tisdag 7 november 2017

"Själslifvet i ny belysning"

Aftonbladet 10 januari 1887
Jag har i ett tidigare inlägg belyst ockultismens introduktion i Sverige genom böcker översatta av Victor Pfeiff. A.P. Sinnetts Den dolda verlden som utkom 1887 kan sägas vara nyckeltexten i denna introduktion. 1887 skedde också en annan slags introduktion, genom ett till boken kompletterande medium: föreläsningen. Om Victor Pfeiff och hans vän A.F. Åkerberg hade en nyckelställning i översättning av texter inom esoterism/ockultism, spiritism/spiritualism samt psykisk forskning till svenska, så hade doktor Carl von Bergen (1838-1897) en lika viktig roll inom föreläsningens domän för att introducera triaden psykisk forskning - spiritism - teosofi i Sverige.* Vintern 1887 inledde han i Stockholm på Arbetareföreningens lokaler en längre serie föreläsningar över dessa ämnen som väckte ett stegrande intresse.** Den hade en föregångare i en serie föreläsningar i Göteborg hösten 1886. Jag håller förnärvarande på att transkribera ur det rika pressmaterial som skapades kring föreläsningarna.

*Protokollssekreteraren J.C. Hellberg hade 1872 hållit en uppmärksammad föreläsningsserie om spiritismen i Göteborg. von Bergen var m a o inte först, men hans grepp att koppla samman triaden psykisk forskning, spiritism och teosofi i samklang med tidens debatt och litteraturutgivning gav ett starkt genomslag som starkt bidrog till en institutionalisering genom t ex Teosofiska samfundets etablering 1889 och Svenska samfundet för psykisk forskning 1890 där von Bergen var drivande.
**För att citera GHT 24 januari 1887: "Dessa föredrag följas med ett synbarligen växande intresse. Vid det andra uppgick åhörareantalet till öfver 300, vid det tredje till närmare 400."
 

söndag 29 oktober 2017

Ett ord och dess introduktör - "ockultism" och Victor Pfeiff

KB har en förnämlig tjänst på nätet - http://tidningar.kb.se/, som ger tillgång till digitaliserade svenska tidningar fram till 1901. Jag är en flitig och nöjd användare. Min forskning skulle utan denna tjänst i det närmaste vara omöjlig. Den här gången har jag gjort en sökning på ordet "ockultism". Det är ju något godtyckligt att välja just den böjningen. Men någonstans måste man börja, och det är just nu mest ett experiment. Ockultismen, ockult, ockulta och andra stavningar m m måste ju också undersökas, men det får vänta till senare tillfällen.*

Sökningen på "ockultism" visar sig vara spännande och fruktbar. Bilden nedan visar träffarna i min sökning: grafen visar hur sökträffarna sprids under perioden 1887-1901. Man kan notera två högfrekventa perioder/år, runt 1890 och runt 1897, 1890 och 1897 redovisar de högsta talen: 12 st. Det är å andra sidan tämligen blygsamt i ett större perspektiv och däremellan är det tunt med träffar. Någon ockult väckelse i bred mening kan man knappast tala om, i alla fall inte i den allmänna debatten. Mot det kan man invända att ett enstaka ord riskerar missa viktiga skeenden. Och det stämmer delvis: runt 1890 har vi två intressanta skeden som förmodligen avspeglar sig i den höga stapeln då: dels bildandet av den svenska avdelningen av teosofiska samfundet 1889 och bildandet av Svenska samfundet för psykisk forskning 1890. Men trenden fångas ändå in på ett bra sätt, runt 1890 fanns ett stort intresse för företeelser som kretsade kring det övernaturliga, det psykiska, det mystiska och ockulta. (Jag lämnar här den senare puckeln runt 1897 till ett senare tillfälle)

När jag går ner i de enskilda träffarna visar sig något intressant: Den första träffen är från 1887 och gäller en artikel i Östgöta Correspondenten 8 juni, en anmälan av teosofen A.P. Sinnetts Den dolda verlden, översatt till svenska av friherre Victor Pfeiff och utgiven på Looström & Kompanis förlag i Stockholm samma år. Träffen för 1888 gäller en anmälan av den franske författaren och teosofen Jules Lerminas Dolda makter, utgiven på C. Sunessons förlag i Stockholm och översatt av H.A. Ring. Victor Pfeiffs namn återkommer i samtliga träffar för 1889 som avser annons för Franz Hartmans Magi, Hvit eller Svart, utgiven av Svenska avdelningen av Teosofiska samfundet. Pfeiff är översättare även denna gång. I den utvidgade titeln ingår ordet ockultism, för första gången till en svensk bok? "Innehållande praktiska vinkar för dem som studera ockultism."

En fin biografisk artikel av Gunnel Furuland om Pfeiffs arbete som översättare finns här; jag citerar därifrån: "[Pfeiff fick en] viktig position som en av teosofins främsta introduktörer i Sverige." Han ingick i styrelsen för den svenska avdelningen av Teosofiska samfundet redan från bildandet 1889 (se t ex Aftonbladet 1889-02-15). Vi ser alltså att ordet ockultism hänger samman med introduktionen av Blavatskys teosofi i Sverige. Samtliga av de tre författarna ovan hade anknytning till teosofin; två av böckerna översattes av Pfeiff. Han levde mellan 1829 och 1901, hans sista år täcker detta tidiga skede av den teosofiska ockultismens inträde i Sverige. Förutom teosofin var han engagerad i flera av tidens alternativa rörelser som de förnuftstroende m fl. Han var från 1891 redaktör för Teosofisk tidskrift. En stor del av sin inkomst verkar han fått från sitt översättningsarbete. Bilden av en sökande idealist träder fram. Ett ord och dess introduktör som haft en stor betydelse för alternativa tankemönster i modern svensk kultur.

*Det kan noteras att det förekom en stavningsvariant: "occultism". Jag har också funnit "teosofin" skrivas som "teosofien" och "theosofien".

söndag 27 augusti 2017

Den svarta upplysningen

"Läraren talade: Allt tjänar, och villfarelsen blir
ofta sanningens befordrare. Vid slutet av förra seklet
började materialisterna att snoka i det fördolda,
och en vacker dag upptäckte de människans förmåga
att under hypnotiskt tillstånd skåda det fjärran låg, se det
osynliga och genomtränga framtiden. Därmed
uppfyllde de, kostligt nog, det ärofulla värvet att bevisa
siar- och spådomskonst samt möjligheten av
underverk. Teosoferna som verkligen i en ryslig tid av den
»svarta upplysningen» sökte bakom företeelserna och
uppgrävde gammal god visdom, förhöllo sig dock
fientliga mot kristendomen och gingo så långt att skicka
en profet till Indien för att varna för missionärerna.
Men med tiden började de granska kristendomen igen
och voro nu rustade att godkänna och förstå
mysterierna om Kristi mänskoblivande och försonings-död,
sakramenten och underverken. Och se: nu har den
sista profetissan skrivit en bok till kristendomens
förklaring och försvar. Alla vägar synas bära till Kristus,
och inga ha tjänat kristendomen så, som de
materialistiska ockultisterna och de ateistiska teosoferna. Det
unga Frankrike är kristnat av hedningarne, och
bondförståndets sista apostel står där ensam som ett
gammalt spektakel, uti en infernisk självförblindelse,
troende sig vara den enda upplyste i världen. Hoppas vi
att upplysningen är slut med honom? – Ja, vi hoppas!"

PM: En liten inblick i Strindbergs relation till teosoferna. Från En blå bok I (1907), s 106f (Samlade skrifter 1912-) Själv tycks han finna sanningen i kristen mystik färgad av fransk ockult rosenkorsmystik och Swedenborg. Teosoferna finner han på rätt sida i striden mot materialisterna, och de tycks snart finna den kristna sanningen. Den senaste profetissan kan avse Annie Besant. Stod Strindberg i strömmen Perennial Wisdom?

fredag 25 augusti 2017

Kalis tidsålder

PM: Steve Bannons intellektuella rötter: Traditionalismen och Rene Guénon. Kali yuga, tempelriddarnas undergång och westfaliska freden 1648; hållpunkter i Bannons historiesyn. Räddningen i återvinnandet av esoterisk kunskap och återställandet av traditionella hierarkier.

 
Journalist Joshua Green talks about two men who influenced Steve Bannon’s philosophy: the Italian philosopher Julius Evola, whose ideas became the basis of fascist racial theory, and René Guénon, who developed an anti-modernism philosophy called "Traditionalism." Green writes about Evola and Guénon in his new book, "Devil’s Bargain: Steve Bannon, Donald Trump, and the Storming of the Presidency."

söndag 20 augusti 2017

Itur ad astra

Bram Stoker var invigd i mysterier. Och inviger sina läsare. Solen går upp, det är en gyllene gryning. Under läsningen av hans The Jewel of Seven Stars (1903) slår mig tanken: han skriver för att sprida och inviga läsare i Hermetic Order of the Golden Dawns läror. På ett grundläggande och omedvetet plan kanske, surdegen som knådas in i kulturen genom den gripande berättelsen. Han var invigd i orden, men hur långt vet jag inte. Men detta: solens uppgång, så central i Dracula, så central i The Jewel of Seven Stars - golden dawn! Och en häntydning till det som i våra dagar går under beteckningen Ancient Aliens, eller AA, men mer sofistikerad, i linje med avancerad teosofi, och astrospiritismen hos Allan Kardec och Camille Flammarion. Från stjärnorna och tillbaka igen. Ett kretslopp, en evolution, från Gud till Gud. Patetiskt för nutida läsare kanske, men gripande för romantiska sinnen.

Far och dotter Trelawny till Malcolm Ross, barrister, inför The Great Experiment, då queen Tera ska återuppstå:

"Can you think that that active brain was at rest during all those weary centuries, whilst her free soul was flitting from world to world amongst the boundless regions of the stars? Had these stars in their myriad and varied life no lessons for her; as they have had for us since we followed the glorious path which she and her people marked for us, when they sent their winged imaginations circling amongst the lamps of the night!"

'The proof that resurrection can be accomplished!' That is much. A marvellous thing in this age of science, and the scepticism that knowledge makes. But life and resurrection are themselves but items in what may be won by the accomplishment of this Great Experiment. Imagine what it will be for the world of thought--the true world of human progress--the veritable road to the Stars, the itur ad astra of the Ancients--if there can come back to us out of the unknown past one who can yield to us the lore stored in the great Library of Alexandria, and lost in its consuming flames."

söndag 13 augusti 2017

Lucy Westenras trefaldigt dissekerade legend

"Ah, it is the fault of our science that it wants to explain all, and if it explain not, then it says there is nothing to explain. But yet we see around us every day the growth of new beliefs, which think themselves new, and which are yet but the old, which pretend to be young -  like the fine ladies at the opera. I suppose now you do not believe in corporeal transference. No? Nor in materialization. No? Nor in astral bodies. No? Nor in the reading of thought. No? Nor in hypnotism ..." "Yes," I said. "Charcot has proved that pretty well." He smiled as he went on: "Then you are satisfied as to it. Yes?" Bram Stoker, Dracula (1897), Trans Atlantic Press 2012, s 242.

Hjärnforskaren professor Abraham Van Helsing från Amsterdam var nog också medlem av SPR. Tidigare i boken får man veta att han också var "philosopher and metaphysician". Typen känns hämtad från samtida gestalter: en William Crookes; en Alfred Russel Wallace; en Camille Flammarion; en Charles Richet; en Oliver Lodge eller en Henry Sidgwick. Samtidigt framstår han som djupt förankrad i den kristna tron. Här kan man ana en kristen esoteriker. Kanske ett slags rosenkreutzare.

Blodsmystiken är central i Dracula. I blodet själen, livet. Gränsen. Ett skymningsland mellan liv och död där tidens ockultism, esoterik, spiritism och psykiska forskning höll till. Uppräkningen av fenomen ovan i citatet där Van Helsing prövar sin lärjunge dr Seward är en inventering av skymningslandets förråd av konkreta fenomen. Rummets inventarier, möbler, saker som varje diskurs behöver för att materialiseras. I spänning mellan religionens döda dogmer, vetenskapens materialism och den tredje vägen: själens ark in i den nya tiden. Tre för männen som gav sitt blod, och tre för Draculas brudar. Spänningen som trefaldigt slet i Lucy Westenras odöda kropp.

söndag 28 maj 2017

"... ett litet spiritistiskt kotteri ..."

Robert Carleson och Caroline Levander menar att spiritualismen fick en bredare publicitet och legitimitet i Sverige genom Victor Rydbergs välvilliga skriverier i ämnet 1858. De första fröna till en spiritualistisk rörelse i Sverige såddes enligt samma författare av postdirektören, publicisten m m Johan Carl Hellberg (1815-1877) genom dennes föreläsningsturnéer runtom i Sverige. Den första spiritualistiska organisationen bildades i dennes hem 1877 under namnet Spiritistiska Lånebiblioteket. Bland ledamöterna i styrelsen återfanns geologen A E Törnebohm, L. Schubert, C.G. Lindmarck samt musikförläggaren Johan Albert Schildknecht. (Western Esotericism in Scandinavia, BRILL, 2016, s 522)

Spår av denna krets, eller kotteri som en anonym skribent av "Bref från Hufvudstaden" (som publicerades i flera landsortstidningar, i det här fallet Nerikes Allehanda) kallade dem, återfinns i dennes brev av den 5 Mars 1881, publicerad i Nerikes Allehanda 7 Mars s å. Spiritualismen, eller som samtiden föredrog att skriva: spiritismen, jag använder dem utan urskillning i det här inlägget - var ett ämne som var begärligt i läsekretsen får man veta, men eftersom ämnet inte berörts på ett tag ansåg skribenten det dags att göra det.

"Spiritismen har icke på länge låtit tala om sig, hvarken enskildt eller i tidningsbref, och som ämnet hör till de begärliga, tvekar jag derför icke att ånyo upptaga det samma, så mycket hellre, som jag i dagarne dertill fått en osökt anledning. Vi hafva som bekant här i Stockholm ett litet spiritistiskt kotteri, hvilket med nit och omsigt kultiverar den nya läran, framkallar andar, ser syner och hör röster ur det fördolda m. m. Det är, må man tro, både lärde och framstående män, som taga del i dessa mystiska seanser. Oinvigde ega naturligen ej tillträde, och för att få veta något närmare från det hemlighetsfulla lägret har jag sett mig hänvisad till den utvägen - att köpa mig en psykograf. Denna tingest har jag med framgång manipulerat och han har för mig afslöjat åtskilligt, som jag nu går att meddela mina ärade läsare."

Sen kommer en redovisning av ett antal personer, aktörer, inom detta kotteri. Skribenten använder en vanlig dåtida teknik att ange initialer och terminaler i efternamnet för att om inte skydda, så i alla fall försvåra, fördröja, identifiering av personerna i fråga. Att det var känsligt för framstående personer att förknippas med spiritismen blir tydligt. Några av dem tror jag mig ha identifierat med hjälp av olika källor, bl a mantalslängder över Stockholm på http://digitalastadsarkivet.stockholm.se

Dem jag identifierat inom klammer:

 "En bland de mest nitiske "arbetande" ledamöterne i kotteriet är musikhandlaren J. A. S-t [Johan A. Schildknecht], för att nu icke tala om lektor C. H. V. J-k och öfverbibliotekarien G. K-g [Gustaf Klemming], hvilken sistnämnde, såsom hög frimurare, varit i tillfälle att konstituera särskildt psykografens högst märkliga förmåga att skvallra ur skolan jemväl i fråga om frimureriets allra djupaste hemligheter. Bland intresserade och troende åskådare nämnet min psykograf generaldirektören N. J. B-n [N.J. Berlin] och bland mera tillfälliga och tveksamma sådana professorerne E. E-d [Erik Edlund] och C. H. S-g."

Musikhandlaren Schildkneckt (1833-1919) känner vi igen från det av Carleson/Levander framlyfta Spiritistiska Lånebiblioteket. Anmärkningsvärda är namnen Gustaf Klemming (bilden t v, från wikipedia), överbibliotekarie vid KB och skapare av det moderna nationalbiblioteket. Färgstark minst sagt och banbrytande inom svensk fornskriftsforskning m m. Därtill känd som just mystiker, spiritist och tydligen frimurare. August Strindberg ska ha tagit starka intryck av honom på ockultismens område, och arbetade ju också på KB som amanuens 1874-1882 under Klemmings tid där.

Generaldirektören vid medicinalstyrelsen Nils Johan Berlin (1812-1891) var bl a en framstående farmaceut. Professor Erik Edlund (1818-1888) var fysiker och ledamot av Vetenskapsakademien.

Alltså synnerligen framstående naturvetenskapsmän och humanister. Uppenbarligen tog de detta med spiritismen på högsta allvar. Attityden känns bekant, vi återfinner den hos till exempel brittiska föregångare som William Crookes och Alfred Russel Wallace. De kombinerar en offentlig (mer eller mindre) roll som psykiska forskare med en mer fördold identitet som troende spiritister/spiritualister. I Klemmings fall kombineras det också med ett bredare intresse för mysticism och frimureri.

I artikeln finns två ytterligare intressanta saker att notera: för det första en, som jag tolkar det, tidig rapport om madame d'Esperances verksamhet i Sverige. Och om det antagandet är riktigt, rekryterades hon till Sverige av musikförläggaren Schildkneckt, en uppgift jag inte tidigare har sett. Vi låter artikeln tala på den punkten (anm: William Eglington, 1857-1933, normalstavning Eglinton, var ett berömt engelskt materialisationsmedium):


"Det var den nyss nämde musikhandlaren S-t som införskref det ryktbara mediet, engelsmannen Eglington, hvars produktioner vida öfverträffa både Epsteins och Arbré's, och samma person har nu införskrifvit ett nytt medium, vida intressantare än Eglington, nämligen en tjuguårig, vacker, bildad och behaglig engelska, som i den valda kretsen producerar högst intressanta och sevärda saker. Så framkallade hon härom aftonen - spöken. Det var "rysligt intressant". De närvarande bildade en halfcirkelformig kedja i midten af rummet, hvars andra ända var en alkov, uti hvilken mediet tog plats. Misstänkte affordrades hedersord att ej bryta kedjan och lagom skymning bereddes i rummet. Snart föll mediet i extas der inne i alkoven; ett svagt sken visade sig på golfvet - det blef starkare och derur framstod snart klart och tydligt en djupt beslöjad, i silfverskir klädd kvinnogestalt. En af åskådarne, professor S-g, bjöd gestalten att nalkas; den gjorde så, strök professorn vänligt på kinden, kyste hans hand, drog sig sakta till baka och "afdunstade" lika plötsligt som hon framträdt. Det mystiska skenet på golfvet kvarstod och snart framstod derur en andra gestalt, inhöljd i något slags gråhvit, fotsid klädnad... Det var hemskt och stötte för mycket på spöken, tyckte en och annan. Äfven denna gestalt tycktes uppstå från och åter upplösa sig i det mystiska skenet på golfvet. Mediet vaknade ur sin magnetiska dvala och allt var förbi... Men man må icke tro att den nu anförda episoden är diktad eller på annat sätt gripen ur luften: min psykograf narras aldrig!"

Materialisationen och hela dramat under seansen känns synnerligen bekant från det vi vet om d'Esperances arbete som materialisationsmedium. Beskrivningen av mediet stämmer också mycket väl med hennes ålder och utseende. Det ska nämnas här att i Journal of Scientific Exploration, vol 30, no 2, 2016, gör Adrian Parker & Elisabeth Warwood en mycket djupgående analys av d'Esperances verksamhet som medium i Sverige och argumenterar för att hennes verkliga efternamn var Puttock. Hon ska ha kommit till Sverige i början av 1880-talet tillsammans med smörgrossisten Matthews Fidler och dennes familj. Hon var ett tag verksam som medium i Värmland och lärde känna bl a Fröding m m. Artikeln återfinns online här. Vi får anledning återvända till hennes äventyr i Sverige.

För det andra: en identifikation vi kan göra är fotografen och konstnärinnan Bertha Valerius (1824-1895) som deltog i kotteriet. Carleson/Levander nämner att hon arbetade som medium för gruppen under 1880-talet som nu bytt namn till Spiritistiska Litteraturföreningen under ledning av överste Klingenstierna. Valerius blev senare medlem av Huldine Beamishs Edelweissförbundet där bland annat målaren Hilma af Klint ett tag var verksam. Valerius skapade under slutet av sitt liv den Kristusbild (t v, från wikipedia) som hängde i förbundets kapell.

"Märkvärdigare saker ha han berättat mig från Eglingtons föreställningar. Exempelvis: Kedjan var sluten, hedersord gifna och rummet förmörkadt. Eglington satt i kedjan mellan professorn S-g och fröken B. W-s [Bertha Walerius], hvilka fasthöllo i hvar sin af hans händer. Efter lång väntan fingo Eglingtons nämda båda grannar känna hurusom han började sakta höja sig från stolen; han steg allt mer och mer, så långt den alltjemt slutna kedjan medgaf, så högt att professor S-g kände hans fot vidröra sin hand... Under mediets skor var det tomt, derom kunde professorn med sin lediga fot öfvertyga sig... Eglington sänke sig åter lika sakta, och allt var "all right". "

Man må väl fråga, hvad är allt detta? Bedragare och bedragne - eller hur?

Bedragen, jag hoppas inte det gäller mina identifikationer. Hur som helst mycket intressanta uppgifter att forska vidare kring.