måndag 23 april 2018

Ave och "spökvetenskapens gamle veteraner"

Signaturen Ave - folklivsforskaren, författaren m m Eva Wigström (1832-1901) företog under sommaren 1881 en av sina flera insamlingar av folkminnen, folkseder m m i Skåne, som underlättades genom bidrag från både kung Oscar II och Arthur Hazelius vid Nordiska museet. Resandes kors och tvärs genom landskapet för att uppsöka bärarna av folkkulturen som ofta var lite blyga att delge sina kunskaper som de nog visste inte alla gånger var så gångbara i den moderna diskursen:

Visserligen underlättar folkets ännu lefvande tro på svartkonst,
signeri, hemlighetsfulla väsen, gengångare m. m. till en
stor del forskarens möda, men äfven den okunnigaste
har en aning om, att »de lärde» förkasta denna tro,
och då det ej skall mycket till, för att i våra mera
aflägsna bygder bli räknad bland dem, så känner jag
mig dubbelt tacksam för det oförbehållsamma
förtroende, som allestädes blifvit mig visadt.*


Här och senare ställer hon upp en intressant position i det fält som den ockulta väckelsen kan sägas ha ingått i. Hennes utgångspunkt är folktrons ockulta kunskap som ställs i positiv dager i förhållande till spiritismen och den psykiska forskningen. Hon gjorde det i sammanhang med Carl von Bergens föreläsningar i Stockholm under rubriken "Själslifvet i ny belysning" (1887) som bl a behandlade spiritismen, teosofin och den psykiska forskningen. Dessa betecknas av Ave som moderna. Men folkets visdom var väl så stor som de akademiska spökforskarnas i Stockholm menade hon i en kåserande krönika över ämnet. Men därför ville hon inte ge någon spökvetenskap - vare sig gammal eller ny - någon högre status, själv trodde hon hellre på Gud och det sunda förnuftet. Den nya spökvetenskapen var snarare ett symptom hos det moderna samhället som tog äran åt sig för uråldrig folklig visdom.

Jag tror ej, att den nya spökvetenskapen, med alla sina mystiska förgreningar förmår uppfinna något, som ej folktron redan känner till; ty äfven skenande fantasi har sin gräns, så vida den ej rent af kastat förståndet ur sätet. Men äro de nya spökena jemte alla de andra fenomen nu upphöjda i - vetenskapligt stånd, så det i sin ordning, att också de gamla blifva det. Och när man i Hufvudstaden "med lifliga applåder" helsar den akademiskt bildade man, som föreläser öfver uppstufvade bitar af gammal folktro, så måste man i rättvisans namn påyrka, att våra förföljda "kloka gubbar" och "kloka kärringar" åtminstone få medalj för medborgerliga förtjenster, om man ej ännu vill gifva dem nordstjernan.
Hvarje rättvis svensk man och qvinna skall säkert medgifva, att det är en helig pligt att ej förgäta
spökvetenskapens gamle veteraner för deras så mycket yngre lärjungar.
(Eva Wigström, "Gamla frukter i nya skålar", i Svenska Dagbladet 1887-02-16)

Det intressanta här är hur den ockulta väckelsens diskursiva fält får ytterligare en position, företrädd av kvinnlig forskare med folkligt, modernt (liberalism, feminism) och provinsiellt perspektiv. Det ska noteras att hon också skrev skönlitteratur - t ex Under Salomos insegel (1893) - i samma sammanhang som t ex Selma Lagerlöf - tidskriften Idun, under början av 1890-talet. De verkar haft liknande anslag med miljöer, intriger o s v hämtade från de folkliga skrönorna och sederna. Jag vill här också gärna se en koppling till Marie Corellis ockulta fiktion.

*Förord till Eva Wigströms Folkdiktning, visor, folktro, sägner och en svartkonstbok. Andra samlingen. Torsten Hedlunds förlag, Göteborg 1881.


fredag 13 april 2018

Teosofiska notiser

Året var 1894. Teosofiska samfundet hade funnits i Sverige i fem år. Ett par notiser får ge en blixtbelysning av hur det relaterades i den svenska pressen. Ivan Aguéli satt häktad i Frankrike för misstankar om samröre med anarkisterna. En fransk anarkist hade varit inneboende hos honom och anarkistiskt material hittats i bostaden. I Jämtlandsposten för 13 juli relaterades händelsen. Intressant är hur Aguéli (ännu Agelii) porträtteras: "Ovanligt begåfvad och omtyckt af alla, som han blifvit bekant med, är han dock, som för öfrigt är en varm vän af de teosofiska lärorna, mycket exentrisk." Teosofin bakades här samman med konstnärskap, begåvning, excentricitet och vänlighet.

I Söderhamns Tidning för den 25 maj fick läsarna veta att "En märklig dam gästar för närvarande hufvudstaden, nämligen fru Besant, engelska till börden". Om Aguéli var excentrisk så var Besant märklig. Tidningen fortsatte: "Hon har gått igenom alla möjliga utvecklingsstadier, varit fritänkare, radikal, socialist och med hänförelse kämpat för dessa åsikter." Nu ingick evolution som en viktig beståndsdel i teosofins läror, men här ville nog tidningen snarare peka på det excentriska och ostadiga hos teosoferna. Teosofin betecknas som en religiös lära av tidningen, och det var om den hon skulle hålla föredrag om på inbjudan av teosofiska samfundet i Stockholm, "ett litet sällskap, bland vars mest intresserade medlemmar nämnes en grefvinna Wachtmeister".

Religiös värme, excentriska, märkliga, få: Ungefär så kan man summera pressbilden av teosoferna efter fem års närvaro i det svenska pressmedvetandet.

onsdag 11 april 2018

Bröder frimurare och teosofer

Vill bara notera en intressant iakttagelse: kombinationen frimurare och teosof. I några födelsedags- respektive dödnotiser från svensk press under 1:a VK framkommer denna kombo. Ingeniör T. Algren från Råsunda fyllde 1918 70 år. I hyllningsnotisen framkommer att han utgivit teosofiska skrifter samt var medlem av frimurareorden "m. fl. ordnar och sällskap". (SvD 7 feb 1918). I dödsannons från 1917 över apotekaren John Amnéus berättas att: "En rik blomstergärd med kransar från bl. a. Teosofiska samfundet samt frimurarebröder hade ägnats den aflidnes minne."(SvD 12 nov 1917) Dr Gustaf Sander frambar ett sista tack vid båren och sång framfördes av en "damkvartett". Doktor Sander är känd som en ledande svensk teosof.

Två saker står fram här: Dels att det var givet att skylta med sitt teosofiska engagemang och dels att det inte tycks varit svårt att kombinera teosofi och frimureri. Särskilt det svenska frimureriet har framställt sig som stående på kristen grund medan teosofin inte självklart har ansetts förenlig med kristendomen, även om teosoferna själva ville motsäga detta. Ytterligare att märka är att denna kombination inte var öppen för kvinnor då de var utestängda från det etablerade frimureriet. De två männen är från bildad medelklass, också det av intresse.

Vad är det då som förenar teosofi och frimureri? Personlig växt och bildning är säkert en förenande länk. Broderskapsidealet en annan. En tredje viljan att göra gott för sina medmänniskor. En fjärde, men något mer vag länk: intresset för esoterik, och rentav ockultism. Denna sida har frimurarna velat skylta mindre med, men uppenbart har det intresset funnits inom orden ända från dess början under 1700-talet. Inom teosofin är detta intresse öppet deklarerat, men kanske nertonat i svenska teosofiska kretsar där personlig utveckling, välvilja/broderskap mer stått i fokus. Så även den länken torde kunna finnas mellan de båda samfunden.

lördag 7 april 2018

En teosofisk villa i Stocksund

Vintern 1917 tog sig Svenska Dagbladets medarbetare med signaturen Vanja ut till en villa i Stocksund, av bilden som illustrerar artikeln att döma var den väl inbäddad i snö och barrskog (artikeln publicerad i SvD 14 januari). Läsaren fick veta att det var fråga om teosofernas första stadigvarande koloni i Sverige. Artikeln inleddes med en översikt av teosofins plats i pressrapporteringen de senaste åren. Året 1913 markerades som senaste gången då teosoferna haft en större plats i tidningsspalterna: "Sista gången det teosofiska samfundet lät mera allmänt tala om sig här i Sverige var väl under den bekanta striden mellan mrs Tingley och representanter för svensk hembygdskänsla angående Raja-Yogaskolan på Visingsö sommaren 1913. Sedan dess har det varit ganska tyst om dem."

Artikeln redogjorde sedan för teosofins uppdelning på två större grenar, dels Det universella broderskapet under amerikanskan Tingley och Teosofiska samfundet under Annie Besant. Tingleys samfund hade enligt artikeln endast cirka 600 medlemmar i Europa och Amerika medan "det stora Teosofiska samfundet /.../ består af cirka 25 000 medlemmar och räknar sina anhängare i hundra tusental spridda öfver hela världen med teosofiuniversitetet i Adyar nära Madras i Indien som centralpunkt och miss Annie Besant och hennes större eller mindre profeter som sammanhållande krafter". Skillnaden i samfundens inriktning och karaktär diskuterades också: "Den mest iögonenfallande skillnaden mellan dessa båda grupper är kanske den förras amerikanska smartness och reklammakeri och de senares allvarligare sträfvanden mot inre fullkomning enligt sina speciella teorier om uppnåendet häraf."

Trots tystnaden i media var teosofernas föreställningar om karma, reinkarnation m m mycket mer spridda och kända i Sverige än vad man allmänt hade klart för sig. Men Besants teosofer hade inte för vana att slå på pukor och blåsa i trumpet för att sprida sina läror menade skribenten. Nu hade i alla fall deras etablerande av en liten koloni i en villa i Stocksund gjort deras verksamhet nyhetsvärdig. Kolonin var dock inte helt ny, den hade verkat under några somrar i Båstad och under hösten föregående år (1916) i en våning i Stockholm på Bragevägen 10 A, "men först sedan medlemmarna nu inköpt tomt och en stor präktig villa kan man tala om ett samfund i det stora samfundet med fast mark under fötterna". Det var kanske en viss överdrift i detta påstående, teosofernas båda grenar var enligt min bedömning tämligen väl etablerade i Sverige sedan 1890-talet. Att skapa en koloni med egen fastighet skapade ytterligare fast mark under fötterna och bidrog till rörelsens institutionalisering.

Reportagets "kvinnliga kvickhet" illustreras av reporterns beskrivning hur hon togs emot i villan: "Då en af Svenska Dagbladets medarbetare för några dagar sedan gjorde ett besök i kolonien, blef hon på det älskvärdaste mottagen af de nio ungdomar, som utgöra kolonien. Den som väntat sig något mystiskt och beslöjadt med andebelysningar och magnetiska stenar, bordknackningar och elektriska fluida à la Marie Corelli måste känna sig grymt besviken öfver den hemtrefliga villan, inredd med möbler från N. K. och en högst materiell vegetarisk måltid." Här både normaliserar och trivialiserar skribenten teosoferna. De var högst lika materiella som sin moderna samtid. Lite löjligt var väl också det hela men skribenten var samtidigt nyfiken på dessa unga människor som utgjorde kolonin: "Det är endast det yngre släktet, hvilket, allt sedan de börjat tänka själva, insupit teosofiska idéer, som där bilda kärnan till en som de hoppas med tiden lifskraftig och utvecklingsduglig koloni." Men de hade för säkerhets skull en myndig överrock - "överstyre" -  i form av paret advokaten Hugo Fahlcrantz och dennes hustru skulptrisen Greta Fahlcrantz. Annars levde de i fullkomligt genomförd kommunism till allas belåtenhet.

Snarare än ockultism enligt den exotiska förväntan som skribenten gav uttryck för efter författarinnan Marie Corellis populära litterära ockulta fantasier, så strävade kolonisterna efter karaktärsdaning: "För dessa ungdomar synas de ockulta forskningarna, talet om auror och astralkroppar, mera ligga på sidan om deras intressen, som riktar sig på en 'träning af karaktären" till uppnående af subtilare själsliga affekter än vanliga dödliga kunna skryta med och verkligen lägga ned allvar och ifver i sitt arbete på att dana sin själsliga styrka - hufvudsakligen genom meditation - till hvad verkan det hafva kan." De unga kolonisterna var en blandad skara ambitiösa individer: kandidat Ingelman hade studerat ett par år vid teosofernas universitet i Adyar och fortsatte nu sin bildning i kolonin; en annan studerade musik; en tredje "är världsmästare på skridskor"; ytterligare andra hade "borgerliga yrken i staden och söka endast under hvilotiden sin tillflykt till Stocksundsvillan".

Verksamheten omfattade ett par möten i veckan. På söndagarna hölls större sammankomster för upp till sjuttio personer, alla unga människor. Det andra mötet var för mindre grupper mer initierade teosofer. Man höll föredrag och musik spelades, framför allt Wagner.

Kontexten, det var 1917 under världskrigets mest mörka skede, speglas i artikeln: "Något som särskilt sysselsätter teosoferna för närvarande är frågan, om ej världskriget skall och redan har fört med sig en djupare syn på lifvet hos de hemsökta folken och åtminstone väckt ett intresse för tankarna på ett lif efter detta, som ej fanns förut, och en aning har gripit dem att dessa strömningar skola leda till ett lifligare intresse för teosofiens läror om reinkarnationen och framåtskridandet." Skribenten kommenterade lakoniskt: "Det är ju möjligt att de få rätt."

Artikeln är skriven i en kvick kåserande stil, nedlåtande och nyfiken på samma gång. Teosofin blir ett tecken för det moderna flödet: sökandet efter något stadigvarande i modernitetens flyktighet. Lättheten, munterheten i stilen svarar mot ett vemod över alltings förgänglighet. Krigets allvar tränger igenom, kanske får de unga teosoferna rätt i sina prognoser. Villaidyll bryts mot krigets och dödens allvar. Teosofernas villa blir en gränspost mellan det modernas flyktighet och de eviga frågorna. Men också en tillflykt för Corellifantasier i en högst materiell N.K-vardag. En kommunistisk cell för experiment inför en oviss framtid. Snart nog skulle den havande tiden 1917 föda en mängd framtider där den lilla världen i villan verkade som en spegel av de olika alternativen. Kommunismen skulle plöja sin väg i vågor av blod. Fascismens fantasterier med ockulta inslag trampa fram över lik. Fredsvänner och Nationernas förbund vanmäktigt predika människornas broderskap. Annie Besant inspirera en antiimperialistisk våg med Gandhi i spetsen att frigöra kontinenter från en trött imperialism. Ja: "Det är ju möjligt att de få rätt."

tisdag 27 mars 2018

Liv i logen

Teosofiska samfundet organiserades lokalt i loger. Ett par notiser från dagspressen 1896 ger en inblick i hur livet som teosof kunde gestalta sig i det lokala sammanhanget. Göteborgs Aftonblad rapporterade den 6 oktober att mrs Isabel Cooper Oakley hållit ett teosofiskt föredrag på Handelsinstitutets sal (i Göteborg antagligen). Det behandlade "lifvets och dödens vetenskap". Den något syrliga notisen berättade att "Mrs O. är en af de många emissarier som det beryktade Teosofiska Samfundet sänder världen rundt för att göra propaganda för den 'occulta vetenskapen' och det thibetanska brödraskapets besynnerliga mystère." Redan här kan man se hur det lokala teosofiska livet sammanbinds med ett globalt, och rentav metafysiskt sammanhang. Notisen ville dock tona ned det stora och betona att mrs Oakleys föreläsning inte var "besökt af mer än omkring 40 personer, till största delen medlemmar af den teosofiska föreningen här". Ett tydligt utifrånperspektiv som bryts mot det förmodade perspektivet hos den lilla tappra skaran lokala teosofer som levde i det stora blå.

Isabel Cooper Oakley (1854-1914) var enligt hennes bio på wikipedia "a prominent Theosophist and author". Hon var dotter till en brittisk kolonialadministratör i Indien som trodde på flickors rätt till god utbildning vilket hon också fick. Hennes omfattande författarskap omfattade ämnen som medeltida mystik, greve St. Germain och frimureri.

Hon var tydligen utsänd på föredragsturné. I Sverige höll hon några dagar senare ett föredrag i Stockholm. Förmodligen kan syftet ha varit både att stärka de lokala teosoferna och att sprida intresse och kunskap om teosofin hos den svenska allmänheten. I Göteborg handlade föreläsningen om "teosofernas tro på reinkarnationen, Karmas lag, gaf en historik öfver teosofiens uppkomst och utveckling o. s. v." Göteborgstidningen var som sagt syrlig i sin kommentar: "Det hela var temligen tråkigt. Af mahatmer såg man inga spår, ehuru utan tvifvel flera voro i salen närvarande." Tidningen ville visa att hon inte nådde utanför den trånga kretsen av lokala teosofer, någon nyrekrytering var tydligen inte att tänka. Teosoferna och mrs Oakley drog sig efter föredraget tillbaks till deras lokal där hon höll "mottagning för alla dem som vilja spörja henne om "science of life and death."

Om Göteborgspressen var tendentiös på nyhetsplats var Stockholmsdito mer neutralt rapporterande (Aftonbladet 12 oktober). Fördraget hölls i Stockholm på Hotel Continental inför "Ett hundratal damer och herrar /.../ till stor del medlemmar af härvarande teosofiska loger." Här får man veta att föreläsaren varit medlem av teosofiska samfundet i 12 år. I föreläsningen behandlades samma ämne som i Göteborg: vetenskapen om livet och döden ur ett teosofiskt perspektiv. Hon påvisade teosofins ursprung i sammanhang med de äldsta religionerna och hur de levt underjordiskt inom gnostiska sekter och hemliga brödraskap fram till nutiden. Teosofins grundläggande läror presenterades och med hjälp av dem förklarades livets och dödens mysterier samt mänsklighetens uppgift och mål. Inga snäva perspektiv med andra ord. Men även här ser vi hur pressen snävade in perspektiven. Även i Stockholm predikade hon främst för den lokala kören av teosofer. Liksom i Göteborg avrundades sammankomsten med frågor och svar samt med att en snävare krets drog sig tillbaka, här för att inta "te i ett angränsande rum".

Teosoferna i logerna hade tagit sig ut i ett semioffentligt sammanhang, tydligen för att manifestera sig utåt genom ett celeber och spännande internationell gäst men också för att samtidigt stärka länkar inbördes och med det stora teosofiska sammanhanget ute i världen. Det var ju också en av de grundläggande syftena med teosofiska samfundet att predika och praktisera mänsklighetens brödraskap. Av pressens rapportering och mottagandet av den resande föreläsaren får man intrycket att teosoferna var få men aktiva med stark inbördes sammanhållning och hög känsla för sin rörelse och mission. De levde förmodligen i känsla av att tillhöra ett avantgarde för mänsklighetens utveckling med rent kosmiska undertoner. Den lokala logen knöts till evighetens stora tempel. Men för svensk press var de en liten klick välvilliga men något naiva excentriker. Kvinnor därtill.*

*Och för just dessa var nog teosofin särskilt givande som rum och instrument för handling/tänkande. Teosofins förgrundsgestalt och grundare var ju madam Blavatsky, och efter hennes död intog två kvinnor de ledande rollerna i de två grenar som teosofin delades i efter en schism under mitten av 1890-talet. Annie Besant som ledare för den i Indien baserade Adyargrenen och Katherine Tingley som utvecklade en amerikansk gren med centrum vid Point Loma i Kalifornien.

söndag 19 november 2017

Marie Corellis två världar

Briar Farm står öde, endast Robin är kvar, den unga flickkvinnan Innocent vilar i en kall grav en mil bort. Marie Corelli (1855-1924) gestaltar karma i Innocent (1914), en sång till det oskyldiga hjärtat och dom över en lumpen (manlig) värld. En glödande esoterisk pil i novembermörkret - de stora sambanden där döden spelar en konstruktiv roll. Om det var avsiktligt vet jag inte, men det finns en märklig vågrörelse i hennes berättelser, mörker - ljus, plötsliga vändningar som känns som de ibland motsäger det som sagts om karaktären en sida förut. Eller att karaktärerna agerar i trots mot berättarrösten - oskuldsfull och svag, nej inte särskilt, den damen tar verkligen för sig osv. Och en kvinnas blick för kvinnlig skönhet; Corelli ska ha varit lesbisk med en varm moderlig blick för den unga romantiska begåvade flickkvinnan.

Ja, det är intressant och berikande att läsa Corelli, småputtrande passionerat, förälskat tar jag mig genom hennes böcker, hittills tre: Två världar (originalet A romance of two Worlds från 1886, (utgiven på svenska 1889, översatt av Emilie Kullman); Thelma (också utgiven på svenska 1889, med samma översättare) samt nu nyligen Innocent i två delar, på svenska 1914. Corelli är tydligt inspirerad av spiritualismen och den tidens ockultism. De stora sambanden finns som en ram till hennes berättelser; de handlar om kampen för oskulden, skönheten, sanningen och kärleken. Den unga oskuldsfulla begåvade kvinnan är hjärtat, bäraren, av dessa värden; mannen ofta den som förtrampar dem. En kvinnlig själ i kamp mot en manlig materialistisk värld.

Två världar skapar ett slags portal till hennes berättarvärld, och även om den inte direkt refereras i hennes senare böcker finns den där under ytan och styr berättelsens riktning och logik. Det finns en högre rättvisa, en ideal värld som genom försynen styr händelsernas gång; det är tydligt i Innocent, där karma enligt min mening är den styrande principen. Karaktärernas synder hemsöker dem själva eller deras barn, Gud hämnas och välsignar i flera släktled.

Corelli har en styrka i sin förmåga att gestalta sina karaktärer, att förtäta händelser och miljöer, samspelet mellan inre och yttre händelseförlopp. Att själen och naturen växelverkar är en ockult kärnsanning och den delar Corelli fullt ut till fördel för sina berättelser. De känns hela och öppnar mot en större ideal värld som känns verkande och verklig. En svensk motsvarighet till Corelli vill jag se i Lucie Lagerbielke vars berättelser mycket påminner om Corellis. Båda mycket bedårande excentriska, berikande och begåvade författarinnor, och begåvade i de högre dolda "verldarna". De är två viktiga guider i min forskning i den ockulta väckelsen under 1800-talets senare del och de tidiga decennierna av 1900-talet.

Uppdatering: I en biografisk skiss i Mystic Light Library Bulletin (v2, n5, jan 1912) återger Margaret Dickson att psykisk forskning var den drivande kraften i Corellis författarskap; hennes första bok A Romance of Two Worlds betraktades av hennes förläggare George Bentley som en "'spiritualistic' book" som hon helst inte borde upprepa för att inte förlora läsare. Men Dickson visar hur det fanns en plan i hennes fortsatta författarskap, hon tog sig friheten - när hon väl etablerat sig som storsäljande populär författare (fr a efter Thelma) att fortsätta det som hon såg som allra viktigast: "I then considered myself free to move once more upon the lines which my study of psychic forces had convinced me were of preeminent importance. And moved by a strong conviction that men and women are hindered from attaining their full heritage of Life by the obstinate interposition of their merely material Selves ..."

Dickson fortsätter:
"In this most interesting account of her writings Miss Corelli plainly
tells us that the psychological side of her work, covered by the six
books, “A Romance of Two Worlds,” “Ardath: The Story of a
Dead Self,” “The Soul of Lilith,” “ Barabbas,” “ The Sorrows of
Satan” and “The Master Christian” “are the result of a deliberately
conceived plan and intention, and are all linked together by thè one
theory. They have not been written solely as pieces of fiction for
which I, the author, am paid by the publisher, or you, the reader, are
content to be temporarily entertained,— they are the outcome of what
I myself have learned, practised and proved in the daily experiences,
both small and great, of daily life.”


Tack till http://www.iapsop.com/

tisdag 7 november 2017

"Själslifvet i ny belysning"

Aftonbladet 10 januari 1887
Jag har i ett tidigare inlägg belyst ockultismens introduktion i Sverige genom böcker översatta av Victor Pfeiff. A.P. Sinnetts Den dolda verlden som utkom 1887 kan sägas vara nyckeltexten i denna introduktion. 1887 skedde också en annan slags introduktion, genom ett till boken kompletterande medium: föreläsningen. Om Victor Pfeiff och hans vän A.F. Åkerberg hade en nyckelställning i översättning av texter inom esoterism/ockultism, spiritism/spiritualism samt psykisk forskning till svenska, så hade doktor Carl von Bergen (1838-1897) en lika viktig roll inom föreläsningens domän för att introducera triaden psykisk forskning - spiritism - teosofi i Sverige.* Vintern 1887 inledde han i Stockholm på Arbetareföreningens lokaler en längre serie föreläsningar över dessa ämnen som väckte ett stegrande intresse.** Den hade en föregångare i en serie föreläsningar i Göteborg hösten 1886. Jag håller förnärvarande på att transkribera ur det rika pressmaterial som skapades kring föreläsningarna.

*Protokollssekreteraren J.C. Hellberg hade 1872 hållit en uppmärksammad föreläsningsserie om spiritismen i Göteborg. von Bergen var m a o inte först, men hans grepp att koppla samman triaden psykisk forskning, spiritism och teosofi i samklang med tidens debatt och litteraturutgivning gav ett starkt genomslag som starkt bidrog till en institutionalisering genom t ex Teosofiska samfundets etablering 1889 och Svenska samfundet för psykisk forskning 1890 där von Bergen var drivande.
**För att citera GHT 24 januari 1887: "Dessa föredrag följas med ett synbarligen växande intresse. Vid det andra uppgick åhörareantalet till öfver 300, vid det tredje till närmare 400."