

tisdag 31 maj 2011

J.A.G. och förarbetet

P J Anders Linder föreslår i SvD att Johan August Gripenstedt, finansminister 1856-1866, ska pryda den nya 200-kronorssedeln. Gripenstedt slutförde bl a de stora frihandelsreformerna genom Sveriges anslutning till Cobden-Chevaliers frihandelsvänliga traktatsystem 1865. Men Gripenstedt var inte ensam i frihandelns vingård; före honom hade bl a Lars Johan Hierta och Gävles Per Murén* gjort ett tungt dagsverke för frihandeln i adels- respektive borgarståndet, allt sedan 1830-talet för Hiertas del. Denna spännande historia behandlar jag i min avhandling Handelsfrihetens vänner och förbuden, framlagd vid Örebro universitet 2005. En sammanfattande artikel finns här.

*1871, då Murén som tredje svensk blev invald i den internationella frihandelns Pantheon, The Cobden Club, kallades han av Jönköpingsbladet för "Frihandelns förnämste målsman i vårt land" (Jönköpingsbladet 1871-07-27)

Fyra svenskar i Cobden Club

Den 17 juli 1875 satte sig 162 gäster till bords på Ship Hotel i Greenwich. Ordförande för den kombinerade festsammankomsten och middagen var Michel Chevalier, Richard Cobdens motpart i förhandlingarna om det anglo-franska handelsavtalet av 1860. Detta var Cobden Clubs årliga festsammankomst. Klubben bar det vackra mottot: Free Trade, Peace, Goodwill among Nations. Kvällen till ära överräckte klubben sin guldmedalj till Chevalier för dennes insatser för frihandelns framsteg.

Bland festdeltagarna återfanns en av de fyra svenskar som då var medlemmar i klubben, den svenske generalkonsuln Theodor Willerding, bosatt i London. Han hade upptagits i sällskapet 1870 tillsammans med James Dickson från Göteborg, ett välkänt namn i den svenska ekonomiska historien. Året efter intogs grosshandlaren, fabrikören och riksdagsmannen Per Murén från Gävle i klubben. Talet fyra fullbordades 1872 med att den svenske generaltulldirektören Nils Axel G:son Bennich kom med. Denne var den svenska frihandelspolitikens vakthund, och var på sin post mellan 1865 och 1888, de år då den svenska handelspolitiken var inne i sin mest liberala period.

Idag är dessa namn tämligen okända, men för en student och forskare av svensk handelspolitik under 1800-talet är de bekanta, ja, centrala namn. I min forskning har jag särskilt studerat Per Muréns insats. Han var ledare för frihandelsvännerna i borgarståndet under mitten av seklet; och något av en svensk Cobden.

Det är för mig obekant om han någonsin kom att bevista någon av Cobden Clubs årliga sammankomster. 1875 hade det börjat blåsa aningen snålt kring det liberala traktatsystem som Chevalier och Cobden var med att grunda. I Frankrike började protektionistiska vindar att blåsa efter kejsardömets fall 1870 och Tyskland under Bismarcks ledning slog öppet in på en protektionistisk linje med den nya tullpolitiken 1879. I Sverige ledde jordbruksintressena den protektionistiska vågen med kravet på spannmålstullar för att motverka den kraftiga prisdepressionen på spannmål. Den orsakades av det stora utbudet av billig spannmål från den amerikanska mellanvästern och den svarta jorden i Ukraina.

I Sverige mobiliserade frihandelsvännerna försvaret av frihandeln genom Föreningen emot lifsmedeltullar (som jag skrivit en uppsats om i Argus: Årsbok för tullmuseum ... 2000). Föreningen var mer eller mindre en svensk kopia av Cobdens formidabla kampanjmaskin the Anti-Corn Law League från 1840-talet. En av de ledande i föreningen var generaltulldirektören Bennich; den åldrige Murén, som frihandelns nestor, stod med som symbolisk hedersmedlem. Som en tanke och symbol, samma år som tullvännerna segrade, 1888, avled Murén och Bennich tvingades avgå som chef för tullverket. En ny och mörkare tid för frihandeln randades.


Per Murén står numera staty i Gävle (bilden), bredvid det som en gång var det ståtliga badhus som bar hans namn. Idag står en tämligen anskrämlig polisbunker där. Mer att läsa om Murén och de svenska frihandelsvännerna finns här; det är en artikel som jag skrivit för Timbro, på grundval av min avhandling Handelsfrihetens vänner och förbuden.

tisdag 24 maj 2011

Svenskarna och kaffet på en minut!

Multimediaframställning, om svenskarnas och kaffets historia på en minut!

Den franska handelstraktaten 1865

På våren 1865 började det kombinerade handels- och sjöfartsavtalet mellan de Förenade konungarikena Sverige och Norge under Karl XV och det franska kejsardömet under Napoleon III att gälla. Avtalet gav Sverige-Norge väsentligt förbättrade förmåner för deras sjöfart på Frankrike och lägre importtullar för exporten av t ex trävaror. (Frankrike var dåförtiden Sveriges näst viktigaste exportmarknad, efter Storbritannien.) De motsvarande fördelarna för Frankrike var ganska måttliga. I själva verket hade Frankrike förmåtts att ge större lättnader för unionsbröderna än dessa gett i motsatt riktning. Dessutom innebar avtalet att Sverige gavs motsvarande lättnader gentemot den Tyska tullföreningen (Zollverein), som den senare gett Frankrike i ett tidigare avtal. Det var en effekt av det reciproka mest-gynnad-nation-system som Frankrike hade åsyftat med sitt nät av ömsesidiga handelsavtal som det slutit runtom i Europa; dess grund hade lagts genom det stora handelsavtalet med Storbritannien 1860 (det s k Cobden-Chevalieravtalet).

I Sverige var finansminister J. A. Gripenstedt (bilden nedan) en av de drivande krafterna bakom avtalet. Han såg som sin viktigaste politiska uppgift att slutföra och befästa frihandelsreformen.* Vid 1860-talets inbrott hade dock en protektionistisk motrörelse inträtt, inte minst inom jordbruket. Denna fick ett starkt genomslag i riksdagen, det skulle därför vara svårt att gå den vägen. Istället väcktes tanken att låsa in frihandeln genom ett handelsfördrag, eftersom Kungl Maj:t hade prerogativ makt med avseende på utländska fördrag. Utrikesstatsminister Manderström var drivande här, han såg fördelen med ett franskt handelsavtal som skulle befästa de goda relationerna med det landet. Inom utrikesdepartementet var också Th. Willerding (senare hedersledamot av Cobden Club) särskilt aktiv för ett frihandelsavtal. Sveriges Parisbeskickning gjorde också påstötningar. Bland näringarna var sjöfarten intresserad, inte minst norska redarintressen. Norska regeringen var också ivrig av denna anledning. (Makten över unionens utrikespolitik låg formellt i huvudsak i svenska händer via kungen och utrikesstatsminstern, men norrmännen hade inflytande över frågor som särskilt angick dem. T ex norska tulltaxan var helt i norska händer. Frågekomplexet är dock ganska invecklat.)


Efter en viss tvekan gick också Gripenstedt in för denna linje, med resultat att han hamnade i en viss mellanställning till de mer radikala frihandelsintressena. Det gällde nämligen att tillsvidare bevara den ganska protektionistiska tulltaxan för att ha bytesobjekt i förhandlingarna med Frankrike. Gripenstedt var också mån om att behålla de särskilda finanstullarna som var viktiga för statsinkomsten, men flera av dessa, t ex inom brännvinsområdet - cognac! - omfattades av franska exportintressen, det blev därför en delikat avvägningsfråga mellan statsfinanser och viljan att liberalisera tullskyddet.

Men denna taktik var ju inte särskilt lämplig att ge luft åt, då det skulle dels alarmera de inhemska protektionisterna och samtidigt försvaga förhandlingspositionen gentemot Frankrike. Om dessa visste att motparten ändå hade för avsikt att liberalisera sin tulltaxa fanns ju ingen större anledning att själv bjuda på lättnader i den egna politiken (förutsatt att man besatt en syn på handel som mer eller mindre ett nollsummespel). Gripenstedt hade dock vägar som han kunde kommunicera med de liberala på, särskilt via tidningsmannen S. A. Hedlund (bilden nedan) i Göteborg, tillsammans lade de upp den frihandelsvänliga propagandakampanjen.


I riksdagen var vice talmannen i borgarståndet Per Murén (bl a genom sin plats i bevillningsutskottet) en av de starkaste förespråkarna. Borgarståndet var också det starkaste fästet för frihandeln i riksdagen. Vid omröstningen om avtalet utföll 51 röster för och endast 8 emot. Bland förespråkarna märktes Lars Johan Hierta, C. F. Waern m fl**. Kända som notoriska frihandelsmotståndare var numera främst representanterna för textilstaden Norrköping, i detta fallet fabrikör Sääf, som yrkade att avtalet skulle förkastas.

Avtalet var länge omstritt i både riksdagen och i pressdebatten. En känslig sak var att man här kunde anse att regeringen inkräktat på riksdagens bevillningsmakt enligt paragraf 57 i 1809 års RF. Enligt paragraf 60 tillhörde tullen riksdagens bevillningsmakt. Vad som främst väckte debatt i denna del var att avtalet band den svenska tulltaxan för 12 år, medan bevillning endast fick meddelas till näst kommande bevillningsbeslut (1809 års RF, § 61.).

I 1809 års regeringsform står det visserligen inget uttryckligt förbud mot att sänka beviljade avgifter (eller motsvarande); man var ju främst inriktad på att förhindra ökade pålagor utan ständernas hörande. Frågan kunde dock uppkomma att statens inkomster minskade när t ex tullar sänktes (som följd av t ex förhandlingar med främmande makt) och det därför kunde uppkomma behov av kompenserande inkomster, t ex i form av höjda tullavgifter på andra varor i tulltaxan; då blev det ju uttryckligen en fråga om bevillning. (Utred skillnaden mellan bevillning som total inkomstsumma som ständerna åtog sig, respektive bevillning som bestämda belopp för taxor och avgifter.)

Från protektionistiskt håll ville man också gärna framhålla att regeringen överhuvud inte fick röra ständernas bevillning, d v s lika lite höja som sänka tullavgifter, men då var ju syftet mera att förhindra en sänkning av tullskyddet snarare än att man var så pigg på att betala högre tullar för sin import.

En annan stridsfråga var riksdagens kompetens när det gällde utländska traktaters ratificering. Kungl Maj:t hade visserligen enligt regeringsformen ensam makt att sluta förbund med främmande makt (RF § 12), därför var riksdagens godkännande i allmänhet överflödigt för traktats giltighet. (Här komplicerades frågan ytterligare genom att unionsbrodern Norge hade andra bestämmelser som innebar ett större inflytande för stortinget än riksdagen på detta område.) Men här var dock som sagt fråga om riksdagens bevillningsmakt, och regeringen tycks ha ansett det vara bäst att förankra avtalet där. Själva avtalet hade också i mycket initierats genom en viljeyttring i den riktningen från riksdagen några år tidigare.

Man var dock angelägen från regeringen att riksdagen endast skulle få ta ställning till avtalet i sin helhet, när det var färdigförhandlat och i praktiken redan börjat gälla. Gripenstedt fick ta emot mycket flack för sitt som man ansåg inkonstitutionella handlande, i det stora hela klarade han sig från formella anmärkningar, men politiskt tog han mycket stryk. På grund av detta och sviktande hälsa avgick han under året från finansministerposten.

Debatterna i stånden under vårvintern 1866 blev livliga. Avtalets anhängare avgick dock med segern: i borgarståndet lätt (se ovan); ganska jämt hos adeln - 237 mot 166 - och knivskarpt hos prästerna, 28 mot 27; här var man bl a rädd för den demoraliserande verkan som importen av franska lyxvaror kunde ha på den svenska allmänheten. Men avgörande för många var att inte förnärma regeringen inför främmande makt genom ett avslag. Hos bönderna var övervikten för avtalet tämligen betryggande, 73 mot 27.*** Om man får tro en presskommentar från Jönköpingsbladet (13 februari 1866), var bönderna raka motsatsen till de asketiska lyxföraktande prästerna:

Efter denna beskrifning öfwer Allehandas redaktionsfrukost, som räckte hela Söndagen,
tillåter jag mig bjuda er på litet fransk traktat, ehuru rätterna äro uppätna, winet
utdrucket och endast obetydliga qwarlefwor återstå på faten. Bönderna hade efter
wanan god aptit samt läto traktaten sig wäl smaka, från det franska bränwinet på
smörgåsbordet till winet på steken och de fina desserterna. Derpå drucko de kaffe, som
till wåra sockerraffinadörers förtwiflan serverades med franskt raffinad, och togo sig
derpå åtskilliga fina likörer, under det Dagligt Allehanda skrek på landets ruin och den
öfwerhand tagande lyxen och öfwerflödet; men bondgubbarne läto sig deraf ej
bekomma, utan åto och drucko med god smak.

Med andra ord kan man säga att mot den oemotståndliga naturkraften i det svenska folkets hunger och törst efter mer och bättre varor, efter livets goda, stod folkets moraliserande förmyndare sig slätt. En lärdom så god som någon ...

*Jag bygger här särskilt på Olle Gasslanders biografi över Gripenstedt.
**Det kan noteras att Waern - senare president i kommerskollegium - tillsammans med Murén och generaltulldirektör Bennich - som gjorde en stor insats för frihandelsavtalet och genom den fick sin GD-post, och adlades! - senare blev hedersledamöter av Cobden Club, vilket jag skrivt om här. Kretsen bakom avtalet återfinns några år senare, 1877, som grundare av Nationalekonomiska föreningen!
***Forskningen är delad till varför bönderna här visade sig frihandelsvänliga, somliga menar att de var tacksamma mot regeringen för representationsreformen, andra (Gasslander) menar att handelsavtalet inte berörde jordbruksprotektionismen, att ta bort tullskyddet för industrin kunde ju ligga i ståndets ekonomiska intresse, inte att förglömma deras konsumentintresse enligt Jönköpingsbladets skrivning! Den gemensamma protektionistfronten var i vilket fall bruten för den här gången, en av Gripenstedts beräkningar bakom avtalet.

Not: Samtliga bilder från wikipedia commons.